Att ta pulsen på det moderna Europa

Att ta pulsen på det moderna Europa

PIERRE KULLBOM

Per Svensson, Europeisk höst. Norstedts 1996

Den unge författaren Stig Dagerman fick 1946 tidningen Ex­pressens uppdrag att göra en reportageresa i efterkrigstidens Tyskland. Resan företogs under hösten samtidigt som Nürnber­g­rättegångarna pågick. Dagerman kom till ett land som till stor del var lagt i ruiner. Med sin nervösa och lätt melanko­liska känslighet nedtecknar han vad han ser och hör. Hans hemmahör­ighet i den syndikalistiska rörelsen gör hans blick relativt ogrumlad av tidens begynnan­de krav på inrättning i leden – vilket betydde att man skulle välja mellan en amerika­niserad liberalism eller en sovjetiskt präglad kommunism. Dagermans reportage blev till mästerlig journalistik och kom lite senare att ges ut i bokform under titeln Tysk höst. Samtidigt som Norstedts förlag, femtio år senare, ger ut Tysk höst på nytt, låter man en nutida expressenjournalist komma till tals med en likartad reportagebok. Det är Per Svensson som med boken Europeisk Höst, i Dagermans efterföljd, får ta pulsen på det moderna Europa. Svensson reportage handlar inte bara om kon­flikterna i det återföre­nade Tyskland utan har det forna Jugoslavien som främsta målområde men med tillskott av skild­ringar från miljöer i Sverige, Danmark och Frankrike.

Liksom i den tidigare boken Den leende mördaren befinner sig hans analyser på en inspirerande hög nivå jämfört med vad som brukar förekomma inom landet. Hans associationsbanor är djärva och för det mesta träffande som i sammanställningen av motor­cykelligister och gammaldags rovriddare. ”Mc-busen är liksom den balkanske, kaukasiske eller somaliske krigsherren en märklig blandning av postmodern businessman och medeltida rovriddare. Krigsherrarna har sina cherokeejeepar och Toyota­bussar. Mc-gängen har sina tunga Harley Davidson-hästar. De har också sina borgar (de befästa klubbgårdarna), sina rust­ningar och heraldiskt utsmyckade sköldar (västarna) som de erövrat rätten att bära efter lång och trogen tjänst som väpnare (hang-a-rounds och prospects). Liksom tempelriddarna har mc-busarna sitt kvasireligiösa brödraskap och sina heliga löften uttryckta i förkortningarna F.T.W. (Fuck the World), F.T.L. (Fuck the Law) och AFFA (Angel Forever, Forever An­gel).”

Att skriva i Dagermans efterföljd är givetvis inte det lättas­te; Svensson påpekar också skillnaden i utblick mellan en ung poet och en medelålders reporter liksom skillnaden mellan 1946 och 1996. Men det finns också slående likheter i ”De hopplösa flyktingkolonnerna, krigsförbrytarprocesserna, ett land i ruiner och en fred administrerad av andra värld­skrigets seg­rarmakter.”

Form utan innehåll

I Berlin samtalar han med Bodo Morshäuser, en medelålders intellektuell, som gjort ”närstudier” av den unga tyska hög­erextremismen. Denne efterlyser en självrannsakan hos åttiota­lets intellektuella där han också innesluter sig själv. Han antyder att det finns ett samband mellan den tidens trendigas­te tankestrukturer som poststrukturalism, postmodernism, dekonstruktivism, och den nya brutalism som framträtt under nittiotalet. Man vande sig att tänka i form utan innehåll och hakkorset blev ett tecken som inte pekade på något i verklig­heten. ”Nu måste vi fråga oss vad vi gjorde för fel, varför vi trodde att hakkorset inte längre hade någon innebörd”, av­slutar Morshäuser samtalet.

Modernitet och identitet

Svensson visar på olika aspekter av kriget på Balkan och dess förhållande till det s.k. moderna projektet. Å ena sidan kan han se de storserbiska maktambitionerna och kriget som en reaktion på moderniteten men också som en yttring av samma modernitet. Ur den sistnämnda synvinkeln kan ”…barbariet i Bosnien, det besinningslösa bombardemanget av alla dessa städer, de blodiga reningscermonierna, det rituella slaktandet av ’De andra’, denna längtan efter renhet, efter vita obe­fläckade ark och ytor, ses som ett uttryck för modernitetens nattsida, en pervers projektion av det moderna projektet, liksom en gång de röda khmerernas ohyggliga reningsbad.”

Svensson är alltså kluven i sitt förhållande till modernite­ten även om han mestadels tar dess parti. Man kan tidvis uppleva en störande brist på konsistens i hans analyser på det här området. Det är som om vissa iakttagelser måste läggas till­rätta utifrån arbetsgivarens krav och vissa sentida teori­er om identitet. Identitetslösheten blir eftersträvansvärd som ett tecken på tolerans och öppenhet medan förankringen i hembygden eller en religiös och kulturell tradition i det närmaste blir likställd med en nazistisk Blut und Boden-menta­litet.

Om man ser till spännvidden hos Expressens medarbetar­skara genom tiderna, och tar Stig Dagerman och Ulf Nilsson som en plus och en minuspol, kan Per Svensson i sina bästa och sämsta ögonblick närma sig bägge. I huvudsak står han närmare den dagermanska linjen men i vissa lägen kan en omisskännlig vulgaritet av Ulf Nilssons särpräglade slag bryta igenom. Mitt i sensibla iakttagelser och utredningar kan det plötsligt förekomma insprängda hyllningstal till konsumtionssamhället. Det är inte ytligheten och prylarna det är fel på, förkunnar Svensson, utan problemet är att inte tillräckligt många kan bejaka sin kärlek till dem. Den stora faran är i stället: ”den på sina håll spridda övertygelsen att chipspåsarna och Hugo Boss-deodoranterna inte betyder mer än att de gärna kan offras för det verkligt betydelsefulla, det autentiska livet, livet som det var tänkt från början, det avsminkade livet, livet som levs i varm och naturlig gemenskap, livet som gör det möjligt för alla att känna sig som en enda stor familj, livet som fånge på fäboden.” Det är billiga kvällstidningspoänger som är ovärdiga helheten i Per Svenssons reporterverksamhet, men trots att Europeisk höst inte riktigt når upp till analysför­mågan i Den leende mördaren är det ändå en berikande läsning.

Ett annorlunda slag av pulstagning på det moderna Europa förekommer i boken Skymma, ljuga, bo av den tyske författaren Botho Strauss (övers. Peter Handberg, Norstedts). Strauss är i första hand känd för sin dramatik och den drama­tiska struk­turen finns i stor utsträckning kvar i den samling berättelser av scenisk karaktär som han gett den något för­bryllande titeln Skymma, ljuga, bo.

Den urbana västvärlden

Berättelserna kan ses som en rapport från det moderna samhällets livsfientliga intighet. Livet är satt på undantag och tycks som det mesta i samhället vara nedlägg­ningshotat. På övergivna järnvägsstationer väntar man förgäves på tåg; allt är solkigt, nedklottrat och impreg­nerat med en stank av urin. De mänskliga relationerna är uttröskade, män­niskorna är vända från varandra och trötta; det som återstår är otrohet och glädjelöst sex. Strauss är däremot outtröttlig i sitt sätt att skildra ledan och vantrivseln i det nuvarande samhället. Det går inga tåg men resenären upphör inte att vänta. ”Han slumrar på det stora hela in på järn­vägsstationen. Hans stora tålamod, den allenarådande känslan av en stundande hemresa har framgångsrikt avlett honom från varje detalj som skulle ha kunnat bli besvärlig och till men för hans humör.”

Det är alltså en dyster läsupplevelse, inte minst beroende på att det är skrivet med övertygelse, den form av lite snedv­ri­den övertygelse som avsmaken kan ge. Stämningsläget är inte bara symptomatiskt för det samtida Tyskland utan gäller för stora delar av den urbana västvärlden. Till nio tiondelar består Skymma, ljuga, bo av en vandring i Helvetets förgård där det inte är varmt eller kallt utan ljummet. Först i slut­delen sker ett uppvaknande och Strauss formulerar där, som kontrast till den övriga texten, ett rasande credo, en för­bannelse över moderna livslögner och det moderna samhället i sin helhet.

Tänkande tråkmånsar – vitala handlingsmänniskor

Detta credo har föregåtts av två beryktade artiklar, en i Die Zeit och en i Der Spiegel, där Strauss, till vänsterns och liberalernas stora förfäran, bekänner sig till en radikal konservatism. Det är en konservatism som tar avstånd från upplysningstraditionens förnuftsdyrkan och i stället vill söka sig till vitalare livsformer och djupare metafysiska ordnings­sammanhang. Han har uppenbart fått nog av en civilisation som han betraktar som ett hot mot både det biologiska och andliga livet. Televisionens masskultur är ett av hans stora hato­bjekt, ett autentiskt liv ska rymma ett äkta samtal och en oförfalskad samvaro mellan människor – nu erbjuds människorna i stället TV-världens artificiella och nedåtdragande skenliv. Strauss drar sig inte för att förbinda det dominerande TV-utbudet med kloakrännor.

Bokens credo kan nu inte ses som en total identifikation med författarens övertygelser, men sam­mantaget med vissa utom­litterära källor tycks det vara mycket närstående. Den fiktive gestalt som utgjuter sig i bokens slutdel säger följande om sig själv och tänkaren Groethuysen: ”Det befinner sig sedan tvåtusen år drumlar som han och jag på jorden, vilka tänker så att det går runt runt i huvudet på dem; olyckskorpar, tveksam­ma människor som förpestar atmos­fären med sin livsfientliga tankeproduktion. Varje handlings­människa är som ett renings­verk i jämförelse med dem; medan tänkaren ofta är som en gammal fabrik i behov av sanering.”

Frågan är om det ovanstående ska tolkas som en tanke eller ett känsloutbrott. Det är också en fråga man har anledning att ställa sig när det gäller andra formuleringar av Strauss. ”Jag hör inte hemma i min tid och alla som hör hemma där är dess slavar. Alltså har ingen lagt märke till den, sin tid.” Tris­tessen, förnumstigheten och den cerebrala världens tyranni kan bara undflys i hänryckning. ”Man måste läsa Hamann igen för att lära sig att ande strömmar ut ur repor och sprickor, att alla små klargörande språkmästare är tråkmånsar… att man i varje ögonblick kan glömma sig själv… att passion, längtan, affekt är det högsta goda i livet, i religionen – och stilen, paulinsk trosstorm, augustinskt självgenomträngande.”

Vantrivsel som livsstil

Vill man tolka Strauss illvilligt kan man givetvis påpeka att detta är en förkunnelse som kommer farligt nära den vita­lis­tiska in­riktning, i den tyska idévärlden, som brutalt miss­brukades av nazisterna. Men det är svårt att beskylla Strauss för någon nazistisk mentalitet, hans text är präglad av med­lidande, sorg och vrede över att världen och människorna förstelnats och att det moderna samhället tycks stå i dödsmak­ternas tjänst. Han framhäver sitt motstånd mot nynazisterna och menar att han befinner sig på lika stort avstånd från dem som fotbollsvän­nerna gör i förhållande till huliganerna. Även om det finns överslag i hans formuleringar är det en levande och mänsklig röst som yttrar sig; dessutom finns också ett förfärande stort antal människor som delar hans djupa van­trivsel i samhället.

Det är inte att förvåna sig över att Strauss visat intresse för den amerikanske poeten Robinson Jeffers. Båda delar de den djupa besvikelse över det västerländska samhällets utveckling som gör dem till flyktingar ur tiden. Jeffers byggde sig ett granithus i Carmel vid kusten mot Stilla Havet där han kunde låta oceanens väldiga andetag ge tröst. I sin sårbarhet för­sökte han förhärda sig och vända mänskligheten ryggen. Klip­por, örnar och hav blev i stället hans inre landskap. Strauss har gjort en radiopjäs om Jeffers liv och den trovärdiga gestaltningen härrör sig med all säkerhet ur en djup inlevel­se.

Strauss senare författarskap är bara ett av många tecken på en överrationaliserad och förtingligad världs konfrontation med människors känslomässiga och andliga behov. Det läsaren av Skymma, ljuga, bo måste ta ställning till är om det är Botho Strauss eller det moderna samhället det är fel på.