Trons människor

Då sade han: ”Här har du dina helgon. Leta reda på dem om du kan!” Han slängde fram en bild. Det var som om han ville säga: ”Det är bortkastad möda min vän. Helgonens tid är förbi för länge sedan. Det måste vi finna oss i.”

Och där satt jag med min bild. En jättestor människomassa och för övrigt ingenting. Den var tagen uppifrån, troligen från ett tak eller torn. Jag hade berättat mycket om helgon men jag hade inte kunnat få honom att ändra mening. Gång på gång hade han sagt: ”Alla dina helgon är från igår eller i förrgår och om de är från idag har de ordensdräkt eller också har man tagit livet av dem eller också är de något helt enastående. Något som jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna göra efter, förstår du? Aldrig. Helt enkelt därför att mina levnadsvillkor inte är sådana och detta kommer till syvende och sist inte bara an på mig. Jag måste inrätta mig efter mina förhållanden som de nu är. Och där finns det inga helgon. Och om det inte finns några förefaller det inte möjligt då behöver man inte heller anstränga sig. Punkt och slut.”

Så lämnade han mig med min bild. Som fotografen tittade jag också ner. På avstånd, menar jag. Och först såg jag verkligen inget annat än det han hade sagt. En massa folk som stod på samma plats, förfärligt mycket människor. Människor som man dagligen stöter ihop med från morgon till kväll. Den enda skillnaden var att jag hade dem samlade på ett ställe. Idel små huvuden och obekanta ansikten. Om han inte hade sagt att bilden var tagen vid processionen på borggården hade jag inte kunnat lista ut att det var en församling fromma människor. De såg ut som om de kom från en fotbollsmatch, från ett politiskt möte eller från bio. Vad apostlarna förr kallade de heligas församling kan man i alla fall inte känna igen med ögonen. Inte uppifrån. Och omöjligtvis på avstånd. Och ändå släpper mig inte tanken att det någonstans i detta vimmel ändå döljer sig en trons människa. En dam i färgglad kappa och med blå schalett, en pojke som lite förlägen leker med fingrarna, en man i keps, en spårvagnsförare, en tjänsteman, eller vem som helst. Jag kunde inte slita mig från tanken. Det är bara det att vi inte vet det. Vi lägger inte märke till det. Vi rusar förbi dem. Kanske är de besvärliga. Kanske har de sådana åsikter som vi tycker är helt galna. Kanske säger de inget utan talar tystnadens språk. Jag vet inte om detta är ett svar. Det enda han vet är att vi gärna önskar oss några som ger oss stöd genom sin storhet. Naturligtvis är det enklare att svärma för den helige Franciskus än att hysa hans syster Fattigdom i sitt hus. Men för att överhuvudtaget komma i närheten av dessa trons människor och deras tänkesätt måste vi då inte först bortse från allt tal om deras storhet och gå in i deras ödmjukhet? Jag kommer att tänka på Peguy, den store fransmannen, som omvände sig till kristendomen och av ren solidaritet med de icke-troende inte dristade sig att bli praktiserande katolik. Jag kommer att tänka på hans ord: ”Det är nödvändigt att man kommer till Gud tillsammans och presenterar sig tillsammans. Den ene kan inte komma utan den andre. Det är nödvändigt att alla återvänder till fadershuset tillsammans.” Det är dagens formel.