Att se tillbaka i vintertid

”Vi lever inte isolerade utan i gemenskap med varandra, och detta är ett av de mest ofrånkomliga grunddragen i vår tillvaro. Människor kan inte existera utan sina likar. Utan dem skulle hon varken kunna tala, tänka eller älska. Hon skulle inte kunna överleva sin egenfödelse eller ens födas. Vi behöver varandra och vi älskar varandra”

(ur Tillvarn ett mysterium, den holländska katekesens första del).

Tänker han tillbaka på sin tidiga barndom i slutet av 30talet i Stockholm lindas minnesbilderna ofta in i ljuddämpande element. Det första ymniga snöfallet som med ens avlägsnade bullret från spårvagnarna som passerade i strid ström på den gata där han bodde, eller mattorna i trappuppgången som ledde till den tyst gående hissen som förde honom och hans mormor till tebjudningar hos någon vithårig gammal dam, det avlägsna sorlet av röster från de inre salongerna, klirret av sherryglasen, som uppfattades redan i tamburen där den tyska kammarjungfrun viskande kommenterade die gnädige Fraus hälsa efter hjärnblödningen medan hon hjälpte mormor av med pälsen. Så den sjukas profil mot det mjölkvita fönstret, salsklockans tre snabba, spröda slag, snart understödd av Östermalmskyrkans i fjärran.

Men där fanns också dofterna … sorgflor hade en speciell lukt, kanske för att de ibland sov långa tider i silkespapper högt uppe i ett skåp, tillsammans med dopklänningen och mormorsmors handbroderade strumpeband. Och så maltkaramellerna som klibbat ihop i metallburken. ”Ta du alla tre lille vän!” Den svaga doften av sött vin när mormor tryckte honom till sig i vinterkylan ute på Blasieholmen och frågade om han tyckt det varit långsamt. Men hon visste att han uppskattade dessa visiter så liten han var. Hon skulle väl aldrig utsatt honom för något tråkigt, hon som var så mån om hans bästa.

Vad roade han sig då med under det mormor samtalade med sina släktingar och vänner? Där fanns alltid så mycket att se på, kanske en stor oljemålning med fartyg i sjönöd bland skär och störtvågor, en lampskärm med små kinesiska figurer som fortplantades på väggen; eller den fina utsikten, alltid såg man vatten från något av fönstren, de vita båtarna, fiskmåsarnas flykt. Men ofta stannade hans blick vid någon av de församlade, kanske var det någons röst vars främmande accent förbryllade, eller ett arrangemang i klädseln, som hos änkan med ansiktsfloret för tillfället tillbakavikt, drickande sitt te och samtalade med mormor med knappt hörbar stämma. När hon tagit farväl och även kommit ihåg den minste gästen försvann hennes bleka ansikte bakom den djupa slöjan och snart var hennes silhuett uppslukad av tamburdunklet, men hon skulle återkomma i hans lekar när han fäste sin långa halsduk i overallmössan och gjorde en krans av höstlöv som han nedlade på en av gravarna på någon Stockholmskyrkogård i sällskap med sin lillebror som fått förhållningsorder om att spela med i änkeleken. Då anade ingen vuxen vad som rörde sig i barnens tankar, allra minst de två damerna som förtjust utbrast: ”Nej, men se två indianer!” när det var baronessan med sällskapsdam som återvände från kyrkogården.

Gottaffären där mormor brukade köpa julgotterna fanns kvar för några år sedan, kanske den är borta nu liksom de andra, den vid Brunkebergstorg, den vid Norrlandsgatan… det är inte ofta han kommer till Stockholm numera. En gång långt senare tyckte han sig återse mormors silhuett något framåtlutad över disken i karamellbutiken på Linnégatan, pekfingrets rörelse över de olika sorterna, kretsande som en hansfågel, skeden som följsamt fyllde påse efter påse. Det var 12 barnbarn som skulle ”utspisas” i pauserna mellan långdanserna som mormor själv ackompagnerade på pianot. Paraplykryckan hade hon stött mot marmordisken, pälskragen hade hon lagt ifrån sig … inhandlingen tog sin rundliga tid!

Mormor berättade ofta för honom om hur det var när hon själv var liten, om den långa skolvägen från Skeppsholmen upp till Johannesberget där det låg en skola som hette Brummerska skolan. Hon fick gå upp tidigt på morgnarna och tillsammans med några äldre syskon anträda den långa promenaden genom staden, uppför de väldiga backarna som genomkorsade Stockholm på den tiden. På våren i islossningen kunde det flyta upp lik under bron som ledde över till Skeppsholmen, berättade mormor. Men vägen blev för lång, efter scharlakansfebern blev hon så klen att föräldrarna satte henne i skola i ett privathem på Blasieholmen dit en fröken kom och undervisade fyra flickor i samma ålder. Frökens ena hand var missbildad, den såg ut som en fot. Det var en av mormors barndoms vänner han då och då fick följa med på visit hos. Allt under det mormor berättade nådde de Nybroplan, vinden piskade med mindre styrka, de pustade ut, ljusreklamerna fångade hans intresse, på Norrmalmstorg porlade ett glas samarin högt över huvudet på de väntande spårvagnsresenärerna.

”Om människor verkligen försöker vara lyckliga sätter de godheten framför lyckan”

(ur Tillvaron ett mysterium, den holländska katekesens första del).

Det var dock modern han mest var tillsammans med. På den tiden var nästan alla mammor hemma hos sina barn. Det gör att bilden av hans unga mor syns honom så avlägsen i tiden när han ser tillbaka från dagens situation. I parkerna fanns alltid en grupp mammor med barn i samma åldrar som slog sig samman, de blev umgängesvänner och genom de lekar de igångsatte, de fester de arrangerade i sina hem blev de den tidens förskolefostrare på heltid. Vissa kanske drömde om ett arbete utanför hemmet, men inte hans mor. Hennes harmoni med sig själv var nog grunden för hans egen lycka, där fanns aldrig jäkt eller otålighet kring henne. Hon kunde inte portförbjuda oro och ångest, men hon såg till att hon själv inte orsakade konflikter eller besvikelser i onödan. Trängde ändå orosmoln in över hans himmel visste hon som ingen annan att förjaga dem, barnets himmel skulle i möjligaste mån vara ljus och ren, vuxenvärldens slitningar kunde inte alltid hemlighållas. Hon kunde då som terapi för sig själv och honom som var stor nog att ana ett och annat bjuda på en radikal scenförändring i form av en promenad då man egentligen skulle ligga i sin säng, en färd med en ny spårvagnslinje, när hon egentligen skulle förbereda middagen. Till och med när syskonskaran vuxit ut hade hon ork att komma med överraskningar. Om somrarna,~ de i skärgården. Med sina tre pojkar på botten av roddbåten kajkade hon i motvind över de stora farlederna, finlandsbåtarnas vågor fick det att pirra i magen på de små, man gjorde strandhugg, köpte fisk och jordgubbar hos någon fiskare och återvände när fotogenlamporna brann stugfönstren. Vad han fick med sig från dessa tidigare år var bl.a. en utvecklad känsla för årstidernas särart, man levde så i överensstämmelse med vad vinter, vår, sommar, höst kunde erbjuda. Stockholm hade då landet alldeles in på knutarna, picknick i det gröna kunde man ordna redan efter en kort färd över Skanstullsbron med åttan eller nitton. Vintertid kunde hundratals skidåkande familjer samsas i Tantos backar där vissa tycktes honom så imponerande att han döpte dem till månbacken och himmelsbacken. Den första riktigt varma vårdagen var man kanske konvalescent efter någon längre förkylning eller barnsjukdom, då kunde man få gå ett par varv utmed tobaksmonopolets vita vägg och känna lukten av söt tobak tränga ut genom fönstren. Hans skolväg var rätt lång, redan 1/2 8 på morgonen vandrade han genom vintertid skumt upplysta bakgator ner mot Seminariet på Maria Prästgårdsgata När han efter skoldagen undantagslöst möttes i hallen av moderns varma röst kunde han räkna med intresse för allt han hade att berätta, om hur det på vårkanten började gro i täppan klassen hade i hörnet av Bjömgårdsgatan och Högbergsgatan, hur man undervisats i trafikvett av själva trafikdirektören som var lärarinnans man. Hennes sång ”Jag vill vara rött ljus” sjöngs därefter med speciell inlevelse. Många gånger pratade han högt för sig själv på vägen hem, modern lyssnade road uppifrån balkongen: ”Vad var det för liten pratsam herre jag just hörde passera under balkongen? Vem samtalade han med om jag får fråga?”

”Denna bild av livet är ännu inte fullständig. Ty överallt i vår lycka och glädje tränger sig vårt elände in” (ur Tillvaron ett mysterium, den holländska katekesens första del).

Även om den värld han omgavs av präglades av så mycken kärlek och han aldrig, aldrig behövde känna materiell nöd, tvingade sig verkligheten utanför hemmet allt mer på, inte minst genom skolan. Med ens såg han att det fanns barn som inte hade det han tog för självklart. Han hade samma väg som några andra från klassen och kom att få uppleva spänningen att vara med i ett gäng som tillsammans upptäckte diverse bakgårdar och källargångar som gjorde vägen hem till ett äventyr. Skulle portvakten i 65:an sätta efter dem igen? Samtidigt fick han se nya heminteriörer, andra vanor, dystra våningar åt gården, lukt av potatiskällare i trappuppgången, slitna ansikten. En nödvändig öppning mot livet.

När han var 7 år dog hans morfar. En högsommardag nåddes hans mor av telefonbudet från Stockholm. Mormor fanns på sjukhuset där morfar opererats. Tio dagar tidigare hade han sagt adjö till sin morfar för att åka på sommarlov, morfar hade nog en föraning om att det var sista gången han såg sin lille följeslagare från så många promenader. Han hade tagit av sig en gammal rysk signetring han alltid burit och med tårar i ögonen sagt: ”den skall du ha” och satt den på hans långfinger. Sedan hade frisören kommit in med tvålkoppen för att raka honom. Det doftade syren från parken.

Efter telefonbudet var han länge rädd för att döden skulle ta ytterligare någon kär ifrån honom.

Det fanns ingen TV som matade stora och små med reportage från andra världskrigets fasor dag för dag. Men att det var krig ute i världen det var han i stånd att fatta; fadern var ju länge hemifrån, efter korta besök följde man honom till järnvägsstationen och modern var i grunden bedrövad, det syntes i hennes ögon. En dag på NK inköptes en grann röd och vit tidning som hette Danmark kaemper. Kriget var alltså så nära. Danmark visste han väl var det låg och hur det såg ut.

Vuxenblivandet skulle innebära en allt större medvetenhet om livets pendelrörelse mellan ljus och mörker; barndomens nästan berusande lyckokänsla skulle naturligt nog dämpas … Men ändå alltid finnas där som en grundton. –

IV

”Både i lycka och i smärta kan vi ha en förnimmelse av något som ligger bakom vår ändlighets gräns” (ur Tillvaron ett mysterium, den holländska katekesens första del).

För att känna så måste det finnas plats för rätt mycket ljus i en människas liv. Dominerar smärta, tristess, likgiltighet, split i ett barns omedelbara omgivning måste grogrunden för tron på något gott och tryggt nästan vara obefintlig också i ett senare skede av livet. Grundtonen i våra liv få vi i starten och den beror på dessa hjärtan som omger oss när vi är små. Slår de i harmoni med livet självt stäms även barnets hjärta till harmoni. Det är därför hans tankar går till dessa kära som såg så helhjärtat på sin fostrargärning med oändlig tacksamhet. I allhelgonatid är det naturligt att det framför allt blir de vars hjärtan slutat slå som upptar ens tankar. Hans mor liksom hans morföräldrar vilar inte långt från varann på en av Stockholms kyrkogårdar.

När moder Teresa talade i Lund greps han av hennes profetiska vision. Hon kom för att väcka till insikt om det ansvar som vilar på föräldrarna i ett välfärdssamhälle. Hon lever sig inte bara in i hungerns offer, hon kan också tala till överflödets. Hon varnade bland annat för risken att man drar sig undan vissa fundamentala plikter när samhället förväntas iklä sig fostrarrollen. Hur villrådigt kan inte ett barn se ut när skolan stänger för dagen. Skall SIA kunna göra något väsentligt när det är hemmet det hänger på, tänker han när han går mot cykelstället på den stora, tomma skolgården. Men som det ser ut i dag får vi inte skjuta i sank ett alternativ som kanske är det enda.

Visst har ensamhet omgett många barn även förr,tänk på Mauriacs skildring om pojken i Lortgrisen. Livet självt kunde aldrig slå rot i den hunsade pojkens bröst där han satt skälvande på ett sprucket nattkärl utan att någon frågade efter honom. Violette Leduc beskriver i sin självbiografi en barndom präglad av sjukdom, hoplänkad med en moder som använder flickan som objekt för sin egen frustrering. Grannars nedlåtenhet, som istället för att hälsa i trappuppgången väser oäkting åt henne. Och ändå finns där ögonblick av autentisk lycka, som flätas in i skildringen. Inte minst är det mormodern som förgyller vardagen med sin omtanke’. ”Har du frusit om fötterna? Du måste säga till att du frusit om fötterna i skolan. När vi kom in i huset tog hon av mig skorna och masserade mina fötter med sina av hårt arbete fårade händer.” Mormodern hette Fideline, minnet av henne skulle aldrig mattas, och ”ljuset från en stjärnhimmel kan aldrig mattas” säger Violette Leduc. Det är denna stjärnhimmel vi alla någon gång måste ha fått skåda in i.