Sven Stolpe och tiden

I år har Sven Stolpe fyllt sjuttio år och han har senast givit ut en andra del i sin nya memoarserie. Vi har inga förutsättningar eller ambitioner att ge en bild av den omstridda och motsägelsefulla personligheten Sven Stolpe, men några reflexioner över den offentliga personen och hans skiftande bana kan vara på sin plats i Signum.

Stolpes förhållande till den litterära offentligheten har under en karriär snart omfattande ett halvsekel, varit präglad av tvära kast och kursförändringar. Det senare inte minst i betydelsen av växlande noteringar på den litterära börsen. Det har funnits tider då Stolpe varit ”inne”, andra då han varit utfrusen eller själv synts på väg bort för att åter komma tillbaka i nya skepnader. Detta innebär inte att personen Stolpe skulle varit en kameleont, endast att hans offentliga persona skiftat med tiden.

En litterär rivstart

Fram till 30-årsåldern är Sven Stolpe ett lysande stjärnskott på det svenska litterära firmamentet. Han ger ut ett par essäsamlingar med både entusiastiska och kritiska introduktioner av nya svenska författare, redigerar den utmärkta tidskriften Fronten och debuterar själv som skönlitterär författare med en självbiografisk sanatorieroman, I dödens väntrum. Denna period avslutas med de två banden om modern fransk katolsk litteratur och intellektuell debatt Den kristna falangen 1934/1936. Ännu vid en läsning i dag ger essäerna en livlig och insiktsfull bild av le renouveau catholique, den katolska litterära pånyttfödelsen som kan dateras till Frankrike för ungefär hundra år sedan. Dess början hade skildrats på svenska i några lysande essäer av Ola Hansson, men därefter hade kontakterna mellan svenskt intellektuellt liv och denna miljö varit obetydliga. Vid mitten av 30-talet spelar Stolpe också en synnerligen hedervärd roll i den förvirrade och förstockade debatt om religion, moral och litteratur som rasar i Krusenstjerna-fejdens spår. Denna finns kort omtalad i början av årets memoardel. Den ägnas eljest huvudsakligen åt den andra period i Stolpes publika liv som kom att präglas av hans engagemang i Oxfordgrupprörelsen (senare MRA). Denna aktiva för att inte säga hurtiga form av kristendom kom ju att under några år, främst strax före andra världskrigets utbrott, spela en betydande roll i svenskt religiöst och kyrkligt liv. Stolpe skildrar ingående och med för många förvånande uppskattning sina år med Oxfordfolket. Att Frank Buchman trots Stolpes kritik framstår övervägande som en positiv kraft har väl fler orsaker. På samma sätt som Stolpe återkommit till gamla fiendskaper på ett för många irriterande sätt, måste man också erkänna att han är beständig i sin uppskattning av personer som en gång haft stor betydelse för hans utveckling, även om han senare fått andra vägmärken. Det gäller bl a Nathan Söderblom, Manfred Björkqvist och Frank Buchman.

Men det tilltalande i Oxfords absoluta krav och dess tilltro till vilja och beslutsamhet måste också ha något att göra med den berättelse om ett outplånligt känslomässigt trauma, orsakat av ett oväntat mänskligt svek som Stolpe inleder boken med. Kritiker har funnit denna skildring med dess kombination av emfas och förtegenhet vara en odräglig självdramatisering. Den förekommer i något annan form redan för tio år sedan i Stolpes korta tyska memoarbok Ich blicke zuruck – ich blicke voraus, Frankfurt 1965, där den på ett bättre sätt fungerar att belysa några drag hos författaren. Uppenbarligen har denna erfarenhet präglat Stolpes beundran för det viljeheroiska och hans förakt för slapphet, tvivelsjuka, ironi. Dessa drag i hans kritik har skaffat honom många fiender.

Mellanspel

Stolpe var under den tid då han hörde till Oxfords bekännare och propagandister lika produktiv som förr eller senare. Men de som redan tidigare menat sig blivit illa behandlade av den unge kritikern, kunde nu med så mycket större eftertryck ge igen, då han lierat sig med vad som syntes dem vara en amerikansk skojarfirma i den religiösa branschen. Decenniet från mitten av 30-talet och framåt var för Stolpe ett slags mellanspel, då löftena från den lysande starten inte föreföll att infrias. Under krigsåren ägnade sig Sven Stolpe också åt den svenska filmen, och även om han knappast gjorde många minnesvärda insatser där, väntar man med spänning på vad han kan komma att rapportera från denna märkliga hantering.

Det som för en outtröttligt produktiv skribent som Stolpe kan förefalla vara ett mellanspel, skulle för andra publicister te sig som en ovanligt verksam period. Också under dessa år offentliggör Stolpe viktiga essäer och det originella samlingsverket Profeter och diktare.

Den katolska pånyttfödelsen på svenska

När andra världskriget var över, tog Stolpe målmedvetet fatt i den linje från vilken han i någon mån avvikit 1936. Nu for han till Paris och blev upptagen i den katolska kyrkan. Studierna i den litterära katolska pånyttfödelsen från Den kristna falangen fullföljdes. Stolpe kom också med två essäsamlingar om katolsk spiritualitet, Den glömda vägen och Vadstena. Under samma enormt produktiva år i slutet av 40-talet offentliggjorde han också sina två bästa romaner, Lätt, snabb och öm och Sakrament.

Det från den katolska världen och den stora katolska traditionen så avlägsna Sverige upplever under efterkrigstiden sin egen renouveau catholique. Dess kanske främsta produkt, den katolska omvändelseromanen får en rad företrädare på svenska, utom Stolpe, Annah-Lena Elgström, Göran Stenius, Waldemar Hammenhög, Eva Berg, Eva Alexandersson. För denna katolska konjunktur i svenskt intellektuellt och litterärt liv spelade Stolpe en viktig roll. Den kan idag förefalla oss egendomligt avlägsen, kanske nästan i ett nostalgiskt sken. Då var det möjligt att skriva ett stort romanverk i två band som huvudsakligen skildrade denna svenska katolska litterära miljö, med lätt beslöjade porträtt av dess mest prominenta aktörer. Sven Stolpe som ”romanskurk” kunde vara ett avhandlingsämne, men det har i allmänhet inte avsatt några mer intressanta skapelser. Taddeus Kabotin har knappast bidragit till Eyvind Johnsons Nobelpris. Däremot har ”nidporträttet” av Stolpe i de romaner av Hammanhög som ovan åsyftades, ändå ett slags djupare komplikation genom det religiösa perspektivet.

Lämna tundran åt dess öde?

Åtminstone för denna iakttagare förefaller det som om Stolpe under loppet av 50-talet åter förlorar sin centrala roll, som givetvis av många aldrig varit erkänd. Nu kommer det några romaner som knappast kan räknas till hans mest lyckade. Dessutom ägnas hans tid huvudsakligen åt en inbrytning på ett delvis nytt område, den akademiska forskningen. Stolpe skrev redan i slutet av 40-talet en läsvärd biografi över Jeanne d’Arc; nu skriver han ett stort arbete om en annan märklig kvinna, drottning Kristina. Hans disputation i litteraturhistoria i Uppsala och dess efterspel i betygsnämnd och fakultet är skildrat av flera, inte minst av Stolpe själv.

Ett moment i detta skeende har att göra med en egenskap hos Stolpe som han själv berör i årets memoardel, hans formidabla muntliga framställningskonst. Den skilde sig så mycket tänkas kan från den normala akademiska disputationsstilen, och den briljante folktalarens uppvisning för auditoriet torde ha bidragit till den akademiska motviljan mot hans prestation.

Vid denna tid förlorade Stolpe också sitt fotfäste i huvudstadspressen, och kring 1960 förefaller hans ställning i svenskt kulturliv att vara mera undergrävd än någonsin. Nu får man ofta höra hotelserna att slutgiltigt vända det otacksamma och andligt ofruktsamma fosterlandet ryggen för nejder med annat klimat. Då måste man också komma ihåg att Stolpe är och redan då var en av de mest översatta och utomlands lästa svenska författarna, ett förhållande som nästan aldrig framkommit vid översikter av svensk litteratur på andra språk.

Men Stolpe bryter en ny bana vid närmare 60 års ålder, han skaffar sig kompetens som gymnasielärare och ägnar några år åt undervisning. Uppenbarligen uppskattad som en okonventionell pedagog, grundlägger han under dessa år den avsky för den svenska skolan som blivit ett viktigt drag i bilden av Sven Stolpe som knarrig reaktionär.

Han publicerar sig oavbrutet, men nu på ett litet förlag, vars böcker man knappast behöver recensera. Vid denna tid konstaterar den finländske publicisten och litteraturvetaren P O Barck: ”Med dessa metoder lyckades Stolpe småningom skapa ett tillstånd av gerillakrig mellan sig och det etablerade svenska kultursamhället, som gjorde honom till vällovligt byte för vem som helst. I många stycken var hans dåliga rykte självförvållat, men den isande tystnad eller det upphöjda förakt som snart omgav honom tycker en kättersk utsocknes nog bottnade i en alldeles speciell form av svensk konformism.”

Sven Stolpe – den folkkäre

Om Stolpe på 60-talet blev utfryst från den litterära skådeplatsen, upptäcktes hans särskilda begåvning för den raka och tveklösa formuleringen, för den pedagogiska eller demagogiska överdriften, för den storstilade förenklingen av ett nytt medium, TV. Eller om man så vill hade Stolpe funnit sitt kongeniala medium.

Med TV-framträdanden och outtröttligt föreläsande bröt sig Stolpe åter fram också i det litterära rampljuset. Och nu fanns en ny förläggare, oberörd av decenniers bittra fejder parat att ge ut snart sagt allt som Stolpe fick ur händer eller skrivbordslådor. Romanerna, i nya upplagor, en mycket personlig litteraturhistoria, en ny memoarsvit, flera volymer med kåserier och historietter. De senare mister dessvärre en del av sin överdådiga munterhet (för att nu använda författarens favorituttryck) av vetskapen om att de muntligt framförda är ännu en klass roligare.

Det har också blivit Stolpe förunnat att lagom till det stora jubileet publicera ytterligare en biografi över en märklig kvinna, den heliga Birgitta. Trots att det rimligen låter sig sägas, att 70-talets intensivt producerande Stolpe knappast kvalitativt alltid är på toppen av sin förmåga, har den nya uppmärksamhet han via sin folkliga publik och läsekrets tilltvingat sig också fått den seriösa kritiken att åter ägna honom annat än speglosor eller åthutningar.

Sven Stolpe är inte i behov av några försvarstal. Om han varit besvärlig och svårhanterlig i det svenska litterära etablissemanget, gäller detsamma också i de mindre katolska förhållandena här hemma. I den katolska krisen efter Andra Vatikankonciliet har Stolpe i mycket kommit att ställa sig på de konservativas linje. Visst har den katolska progressismen under de senaste tio åren delvis varit en uppvisning i otyglad entusiasm och utopism, men det är ändå ett faktum att den katolicism nu är historia, som fick sin utformning i de franska författare som Stolpe så förtjänstfullt introducerat hos oss. Men att en epok är förbi, betyder självfallet inte att den varit utan värde och betydelse.

Vi citerade ovan vad P O Barck skrev vid den tid då Stolpe syntes förvisad från Parnassen. Men när han 1971 reviderade essän om Stolpe kunde han däremot skriva (Ansikten och möten, Borgå 1972, sid. 171): ”Man har försökt nonchalera honom, tiga ihjäl honom, teckna nidporträtt av honom. Men han står där han står och i dagens perspektiv ligger hans insatser som kritiker, författare och vetenskapsman på en nivå, som bara monomaner kan förneka gör honom till en av de mest fängslande och stimulerande gestalterna i svenskt kulturliv.”