Invandrarna resurs eller belastning

Ett läge i Europas nordvästra utkant har gjort att Sverige aldrig varit något naturligt område för stora befolkningsrörelser. Sverige som invandrarland är därmed en tämligen ny företeelse. Inte ens när vi hade det politiska herraväldet i Nordeuropa var invandringen av någon större omfattning.

Den rådande statsideologin slog vakt om enheten i religion och kultur. De zigenare som ändå lyckades ta sig in i landet förpassades snabbt till rikets utkanter, till Finland. Judarna hölls här liksom annorstädes under särskild uppsikt. Vetenskapsmän och experter tilläts bosätta sig tämligen fritt i landet. Detsamma gällde specialarbetare med kunskaper inom ekonomiskt viktiga områden som byggnadsverksamhet, textilindustri och bergshantering. I de fall där det ekonomiska intresset var särskilt starkt kunde man t.o.m. gå så långt att man accepterade katoliker i landet, förutsatt att de inte spred sin lära bland den svenska befolkningen. De svenskar som öppet avvek i trosfrågor avrättades eller landsförvisades.

Uppluckringen av stormaktstidens enhetskultur och -moral inleddes med Gustaf III och fortgick under 1800-talet som en följd av de liberala strömningarna i samhället. Från slutet av 1800-talet och fram till 1917 kunde man passfritt röra sig i Europa, en möjlighet som huvudsakligen kunde utnyttjas av privilegierade grupper. Men det som ur befolkningssynpunkt fortfarande betydde mest var enhetskulturen. Den drev på den kraftiga utflyttningen av framför allt religiöst oliktänkande till Amerika. Det finns goda skäl att i dagens invandrings- och invandrarpolitiska diskussion erinra om dessa fakta, inte minst mot bakgrund av det stora intresse som finns för ”svenskhetens bevarande i Amerika”.

Under 20- och 30-talen skärptes invandringspolitiken igen. Bland annat av ”rashygieniska skäl” fick vi

en restriktiv lagstiftning. Den gamla misstänksamheten mot allt främmande i kultur och religion bestod. På religionens område höll misstänksamheten i sig in på 70-talet, trots en liberalare religionslagstiftning från 1952. Men inte ens genom reformerna på religionsfrihetens område år 2000 kommer Sverige att nå upp till acceptabel västerländsk nivå.

Andra världskriget

Andra världskriget medförde ett genombrott för en ny syn på invandring till Sverige. Under själva kriget blev först ”Finlands sak var vår” och förföljda norrmän och danskar, många av judisk börd, fick en fristad här. I krigets slutskede gjordes stora humanitära insatser från svensk sida, bland annat för att rädda koncentrationslägrens offer. Även om stordelen av de balter som flytt hit fann en fristad här utgör baltutlämningen ett mörkt kapitel i den svenska invandringspolitiken.

Efter kriget har Sverige skaffat sig ett stabilt internationellt rykte för sitt humanitära engagemang och sin generösa flyktingpolitik. De årliga flyktingkvoterna var, i relation till landets storlek, de mest generösa i västvärlden. Under 60- och 70-talen blev flyktingmottagningen i realiteten mångdubbelt större än de officiella kvoterna. Sverige var också ett av de fa länder som systematiskt tog ut handikappade och sjuka flyktingar inom ramen för sina kvoter.

En bidragande orsak till den generösa flyktingpolitiken var naturligtvis det goda arbetsmarknadsläget. Sverige behövde arbetskraft och lyckades under dessa årtionden också hitta arbeten för i stort sett alla invandrare. Majoriteten av flyktingarna från Ungern 1956 och från Tjeckoslovakien 1968 kunde snabbt etablera sig i landet, även om några av politiska ”säkerhetsskäl” föredrog att fortsätta till andra sidan Atlanten. Utöver flyktingmottagningen bedrevs dessutom en systematisk värvning av arbetskraft från framför allt Finland och Sydeuropa, främst Jugoslavien. Denna invandring var betydligt större än flyktinginvandringen.

Fram till mitten av 80-talet var sysselsättningen inget större problem för invandrarna, även om den långt ifrån var problemfri. Sysselsättningsgrad och inkomst var t ex högre bland invandrare än i den inhemska befolkningen. Men även arbetslösheten var högre. De vanligaste klagomålen från invandrarna var att det svenska samhället inte hade förmåga att ta tillvara deras tidigare utbildning och yrkeserfarenheter, klagomål som fortfarande finns kvar. De stora problemen visade sig emellertid på arbetsmiljöområdet och på det sociala området.

I sin iver att tjäna stora pengar drabbades många lågutbildade, främst dubbelarbetande kvinnor, av allvarliga yrkesskador och slogs snabbt ut från arbetsmarknaden. För finska män i Sverige är risken att dö för tidigt mer än dubbelt så hög som för totalbefolkningen. Även de finska kvinnorna löper stor risk att dö i förtid. Trots dessa problem, av vilka flertalet fortfarande väntar på sin lösning, betraktades invandrarfrågorna ändå som hanterliga för det svenska samhället.

Nya flykting- och invandrargrupper kommer till

Invandrarna i Sverige var fram till 1975 uteslutande europeer. Den första större utomeuropeiska flyktinggrupp som fick en fristad här var något hundratal ”assyriske” flyktingar som togs ut inom ramen för flyktingkvoten i mitten av 70-talet. Flertalet kom från en fattig agrar miljö, hade ingen eller låg skolutbildning och var helt obekanta med det vi kallar västerländsk civilisation. Det visade sig att svårigheterna att integrera dessa i det svenska samhället skulle bli utomordentligt stora. Flertalet av dem som kom hit i den gruppen har efter 25 år inte lyckats fa arbete på den öppna arbetsmarknaden. I samma veva gjordes också ett försök att ta emot och integrera en grupp franska zigenare, men med lika liten framgång.

När krig och interna oroligheter blossade upp i Mellanöstern (Libanon, Iran, Irak) och Latinamerika kom nya stora flyktinggrupper med en mer avvikande kulturell och språklig bakgrund än vi dittills varit vana vid. Under 90-talet tillkom flyktingströmmen från det forna Jugoslavien, till en del som en effekt av att många hade anhöriga och bekanta här från tidigare invandring. Antalet asylsökande som under en följd av år legat omkring 3 000 steg i samband med revolutionen i Iran 1984 till 12 000 och växte sedan succesivt till 30 000 år 1990 för att nå 85 000 i samband med kriget i Jugoslavien 1992. Under 1993 och 1994 sjönk antalet till omkring 50 000.

Den på det hela taget framgångsrika invandringsoch invandrarpolitiken under 60- och 70-talen förbyttes nu i sin motsats. En allt mindre andel av dem som nu kom till landet kunde beredas arbete, trots ett skriande behov av arbetskraft under det sena 80-talet. Delvis hängde det samman med att flyktingarna inte tilläts ta arbete förrän uppehållstillståndet var klart. Det gjorde att många tvingades att i åratal leva i stor ovisshet om sin framtid, och på socialbidrag. Krigsupplevelser och erfarenheter av förföljelser och tortyr gjorde det också svårare för de nya invandrargrupperna att anpassa sig till ett normalt liv i den nya miljön.

Från att invandrarna tidigare varit en viktig resurs på den svenska arbetsmarknaden spädde dessa nya grupper i stort sett bara på arbetslösheten. Med konjunkturnedgången under 90-talets första år förvärrades flyktingarnas möjligheter på arbetsmarknaden ytterligare.

Dagsläget

Totalt har vi idag cirka 1,6 miljoner första och andra generationens invandrare (inräknat barn där ena föräldern är född utomlands eller utländsk medborgare). Den nordiska gruppen, huvudsakligen finländare, utgör en tredjedel av dessa, invandrare från övriga Europa en tredjedel och utomeuropeiska invandrare en tredjedel. Ser man till utvecklingen av nettoinvandringen framgår förskjutningen under de senaste årtiondena tydligt. Under 60-talet var nettoinvandringen runt 235 000 personer, varav 155 000 var nordbor, huvudsakligen finländare och endast 10 000 utomeuropeer. Under 70-talet var 45 000 av en nettoinvandring på 86 000 från utomeuropeiska länder. Motsvarande siffror för 80-talet var 144 000 av 173 000 nettoinvandrare och för perioden 1991-1994 62 000 av totalt 128 000.

Det säger sig självt att svårigheterna att inlemma dessa nya grupper som strömmat in i landet i veritabla flyktingvågor på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället var väsentligt större än för de invandrare som kom tidigare. Dessa hade i stort sett utvalts från flyktingläger genom välorganiserade mottagningsprogram eller via aktiva kampanjer för att rekrytera välbehövlig arbetskraft. Uppehållstillstånd och i varje fall temporär bostad var ordnade. För de nya invandrarna har det mesta varit kaotiskt i samband med mottagandet. Dessutom är den kulturella miljö som Sverige erbjuder mer främmande för dessa än för europeiska invandrare. Många av dem bär också med sig mycket traumatiska upplevelser från krig, övergrepp och förföljelser.

Assimilering eller pluralism

Den tidiga efterkrigstidens invandrarpolitik var fortfarande baserad på enhetskulturens ideologi. De som kom till Sverige skulle snarast möjligt bli ”svenskar”, lära sig svenska språket, bli medlemmar i den svenska statskyrkan och facket, arbeta som alla andra svenskar, anta den svenska kulturen i alla dess former, inklusive kåldolmar och kräftor. Inte minst LO drev kraftfullt denna assimileringslinje långt in på 60-talet.

Från senare delen av 60-talet kom en omsvängning, till stor del initierad av LO som ute på arbetsplatserna funnit att assimileringspolitiken inte fungerade i praktiken.

Man började tala om önskvärdheten av att stödja framväxten av ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Invandrarna hade, förutom sin arbetskraft, något värdefullt att tillföra i den svenska ankdammen.

De borde därför ges möjligheter att behålla sitt eget språk, sin egen religion och inom rimliga gränser sina egna kulturella traditioner. Hemspråksundervisningen förstärktes i skolorna för att förbättra invandrarbarnens möjligheter att fa ett funktionellt språk, något som även kunde underlätta inlärningen av svenska. Men hemspråket skulle också hjälpa till att överbrygga generationsklyftorna inom invandrarfamiljerna och möjliggöra för barn, föräldrar och far/morföräldrar att bättre förstå varandra. Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev parollerna för invandrarpolitiken och pendeln svängde från diskriminering till positiv särbehandling. Man hoppades att Sverige genom dessa insatser skulle kunna undvika de andragenerationens invandrarproblem som man iakttagit i bl.a. USA. I samband med denna omsvängning i attityderna fick det svenska samhället också upp ögonen för religionens betydelse och de s.k. invandrarkykorna gavs drägligare villkor än dessförinnan

.

Bidrag eller arbete

Invandringen före 1984 var i stort sett en arbetskraftsinvandring. Det innebar bl.a. att invandrarna styrdes till de områden och orter i landet där det fanns arbete. Även om arbetslösheten bland invandrarna var högre än bland svenskar var också förvärvsfrekvens och genomsnittsinkomst högre. De som kom var i stort sett unga och färdigutbildade, varigenom det svenska samhället besparades utbildningskostnader. Anhöriginvandring av far- och morföräldrar var ytterst begränsad. Man beräknar att den årliga nettovinsten av invandringen för det svenska samhället fram till mitten av 80-talet var omkring 5 miljarder kronor.

Efter 1984 har det skett en snabb och drastisk förändring. Den kommunala flyktingmottagningen med utplacering av flyktingar i praktiskt taget alla kommuner har kopplat mottagandet mer till bostadssituationen än till arbetsmarknadsläget. Det blev i praktiken en negativ koppling: kommuner med hög arbetslöshet hade ofta gott om tomma bostäder. Dessutom var flyktingarna förhindrade att ta de arbeten som skulle ha kunnat erbjudas så länge de saknade uppehållstillstånd. Allt större andelar av de nyanlända blev därmed under mycket långa tider passiviserade och socialbidragsberoende, vilket lett till menliga effekter också på längre sikt och till att underblåsa invandrarfientliga opinioner.

Den nyligen publicerade utredningen från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi: Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter (DS 1995:68) har analyserat invandringens effekter på den svenska ekonomin. Den tar fram ett antal viktiga och intressanta fakta som bör bli vägledande för utformningen av den framtida invandrarpolitiken.

När det gäller inkomstfördelningen år 1991 hade de invandrare som kommit till Sverige före 1969 i

stort sett samma inkomster som totalbefolkningen medan de som anlänt mellan 1988 och 1990 hade en inkomstnivå som låg på endast 68% av totalbefolkningens. Vad beträffar transfereringar är andelen ålderspensionärer bland invandrarna bara hälften så stor som i hela befolkningen (9% mot 18%). För transfereringar utom pensioner är bilden att invandrargrupperna, som utgör 12% av befolkningen, mottog 46% av utbetalda socialbidrag och 16% av övriga transfereringar. Av hela befolkningen i Sverige var 1991 5,4% socialbidragstagare. Bland dem som invandrat före 1969 var andelen 5,3%, medan hela 45% av dem som invandrat 1988-1990 var beroende av socialbidrag. Totalt beräknas invandringen kosta samhället 20 miljarder kronor under 1995, förutom kostnaderna för de asylsökande, cirka 3 miljarder. I relation till BNP rör det sig ändå inte om mer än 1,5%.

Utredningen noterar också att för invandrade före 1970 har den socioekonomiska rörligheten varit ungefär densamma som för den inhemska befolkningen. Skillnaderna mellan olika invandrargrupper är dock stor. Personer födda i Grekland, Jugoslavien och i någon mån Finland har haft svårare än t ex tjecker och västeuropeer att göra karriär.

Det är viktigt att påpeka att det höga socialbidragsberoendet bland nyanlända invandrare inte är ett skäl att slänga ut dem, utan ett skäl att på allvar ta itu med problemet. På sikt kommer invandrarna att åter ge ett positivt bidrag till vår ekonomi.

Deras åldersstruktur gör att de automatiskt far en högre sysselsättningsnivå än befolkningen i stort den dag vi lyckats få bukt med den extremt höga arbetslösheten. Så även om arbetslösheten förblir hög bland invandrarna kommer sysselsättningen också att vara förhållandevis hög. Dessutom har invandrarna hela tiden varit överrepresenterade inom den för ekonomin viktiga industrisektorn.

Ett mångkulturellt Sverige

Ett mycket påtagligt fenomen är invandrarnas koncentration till storstadsområdena. Av 1987 års flyktingar bodde mellan 90-95% av dem som kommit till storstadsområdena alltjämt kvar där 1991, medan bara 75% var kvar i övriga län och endast c:a 40% bodde kvar i skogslänen.

Idag är invandrarsituationen närmast katastrofal och hotar att leda till en social härdsmälta i delar av våra tre storstäder, dit en stor del av de ”utplacerade” flyktingarna snabbt beger sig för att få sociala kontakter med släktingar och landsmän. De politiska ideerna om hur problemet ska angripas är fortfarande mycket diffusa. Invandrarpolitiska kommitten har nyligen vädrat ideer om flyttningsförbud från utplaceringskommunerna för att råda bot på storstadsproblemen. Man kan fundera över realismen och effektiviteten i sådana förslag. Svenskhetens bevarande i Amerika är ofta föremål för hyllningar i svenska media. I radio/ TV far vi beundrande reportage där tredje generationens svenskamerikaner knagglar sig fram på svenska och firar svensk jul, midsommar och kräftpremiär. Men när våra egna invandrare vill bo nära varandra för att behålla delar av sin kultur och sitt språk blir vi genast tveksamma.

Handlingsalternativ

Som tidigare nämnts är den största besvikelsen bland invandrare i Sverige, och det vanligast förekommande klagomålet på det svenska samhället, att deras kompetens och kunnande inte tas tillvara, knappast räknats alls. Fortfarande har blott Sverige svenska krusbär. Vi har haft en enastående oförmåga att utnyttja den resurs som invandrarna utgör med sin annorlunda kulturella erfarenhet och kompetens. Högt kvalificerade personer som haft nyckelbefattningar i sina hemländer har vi använt som spärrvakter i tunnelbanan istället för som marknadsförare för svensk industri i latinamerika och arabvärlden eller som taxiförare istället för som lärare/utbildare. Det har lett till att många av de mest kvalificerade bland invandrarna har flyttat vidare till länder som bättre förstått och förmått att ta vara på den mänskliga kompetensen. Vi vet också att ett antal f.d. busschaufförer och städare blivit både ministrar och företagsledare när de kunnat återvända till sina hemländer.

Resurs eller belastning? En första insats för att förbättra dagens katastrofala invandrarsituation måste vara att det svenska samhället på alla nivåer lär sig att visa respekt och uppskattning av den annorlunda kompetens och erfarenhet som invandrarna har. Denna kompetens ska sedan systematiskt tas tillvara och utvecklas i invandrarens möte med svensk kultur och svenskt arbetsliv. Svenskundervisningen behöver radikalt förstärkas och förbättras. Det måste bli en rättighet för invandrare att i anslutning till sin svenskundervisning fa möjligheter till kontakt med svenskt arbetsliv i form av arbetsplatsförlagd praktik. De kan därigenom få praktisera sin svenska utanför klassrummet och ges ökade möjligheter till sociala kontakter med svenskar och till en bättre förståelse av hur svenskt arbetsliv fungerar. Mycket goda språkkunskaper är idag ett krav för de flesta arbeten. Det krävs en subtil och snabb språkförståelse om man ska klara att arbeta i det samarbets- och samförståndsklimat som alltmer präglar svenskt arbetsliv. Det handlar om den dagliga samverkan och dialogen mellan ledning och anställda i en delegerad arbetsorganisation, om arbetsgrupper och

projektarbete i alla typer av verksamhet. Datorernas intrång på allt fler områden av samhällslivet understryker kravet. Kanske det finns skäl att se närmare på den norska språkutbildningen som förefaller fungera väsentligt bättre än den svenska.

Men invandrarna måste också ges möjlighet att utveckla sin egen kultur och sina egna traditioner. Samverkan mellan alla delar av det svenska samhället och olika typer av invandrarorganisationer är ett viktigt led i detta. I det sammanhanget är det väsentligt att beslutsfattare och tjänstemän som arbetar med olika delar av invandrarproblemet skaffar sig grundliga kunskaper om andra kulturer och traditioner. Ett exempel på initiativ är det förslag som den katolska synoden i Vadstena i oktober antog till en utredning om den framtida organisationen av de katolska invandrarnas kyrkliga service.

Resurs eller belastning? De kalkyler som presenterats av ESO får inte tillåtas bli viktiga argument för invandrarfientliga element. Men ska det kunna undvikas måste krafttag tas för att förbättra invandrarklimatet på alla nivåer i hela samhället, och i synnerhet i arbetslivet. På de kulturella, sociala och religiösa områdena är avvägningen mellan assimilering/integration och segregering/gettobildning utomordentligt svår. Nyckelordet för den ideala lösningen brukar vara pluralism, att invandrargrupperna tillåts och stöds att utveckla och bibehålla det som är omistligt för deras identitet. Men detta är inte en fråga bara för invandrarna, den angår oss alla. Ska invandrarpolitiken lyckas och invandrarna fortsätta att vara en resurs i det svenska samhället måste alla engageras i arbetet, offentliga tjänstemän, arbetsgivare och fack, hyresvärdar och grannar, banker, kyrkor och ideella organisationer. Och motivet får inte vara egenintresse eller proselytism, det gäller att ställa upp på invandrarnas villkor intill gränsen för vad mänsklig integritet och värdighet kräver.

Det allmänpolitiska läget gör det dessutom angeläget för Sverige att fa ordning både på sin invandringspolitik, vem ska få komma hit, och på sin invandrarpolitik, hur ska vi ta emot dem som kommer hit. Vi vet att befolkningstrycket på Västeuropa är stort, närmast från Östeuropa och Nordafrika. Politiska omvälvningar på dessa oroliga scener kan snabbt öka trycket på Sverige igen. Om det sker är det viktigt att vi kan hantera problemen på ett bättre sätt än vi gjort de senaste åren. Ännu mer långsiktigt måste också den orimliga ekonomiska klyftan mellan i- och u-värld överbryggas för att undvika rena katastrofer.