TOB fullbordad

”En underbar nåd har vår oroliga och oroande tid begåvats med: Bibeln får åter tjäna som väg till enhet.” Orden är Yves Congars och uttalades i samband med att den ekumeniska översättningen av Pauli brev till Romarna presenterades i Stora aulan i Sorbonne 1967. När nu översättningen av Gamla Testamentet avslutats har ett gigantiskt företag bringats i hamn. Det rör sig om den ekumeniska bibelöversättningen till franska som påbörjades för 10 år sedan. Vägen har varit lång. I och med Reformationen blev Bibeln en bok man hade gemensamt men som ändå söndrade. Katolikerna läste inte bibeln i protestantisk översättning, en passus i den kanoniska lagen förbjöd dem det rent av. Man anklagade Luther för att ha tillrättalagt sin översättning så den skulle passa in på hans lära. Men också protestanterna såg med misstro på de katolska översättningarna. Så sent som 1965 publicerades en bok med titeln ”Sammanfaller de katolska och protestantiska översättningarna av Nya Testamentet? Svar på en brännande fråga i en ekumenisk tid.” Författaren som var protestant hade för avsikt att visa att svaret måste bli negativt. Argumenteringen var föga övertygande, måste tilläggas.

Trots de ekumeniska vindarna på 20-talet gick utvecklingen långsamt. 1952 yttrade den store ortodoxe teologen Paul Evdokimov något som de flesta var beredda att skriva under på då: ”Den igenslagna Bibeln förenar oss, den öppna söndrar oss. Vi läser den olika, vi lägger in olika sanningar i den.”

Följande yttrande härrör från professor F. Leehnardt och gjordes så sent som 1962 (denne skulle senare medverka i den ekumeniska översättningen): ”Den heliga skrift förenar protestanter och katoliker. Men den skiljer oss också åt. Varje läger finner i den ett alibi för upprätthållandet av skiljelinjerna. Och detta är så mycket allvarligare som bägge parter anser sig stå som garant för lydnad gentemot den heliga skrift.”

Varför en ekumenisk översättning

Var detta en för alltid låst position? Hade den alltid varit allenarådande? Nej, historien pekar på att det funnits öppna sinnen som skandaliserades av detta sätt att se på Bibeln. Så t.ex. 1866. Då lade en protestantisk pastor Emmanuel Pettavel och kyrkoherden i Madeleinekyrkan i Paris Etienne Blanc, och en lärd jude vid namn Levi Bing grunden till en Nationalförening för en ny översättning av de Heliga Skrifterna till franska.

Den 21 mars samma år redogjordes för förslaget vid Sorbonne. Massor av människor hade infunnit sig, 2000 personer enligt uppgift. Man höll föredrag och mycket av vad som sades framstår som ytterst modernt. Det rättmätiga i kravet på en ekumenisk översättning formulerades sålunda av pastor Pettavel: ”Den bok som innehåller Guds ord har kommit att betraktas som symbolen för ett visst samfund, ofta hör man folk säga ”en katolsk bibel”, ”en protestantisk bibel” och utanför respektive samfund åtnjuter de inte den auktoritet som måste tillkomma de heliga skrifterna som alltid är vad de är, såväl under som innan våra tröstlösa diskussioner. Det är så dags att göra slut på denna beklagansvärda situation.” Och han såg ett tidens tecken i att en anda av broderlig försoning börjat gripa kring sig, så att sanningen äntligen skulle kunna studeras opartiskt.

Iniativet skulle emellertid redan några veckor senare stöta på motstånd från de kyrkliga auktoriteterna och skjutas i sank. Initiativtagarna utmålades som blåögda. Sålunda skrev Hyacinthe Loison, en av sin tids främste predikanter i Paris, följande typiska rader: ”Avsikten var säker god men föga verklighetsförankrad. Så mycket uppståndelse kring företaget tycks mig helt överflödigt enär det är ett helt ofarligt initiativ som faller på sin egen orimlighet.” T.o.m. 50 år senare skulle ett dylikt initiativ ha hälsats med skepsis hävdar dr. Visser’t Hooft.

Ett förslag föds

Islossningen började i och med Johannes den XXIII och konciliet. Underbara år då allting verkade möjligt! Utan denna vår i kyrkan hade all tanke på en ekumenisk Bibelöversättning varit omöjlig. Initiativet kom inte direkt från kyrkans hierarki även om möjligheten till en dylik översättning förespeglade konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen.

Det var snarare frukten av ett franskt förslag som tilldrog sig uppmärksamheten just i samband med konciliet. Och detta förslag var i sin tur frukten av en ekumenisk vänskap mellan en pastor i Mulhouse (Morel) och en katolsk exeget (Starcky).

Bägge tog sig före att granska Jerusalembibeln. Utgångspunkten var emellertid inte helt lyckad då den ene gick i ledband så att säga, efter en redan existerande text. Så övergavs det första projektet men samtidigt föddes ett nytt: Den ekumeniska Bibelöversättningen. Det var den 23 jan. 1965.

Ett ambitiöst projekt

Man tog Jerusalembibeln som modell i och med att man inte tänkte sig blott en översättning utan därtill gemensamma inledningar och noter. Man inneslöt också ortodoxa kristna i arbetet. Ett hundratal exegeter engagerades. Det visade sig att man under arbetets gång allt mer upplevde att man kastat sig in i ett äventyr utan förutfattade meningar, och att det var omöjligt att förutse var man skulle hamna.

Det var en risk man var tvungen att ta för att kunna frigöra sig från dogmatiska band och nå fram till ett gemensamt lyssnande till Guds ord. Så här formulerade arbetsgruppen sin trosbekännelse: ”ett arbete som erkänner Guds ords absoluta auktoritet och som hoppas på att alla kristna en dag skall komma fram till en gemensam förståelse av Den Heliga Skrift. Den Ekumeniska översättningen är för dess utformare en trosakt i förtröstan på Andens kraft.”

Påvens reaktion var mycket positiv när han den 22 januari 1973 mottog ett ex av det Nya Testamentet i den nya översättningen. Han yttrade bl.a.:

”Den översättning ni velat överlämna till mig är av utomordentlig betydelse. Det är inte bara en modern översättning med en utförlig notapparat innehållande geografiska, historiska och språkliga upplysningar, som brukligt är: den innehåller dessutom utförliga teologiska och exegetiska noter. Kommentarerna är av sådan art att tolkningen sammanfaller och kompromisslöst kan accepteras av representanter för alla de konfessioner som deltagit i arbetet …”

Måtte alla kristna bröder av skilda bekännelser då de använder sig av denna text komma att lyssna till Guds ord på samma våglängd säger pater Refoule avslutningsvis i den artikel som här sammanfattats. Det högtidliga överlämnandet av den ekumeniska översättningen av Gamla Testamentet skedde vid en ceremoni i Notre Dame i Paris den 16 nov. 1975. Ungefär 30 000 ex av den nya ekumeniska bibeln har redan beställts av fransktalande kristna. Nya Testamentet finns i två utgåvor: den fullständiga med hela notapparaten och en annan med hela texten och en begränsad notapparat.

Rent språkligt har man arbetat efter principen att texten måste vara ordagrann och förståelig, på ett språk som är tidens språk men som samtidigt förblir originalet troget.

Not

TOB: Traduction oecumenique de la Bible. Edition integrale, Ancient Testament. Paris 1975.