Det löftesrika ljusets boning

I tehuset Zui-Ki-Tei, ”Det löftesrika ljusets boning”, invid Folkens Museum Etnografiska i Stockholm praktiseras sedan några år tillbaka chado, ”teets väg”. Till rikedomarna i den japanska kulturen hör de olika do (pl.) ”vägarna”. Chado är alltså en sådan väg, men det finns många fler, t.ex. shodo kalligrafi, kado blomsterarrangemang, kendo fäktning, kyudo bågskytte, m.fl. Dessa do betecknar något mycket mer än konstarter och sportgrenar. Traditionellt praktiseras de som vägar till inre förändring och visdom. Den yttre uttrycksformen motsvaras av ett inre förhållningssätt, där kroppsliga, mentala och andliga komponenter samverkar. Korrekt andning, koncentration och uppmärksamhet i kombination med ömsesidig respekt och osjälviskhet är några av kännetecknen för en do.

Ett besök i tehuset Zui-Ki-Tei ger en uppfattning om hur detta övas i chado, teets väg, vars konkreta uttrycksform är chanoyu, teceremonin. Tehuset är alltigenom japanskt. Trädgården utanför smälter in i den svenska naturen samtidigt som den för tankarna till Japan. De platta nedgrävda stenarna i trädgården bildar en gång fram till tehuset. Innan gästerna går in i tehuset passerar de den traditionella vattenkällan där mun och händer renas. Därmed markeras att man lämnar vardagens bestyr och önskningar och går in i ”teets värld”. Själva terummet är så gott som kalt på inredning. Golvet täcks av tatami, halmmattor. I ett hörn finns tokonoma, en något upphöjd alkov, där två traditionella föremål är placerade, kakemono, en rulltavla, och ett enkelt blomsterarrangemang. Tokonoma är en viktig plats i rummet. Det första gästen skall göra inne i rummet är att vördnadsfullt beundra kakemono, vars motiv växlar efter årstid och stämning. Naturmotiv är vanliga och även kalligraferade sentenser. Vid det senaste tillfället jag deltog i teceremonin vid Zui-Ki-Tei hade man hängt upp en kakemono med teceremonins fyra grundprinciper: wa harmoni, kei respekt, sei renhet, och jaku sinnesfrid.

Eiko Duke är temästare och värdinna vid tehuset. Det kan inom parentes tilläggas att hon tillsammans med sin dotter Yukiko Duke även översatt nobelpristagaren Kenzaburo Oe till svenska. Eiko Duke, som har ett speciellt tenamn, Soei, är utbildad temästare enligt Urasenke-skolan. Dess anor går tillbaka till den berömde temästaren Sen Rikyu (1522-1591), som bland annat var verksam i Kyoto, där Urasenke-stiftelsens centrum fortfarande finns. Teets väg representerar inte bara ett värdefullt kulturarv i Japan utan praktiseras alltjämt av en stor mängd japaner. Det lär vara omkring 6 miljoner japaner som i dag ägnar sig åt teceremonin i en eller annan form. De som inte har tillgång till något särskilt terum med tatami använder sig av andra enklare medel för att utföra ceremonin. Runtom i världen har Urasenke-stiftelsen större eller mindre filialer. Även i Stockholm finns en sådan filial, dokokai, japanska Thesällskapet, Urasenke Sweden Dokokai, som har en del av sin verksamhet förlagd till tehuset Zui-Ki-Tei.

Tillsammans med sin assistent Cecilia Johansson inbjuder Eiko Duke dels till demonstration av teceremonin, där man har möjlighet att delta som gäst, dels till kurser i chado, där eleverna lär sig att själva utföra teceremonin.

Att mötas kring en kopp grönt te

I terummet förväntas alla sitta på hälarna, seiza, enligt det traditionella japanska sättet, men för stela och ovana svenskar kan detta medföra vissa problem och därför tillhandahålls kuddar och pallar av olika höjd. Eiko Duke, som är iklädd en vacker kimono, utför som värdinna och temästare lugnt och avspänt de gester som ingår i teceremonin. Hon följer ett bestämt rörelsemönster som svarar mot den perfekta formen. Det finns inga överflödiga rörelser, utan det är den enkla koreografin och precisionen som förmedlar intrycket av skönhet och harmoni. I Eiko Dukes roll ingår dels att med stor varsamhet behandla de utsökta teredskapen, dels att visa uppmärksamhet och aktning gentemot varje enskild gäst. Att här beskriva hur teceremonin går till i detalj låter sig knappast göras. Det är något man upplever med sina sinnen – atmosfären i rummet, kommunikationen mellan värdinnan och gästerna, sättet att handskas med teredskapen, dekorationen på teskålen, de söta kakorna och givetvis det gröna vispade teet med sin något beska smak, höjdpunkten i ceremonin. Värdinnan månar om gästerna, som i sin tur visar tacksamhet och uppskattning gentemot värdinnan, bl.a. i form av bugningar och givna repliker. Teet dricks inte hur som helst utan man sväljer det i tre och en halv munnar med ett kraftigt sörplande på slutet, så att allt dricks upp. Den givna formen i teceremonin tillhandahåller ett umgängesmönster. Man kan säga att teets väg också förmedlar ett sätt att umgås.

En lång historia

Det nuvarande tehuset Zui-Ki-Tei, som är resultatet av en gemensam, japansk-svensk donation, invigdes så sent som 1990 men dess förhistoria vid Folkens Museum Etnografiska är betydligt äldre än så. Redan på 1930-talet togs nämligen initiativ till att uppföra ett tehus vid museet. Iden kom ursprungligen från Ida Trotzig, som varit bosatt i Japan i omkring trettio år och under den tiden ingående studerat japansk kultur, bl.a. teceremonin enligt Omotesenke-skolan. Redan 1911 utgav Riksmuseets etnografiska avdelning Ida Trotzigs utförliga beskrivning av teceremonin: Chano yu. Japanernas teceremoni.

Boken, vars rika bildmaterial konkretiserar innehållet, utgavs i en tredje upplaga av Folkens Museum Etnografiska 1994. Ida Trotzigs förmedling i Sverige av japansk kultur i kombination med insatser från Svensk-Japanska Sällskapet i Tokyo samt en gemensam donation från Mr. Ginjiro Fujihara och teimportfirman James Lundgren & Co. i Göteborg möjliggjorde att ett tehus kunde invigas 1935 vid museet. Även detta tehus hette Zui-Ej-Tei. Namnet valdes därför att Zui betyder ”löftesbringande”, men det är också tecknet för Sverige; Ki symboliserar Japan eller ”morgonrodnadens land”; Tei betyder ”hyddel’ eller ”litet hus”. ”Det löftesrika ljusets boning” blev alltså även ett namn för vänskapsförbindelserna mellan de båda länderna.

Dessa svensk-japanska förbindelser har via museets verksamhet odlats under en lång följd av år och fortsätter alltjämt. Ur det första tehusets historia kan t.ex. noteras att det 1952 mottog celebert besök av den nuvarande japanske kejsaren, dåvarande kronprinsen Akihito, då denne var på hemväg till Japan efter sitt besök i England med anledning av drottning Elisabeths kröning. Tyvärr fick det första tehuset ett olyckligt slut 1969, då det totalförstördes i en eldsvåda. Endast det lilla vänthuset och resterna av trädgården finns kvar.

Eftersom man ville bevara det gamla tehusets plats som ett minnesmärke, valde man att uppföra det nya tehuset strax intill. Det kan här tilläggas att tillkomsthistorien för både det gamla och det nya tehuset i många stycken liknar varandra. Delvis samma familjer och samma företag har bidragit till att både det första och det andra tehuset kunde uppföras. I museets publikation Tehuset Zui-Ki-Tei. Det löftesrika ljusets boning finns dessa historiska uppgifter samlade i en intressant artikel av Ulla Wagner.

Några värden i teceremonin

I sin bok från 1911 skriver Ida Trotzig att teceremonin är ”en invecklad, brokig men strängt konsekvent vävnad av ideer och läror, sammansatt av natur- och religionssymbolik, filosofi och konst”. Med dagsaktuella termer skulle man kunna tillägga att teceremonin förmedlar ett etiskt förhållningssätt och den ger också vissa ideer om hur man handskas med t.ex. te och vatten, skapelsens gåvor som vi idag gärna talar om i termer av ”miljö”.

De ovannämnda fyra grundprinciperna i teceremonin tolkas i allmänhet i vid mening. Wa betyder harmoni på flera olika plan, mellan människor, mellan människorna och naturen, mellan människan och teredskapen i hennes sätt att använda sig av dem. Kei anger respekt och tacksamhet både gentemot människor och ting. Sei innebär både kroppslig och andlig renhet. Jaku, sinnesfrid och stilla ro, slutligen, är det tillstånd som naturligt infinner sig när de tre första principerna praktiseras.

I teceremonin gäller enkelhetens ideal, att uppfatta skönheten i en så enkel och vardaglig gest som att bjuda någon på en kopp te. Det japanska idealet wabi, som betecknar glädjen i att acceptera enkelheten, har i teceremonin funnit sin konstnärliga form. Wabi-idealet gäller för övrigt de japanska do i allmänhet. Vägen till förverkligande går genom det vardagliga och ordinära, inte genom extravaganser.

Även ett jämlikhetsideal återfinns i teceremonin. Oavsett social ställning blir alla jämlika i terummet. Traditionellt är ingången till terummet låg, så att man far böja sig för att komma in. Denna gest av ödmjukhet gäller alla, såväl ”höga” som ”lågel’ i social mening. Smycken och annat som skulle kunna tyda på en hög världslig status avlägsnas innan man går in i terummet.

Mellan temästaren och gästen utspelar sig ett unikt möte, en kommunikation – även om den sker i tystnad – som beror på att båda är maximalt närvarande inför varandra och i vad de gör. Ett sådant möte sammanfattar ett helt liv. För att använda det japanska uttrycket ichi go ichi ye är varje möte av detta slag unikt och återkommer aldrig, i varje fall inte på samma sätt.

Förbindelsen med zenbuddhismen

Tekulturen som i dag uppfattas som något typiskt japanskt har sitt ursprung i Kina. En rörande historia berättar att Bodhidharma, den indiske patriarken som enligt legenden anses ha infört ch´an-skolan (motsvarigheten till zen på japanska) i Kina på 500-talet, en gång somnade när han var försjunken i meditation. Djupt förtvivlad över denna kroppsliga svaghet skar han av sina ögonlock och kastade dem på marken. Där Bodhidharmas ögonlock hamnade växte sedan de första tebuskarna upp, berättas det, och av bladen tillredde han därpå den livgivande drycken.

Mer historiskt tillförlitlig är uppgiften att det var zenmunkar som medförde det gröna tepulvret, som vispas vid teceremonin, från Kina till Japan på 1100talet. Munkarna drack teet för att lättare kunna hålla sig vakna under zazen, den sittande meditationen. Teet användes också som läkemedel. På 1200-talet ritualiserades tedrickandet och spred sig även utanför klostren.

Även om man numera inte brukar sammankoppla teceremonin med någon speciell religion, finns den tidiga förbindelsen till zenbuddhismen kvar. Zens anda präglar också teceremonin. Man brukar uttrycka det så att te och zen har samma smak, cha zen ichi mi.

Ida Trotzig ger i sin bok ett intressant exempel på den religionssymbolik hon menar ingå i teceremonin. Den visp varmed det gröna pulvret vispas är gjord av ett stycke bamburör utskuret i fina strån. Dessa symboliserar den gloria som omger bodhisattvan Kannons huvud. Kannon, barmhärtighetens bodhisattva, är mycket omtyckt i Östasien. En staty av Kannon drar alltid till sig människor. Enligt Ida Trotzig är Kannons gloria en bild av solen och stråna i vispen symboliserar följaktligen solens strålar, ljuset och livet. Många andra exempel kunde nämnas på liknande former av folklig symbolik knuten till teceremonin.

Från och med 1300-talet kom teceremonin att bli påkostad och praktfull i och med att den utanför

zenklostren vann spridning framför allt bland de förmögna i det högre samhällsskiktet. De kärl och redskap som användes var dyrbara och den från början enkla ceremonin i klostren utvecklade sig till storslagna fester. Olika temästare försökte dock att befria teceremonin från överdrifter och storslagen prakt. Deras ideal var istället enkelhet och anspråkslöshet.

Teceremonins store reformator på 1500-talet var den ovannämnde Sen Rikyu. Genom hans grundläggande reformarbete fick ceremonin den karaktär och form som den har i dag. Sen Rikyu, vars estetiska ideal för övrigt kom att få starkt inflytande på japansk konst överhuvudtaget, har därför kallats teceremonins fader. Han gjorde rent hus med all lyx och rekommenderade följande hållning: ”Njut av ditt te, men ej för de dyrbara kärlens skull; teet kan smaka dig lika gott, även om du dricker det ur en sprucken kopp.” De tidigare nämnda fyra grundprinciperna i teceremonin formulerades också av Sen Rikyu. Teceremonins stora blomstringstid inföll således under andra hälften av 1500-talet i och med Sen Rikyu och dennes reformer. Särskilda tesällskap bildades där teets väg övades.

Även de stora militära makthavarna vid denna tid, Oda Nobunaga och Toyotomi Hideyoshi, värnade om de ideal som förbands med teceremonin och bidrog till dess popularisering.

Sålunda ville Hideyoshi att även stridsmännen skulle deltaga i teceremonin som en kontrast till det hat och dödande de eljest ägnade sig åt. Innan de gick in i terummmet lämnade de ifrån sig vapnen och därmed även alla tankar på strid och oenighet för att en stund leva i frid, enighet och vänskap.

Teceremonin hade alltså en central plats även i det krigiska Japan vid 1500-talets slut.

I filmen Shogun eT’ mästaren, som gjorts av Hiroshi Teshigahara och bygger på Yaeko Nogamis roman, är huvudpersonerna Sen Rikyu, temästaren, och Toyotomi Hideyoshi, hans elev.

Vänskapen dem emellan blir alltmer komplicerad, eftersom Sen Rikyus värderingar är oförenliga med den härsklystne Hideyoshis. Avslutningsvis far man veta att detta tvingar Sen Rikyu att begå harakiri 1591. Filminstitutet har givit ut filmen på video.

Kyrkans möte med teets väg

Andra hälften av 1500-talet, då teets väg nådde höjdpunkten av sin popularitet, var samtidigt den period då den kristna missionen i Japan, ledd framför allt av jesuiter, rönte mest framgång. Kort därefter stängdes landet för kristen mission och för västerländska kontakter överhuvudtaget, med några få undantag.

Missionärerna kunde inte undgå att komma i kontakt med den tekultur som omgav dem. Ledningen för missionen fann att teceremonin tillhörde de japanska bruk och sedvänjor som även de utländska missionärerna borde omfatta för att komma nära japanerna. Bevarade dokument visar hur detta förhållningssätt, som med en aktuell term kallas inkulturation, tillämpades av jesuiterna i 1500-talets Japan. Italienaren Alessandro Valignano var i Japan 1579-1582 som visitator för jesuiternas Asien-mission. När han blev klar över teceremonins popularitet, förordnade han att det vid ingången till varje ordenshus skulle inrättas ett terum, där teceremonin skulle utföras på japanskt vis. I sin rapport till de överordnade i Rom, Sumario, beskriver han ingående den viktiga uppgift de japanska bröderna fyller i missionen. De predikar, ger trosundervisning, vårdar kyrkorna, tar emot gåvor och ansvarar för teceremonin, som inte kan försummas i något av våra hus, för den är absolut nödvändig och allmänt förekommande i Japan”, skriver Valignano.

Många japanska kristna deltog i tesällskapen vid denna tid. Det vet man genom de bevarade närvarolistorna, där man finner deras namn. I ett bevarat bokmanuskript om japansk kultur ägnar den portugisiske prästen Joao Rodrigues (1561-1633) hela fyra kapitel åt tekulturen.

Tesällskapen i Kyoto och Sakai beskrivs utförligt. Rodrigues tecknar de mest framträdande personligheterna i tesällskapen. Särskilt framhäver han Takayama Ukon (1552?-1615), en lärjunge till Sen Rikyu. Tillsammans med tre andra japanska kristna av hög börd – bland dem Oda Yurakusai, Nobunagas yngre bror – räknades Ukon in bland Sen Rikyus ”sju vise”. Ukon var en kristen feodalherre med stort inflytande i lärjungakretsen. Han åtnjöt även Hideyoshis förtroende och aktades som en helig man både av missionärerna och sina landsmän. Teceremonins fyra grundprinciper fick via honom en kristen tolkning. Parentetiskt kan tilläggas att, då kristendomen förbjöds i Japan 1614, ledde denne Takayama Ukon över 100 kristna japaner ur det högre samhällsskiktet i exil till Manila. Dessa grundade där kristna församlingar, och några av dem gifte sig med filippiner. Själv avled Takayama Ukon i Manila 1615. På grund- av hans anseende som helig inleddes 1985 en process för hans saligförklaring. Processen, som fortfarande pågår, har hittills resulterat i att han 1994 förklarades som martyr.

Teceremonin som interreligiöst möte

Historien från 1500-talet visar att teceremonins ideal kan omfattas av både kristna och buddhister. På den tiden talade man inte om interreligiös dialog och sökte inte heller medvetet efter former för någon sådan, men det har idag visat sig att teceremonin erbjuder en god ram och atmosfär för interreligiösa utbyten, där troende från olika religioner kan mötas i respekt och vänskap. Som redan framgått utspelar sig inga läromässiga samtal under teceremonin, utan den kommunikation som gäller ligger på ett helt annat plan. Det är framför allt två skäl som gör teceremonin lämpad som mötesplats för t.ex. buddhister och kristna. För det första möts man på en neutral mark, där den ena parten inte behöver tvingas delta på den andres villkor. Även om teceremonin har en zenbuddhistisk bakgrund, finns det inget i ritualet som gör den buddhis

risk, och inte heller kristen. För det andra erbjuder teceremonin ett klart mönster för hur interaktionen mellan värd och gäst skall fungera, inte enbart praktiskt, rituellt, utan också på ett djupare, inre plan. Det är värdens uppgift att visa respekt gentemot gästen, att se till att denne kan fa vara sig själv och t.o.m. upptäcker mer av sin identitet tack vare värdens mottagande och uppmärksamhet. Också det interreligiösa mötet handlar i hög grad om respekt, gästfrihet och uppmärksamhet gentemot den andra parten. Det har visat sig att när buddhister och kristna praktiserat dessa kvaliteter tillsammans i teceremonins form har det påverkat relationerna i fruktbar riktning och ökat den ömsesidiga förståelsen i den fortsatta dialogen. – Att mötas kring ”lugnet i en kopp grönt te” är ett privilegierat möte.

Källor:

Tehuset Zui-Ki-Tei. Det löftesrika ljusets boning, Folkens museum etnografiska, Stockholm, 1991

Ida Trotzig, Cha-noyu. Japanernas teceremoni (1911) 3:e uppl. Folkens museum etnografiska, Stockholm, 1994

Heinrich Dumminin, Geschichte des Zen-Buddhismus. Band IL Japan, Bern, 1986

Alexandre Valignano, Les jesuites’au japon. Relation missionnaire (1583), Paris, 1990

Pierre-FranSois de Bethune, ”Un art de vivre japonais -wabi – ou la pauvrete lumineus”, Supplement aux Voies de l´Orient, No. 37, okt. 1990, Bryssel

Pierre-Frankois de Bethune, ”Lhospitalite interreligieuse: Reflexions sur une pratique du dialogue”, Bulletin du Secretariatus pro non christianis, 1988-XXIII/l No. 67, s. 49-67, Rom