Det katolska Irland under förändring

Medan världen hade ögonen på de våldsamma omvälvningarna i mellersta och östra Europa, rådde våldsam turbulens i det lilla Irland borta i Europas västra utkant. På knappt två årtionden blev det ekonomiskt och teologiskt protektionistiska, konservativa och katolska bondesamhället urbaniserat, industrialiserat och pluralistiskt, med andra ord ett modernt europeiskt samhälle. Nästan hälften av de 5,7 miljoner invånarna i den irländska republiken är under 25 år. De nedärvda politiska, sociala och religiösa institutionerna tycks plötsligt inte längre vara den nya verkligheten vuxna. Denna utveckling, bekräftades på ett dramatiskt sätt av folkomröstningen den 24 november 1995, som upphävde det sedan 1925 grundlagsenliga förbudet mot skilsmässa.

Med en knapp majoritet på 0,6 procent (9 163 av de 1,6 miljoner avlagda rösterna) togs det beslut som innebär att Irland fortsätter att vara det land i Europa som starkast omhuldar äktenskapet. Upplösningen av ett äktenskap blir endast möjlig efter en fyra år lång separation, om inte ena partens hela skuld bevisats, och då endast efter det att en domstol fastslagit att relationerna är oåterkalleligen brutna. Valkampanjen var i så måtto dramatisk att det svar man väntade sig efter de första opinionsundersökningarna var ett tydligt ”ja”, ett ja som sedan hotade att förvandlas till motsatsen genom en aggressiv kyrklig kampanj. Den knappa majoriteten var ett resultat av olikheterna mellan det urbant världsliga och det lantligt fromma Irland. Huvudstaden Dublin med ungefär en tredjedel av väljarna avgav ett starkt ”ja”, Cork, den näst största staden i västra Irland, åstadkom bara en majoritet på 11 röster. Liksom vid den första folkomröstningen i samma fråga för nio år sedan, då resultatet blev en majoritet i storleken två mot en mot skilsmässa, kun

de man se utgången 1995 som en seger för kyrkan enbart genom det låga valdeltagandet.

En exceptionell trohet mot kyrkan

Regeringen Bruton och alla politiska partier hade arbetat för en författningsändring men inget av de olika lägren kan se utgången som en triumf. Snarare är den varken mer eller mindre än ytterligare en försiktig bekräftelse av dagens irländska pluralism. Det behövs en reglering av förhållandena för de 80 000 äkta makar som lever åtskilda, men utan försörjningsansvar för partnern eller barnen.

Om man jämför med valomgången 1986 hade den kyrkliga strategin denna gång mycket mindre auktoritet. Att dessutom själva äktenskapsdomstolen i Rom kunde åtskilja det som Gud har förenat måste verka som en mänsklig uppluckring av den stela kyrkliga hållningen, vilken historisk förklaring denna än har. Varje år upplöses på Irland omkring 300 äktenskap enligt den kanoniska rättens direktiv. De inblandade kan sedan åter få kyrklig vigsel. Gentemot den stora brittiska grannön, med Europas högsta skilsmässokvot, kan Irland fortfarande känna sig som ett moraliskt överlägset samhälle. Vart tredje äktenskap i England går sönder. Drygt motsvarande 92 miljarder i svenska kronor använder brittiska staten till stöd åt ensamstående mödrar.

En exceptionell trohet gentemot kyrkan, det viktigaste arvet från kristnandet för 1500 år sedan genom den brittiske munken Patrick, kännetecknar den irländska katolicismen. Vid folkräkningen 1991 bekände sig 92 procent som romerska katoliker. I andra katolska länder kan visserligen denna siffra vara högre men omfattar då ett stort antal människor som bara är katoliker till namnet. På Irland går 80 % till kyrkan på söndagarna åtminstone. Den som någon gång har upplevt den stränga, mot puritanism-jansenism tenderande fromheten i familjelivet eller under pilgrimsvandringar till Lough Darg eller till det kala Patricksberget Croagh Patrick, vet att den är mer än bara konformistisk.

Vanans makt låter sig dock inte förnekas. ”Jag känner många som inte har några betänkligheter mot att ägna lördagskvällen åt olika utsvävningar för att sedan på söndagen tumla ur sängen och gå till kyrkan eller t.o.m. ta emot sakramentet – Andra Vatikankonciliet åstadkom verkligen något unikt då det tog syndabegreppet och tron på helvetet ifrån den katolska kyrkan på Irland, liksom på andra ställen. Fortfarande går 60 av de irländska ungdomarna i mässan på söndagarna. Det liknar mest en söndaglig folkvandring till de jättestora, ladulikande kyrkorna. Där utspelar sig sedan en liturgisk maskerad med gitarrplingel, allt inbäddat i en antiintellektualistisk teologisk konservatism”

(Kevin Myers, ”The Strange Habits of Irish Priests”, i TheSpectator, 7/10 1995, s. 15-17). I de bostadsområden där Dublins arbetarbefolkning bor, ligger däremot kyrkobesöken på fem till tio procent (Gemma Hussey, Ireland Today, s. 373-374, London 1995).

Den irländska troheten mot Rom, under historiens gång lika prövad genom lidanden som den polska, kom till enastående uttryck vid påvens besök på Irland i september 1979, när 1,2 miljoner, över en tredjedel av öns befolkning, jublade mot Johannes Paulus II i Phoenix Park i Dublin, och när han djupt rörd ropade till de mer än hundratusen människor som samlats i Galway: ”Ni Irlands ungdomar, jag älskar er.” För påven från Polen är Irland juvelen i den europeiska katolicismens krona. Hans besök kunde i ljuset av den senare utvecklingen ses som den traditionella irländska katolicismens svanesång. Genom en våg av sexskandaler (till antalet mer än 50 och framför allt rörande övergrepp på barn), med församlings- och ordenspräster inblandade, har en motbjudande mask slitits bort från den irländska katolicismens ansikte: av oro för reaktionerna och i rent ut sagt straffbar nonchalans mot de beklagansvärda offren, tycktes man inte vilja erkänna denna verklighet. Detta blev orsaken till att Alberts Reynolds regering störtades i november 1994.

”En känsla av mörker, av vintrigt, dödsliknande mörker omgav dessa avslöjanden. På Irland ligger den gamla kyrkan i dödsvåndor, säger man.” Så skrev Enda McDonagh, den irländska prästkongressens ordförande, tidigare moralteolog vid S:t Patricks College i Maynooth. Med dessa satser gav han uttryck för stämningen i hela landet. I det kyrkliga misslyckandet när det gäller de sexuella övergreppen mot barn, kan man enligt McDonagh se ett djupare problem: ”Det mörker som finns hos lidande, försummade, icke hörda, inte ens sedda människor, därför att biskopar och präster oftast har alldeles för lite erfarenhet för det.”

Det ökade avståndet mellan den kyrkliga ledningen och det katolska folket kommer till uttryck i allmänhetens vrede över det missbruk av folkets förtroende som det celibatära prästerskapet gjort sig skyldigt till: i en felaktig överidentifiering av celibatet med något som liknar helighet; i det manliga celibatära prästämbetets tillkortakommanden i en av sex behärskad omgivning; i bristande intellektuell förmåga att analysera kyrkans nödsituation. Efter en så lång tid av oemotsagda uttalanden om kvinnor, socialt nödställda och religiöst alienerade är kyrkan inte längre i stånd att lyssna. (Enda McDonagh, ”The Winter Name of Church”, i The Turrow, januari 1995). Helt unik var syndabekännelsen som Irlands primas, kardinal Cahal Daly, avgav. Men lyssnade folk, och då framför allt offren, överhuvudtaget till den? ”Stanna hos oss, stanna kvar i kyrkan” ropade kardinalen, ”och förändra henne.” Men hur är detta överhuvudtaget möjligt när alla beslut tas uppifrån? Irlands kyrkas kris är tvåfaldig. Dels omfattar den hela kyrkan med alla hennes medlemmar, dels ämbetskyrkan med dess biskopar och präster.

Omisskännligt är också det auktoritära drag som kännetecknar den irländska katolicismen. Ännu för några år sedan härskade den av staten verkställda censuren av de filmer som kyrkan ansåg vara moraliskt anstötliga. Böcker av otaliga författare, bland dem James Joyce, måste försvinna från bibliotekens hyllor. Lärare avskedades av skolstyrelserna, dvs. kyrkan, ofta på moraliska grunder. Icke-katoliker förbigicks vid tillsättandet av offentliga ämbeten. Först 1970 upphävdes förbudet för katoliker mot att studera vid Trinity College i Dublin, Irlands äldsta och mest ansedda universitet. Katoliker fick inte delta i protestantiska gudstjänster, vigslar, dop, begravningar, inte ens när det gällde anhöriga.

Som alltid en dragning mot egensinne

I de av kyrkan styrda men av skattebetalarna finansierade sjukhusen är sterilisering av kvinnor och män, ultraljudsundersökningar för att upptäcka störningar i graviditeten, konstgjord befruktning etc förbjudna. Förbudet mot försäljning av preventivmedel, som tidigare kringgicks genom ”inköpsresor” över gränsen till Nordirland, har man nu lättat på i republiken. Manliga homosexuella handlingar är inte längre straffbara, kvinnor har av väljarkåren fått rätt att fa information om abort – i utlandet.

Att irländska kvinnor flyger till London för att genomgå abort har blivit regel, liksom det hitintills varit sed att irländska par, som efter upplösningen av sina tidigare äktenskap inte fatt igenom skilsmässan, ger sig iväg till den gamla arvfienden, grannlandet, för att gifta sig på nytt.

Det som utlöste krisen i början av 1992 i det en gång nästan hermetiskt isolerade katolska Irland var fallet med en fjortonårig flicka, offer för våldtäkt inom den egna familjen. Hon ville avbryta sin graviditet men förvägrades till en början detta av den irländska Högsta domstolen, som utsattes för kyrkliga påtryckningar. Hela landet var i uppror (jfr Signum 1992, nr 1 och 3).

Ogifta mödrar behandlades som offentliga synderskor, precis som aids-offren, men de har alltmer blivit accepterade sociala faktorer – fem procent av alla födslar är de där ogifta tonåringar är föräldrar, nästan en fjärdedel är ogifta mödrar. Irland intar här fjärde platsen inom den europeiska gemenskapen.

En fallenhet för egensinne, vare sig man nu tolkar detta som keltiskt karaktärsdrag eller inte, har alltid

varit typisk för de irländska katolikerna. De heliga iriska munkar som under tidig medeltid verkade som apostlar i västra och mellersta Europa väckte skandal i sin omgivning – van vid romersk disciplin – genom sina märkliga tonsurer. De lät håret på bakhuvudet växa sig långt och liknade tidiga hippies. Men skandalen blev inte mindre genom att de hårdnackat höll fast vid ett eget påskdatum. En sådan uppstudsighet gjorde romtrogna troskämpar som den anglosaxiske aposteln Bomfatius och Bernhard av Clairvaux inte lite rasande.

I nyare tid fick detta egensinne politiskt uttryck. Efter det att Daniel O’Connells irländska självständighets- och frihetsrörelse under tidigt 1800-tal hade haft Roms och de irländska biskoparnas fulla stöd, kom som en följd av de revolutionära stormarna 1848 en stark kyrklig reaktion mot alla national-liberala strömningar.

Fenier-rörelsen, dvs. tidiga irländska rebeller som kämpade mot brittisk överhöghet, fördömdes av kyrkan gång på gång som ett revolutionärt, kyrkofientligt hemligt sällskap, liknande de italienska Carbonari. Men irländarna gjorde inte avkall på sin nationalistiska sak. Visserligen saknades på Irland den på andra ställen typiska antiklerikalismen, men de gånger det handlade om ”nationella” angelägenheter, lyssnade man helt enkelt inte på kyrkan.

Det katolska Irland opponerade sig i stor utsträckning mot det moraliska fördömande som 1890 drabbade den dyrkade Charles Stuart Parnell, när han blev inblandad i en otrevlig skilsmässoskandal. Och många av frihetskämparna i den tidigaste ”irländska republikanska armen” (IRA), däribland också den ärkekatolske grundaren av den irländska fristaten, Eamon De Valera, vande sig vid att temporärt leva med sina exkommuniceringar som hade lika liten verkan som de som senare generationers terrorister har drabbats av.

På intet sätt konformt med den generella trenden var även det irländska stat-kyrkaförhållandet under förra århundradet. Medan de europeiska staterna på kontinenten ville försäkra sig om omfattande rättigheter i samband med att den katolska emancipationen genomfördes, t.ex. vid biskopsutnämningar, och hierarkin synnerligen strängt förespråkade sin egen romcentrerade princip i frågan om skilsmässa mellan kyrka och stat, gick de irländska biskoparna sina vägar.

Enligt den anglo-amerikanska mer pragmatiska principen var de snarare försiktiga och distanserade i sin hållning mot staten, förbjöd klerus all politisk verksamhet, finansierade sig själva och undandrog sig därigenom statlig avlöning. I jämförelse med den rika anglikanska statskyrkan var katolikerna visserligen en föraktad, fattig minoritet i det brittiska samväldet, men deras relativa oberoende möjliggjorde ett enormt uppsving och besparade dem den eviga stat-kyrkakonflikten som ständigt stod på dagordningen i de katolska länderna. (Jfr J. H. Whyte, Church and State in Modern Ireland 1923-1970, Dublin 1971, s. 12 ff; E. R. Norman, The Catholic Church and Ireland in the Age ofRebellion, s. 301, 337 f.)

Kyrkan saknar kontakt med irländskt kulturliv

I det oberoende Irlands första författning (1922) befanns det inte vara nödvändigt att särskilt nämna den katolska kyrkans fast förankrade ställning. Det räckte med artikel 8 som garanterade samvets- och religionsfrihet. Först den ännu gällande författningen av år 1937, ett i stor utsträckning vatikantroget verk av De Valera, förankrade kyrkans ledande ställning, då den katolska kyrkans ”särställning” (i artikel 44) särskilt betonades. År 1972 upphävdes detta åter under nästan fullständig tystnad. Men kyrkans författningsrättsliga förankring bekräftade sedan i artikel 43 som citerar den katolska socialläran, som den uttrycks i Quadragesimo Anno. Familjen tillerkändes särskilda rättigheter (artikel 41.1) – (”som går före varje annan rätt och som är upphöjda över dem”) – som att kvinnan tilldelas den centrala platsen i familjens sköte.

Äktenskapet var skyddat ”mot angrepp” ända fram till den senaste folkomröstningen (41.1.1.) och mot att ”någon lag för dess upplösande” antas. Familjens roll som ”primär och naturlig uppfostrare” betonas liksom föräldrarnas rätt att välja de skolor i vilka staten på ett särskilt sätt understöder uppfostrarna (kyrkan) ”vad den religiösa och moraliska uppfostran beträffar” (42.4). På detta grundar sig det irländska konfessionella skolsystemet som på grundskolenivå förvaltas av prästen, på mellanstadienivå är stiftens eller någon ordens egendom med undantag för några lekmannaägda skolor. Endast de av lokala myndigheter ledda yrkesskolorna är ”statliga’.

Att det för högre studier inte finns en enda lärostol i teologi eller motsvarande möjligheter att studera teologi på högre nivå utom vid seminariet i Maynooth, som har universitetsstatus, är att betrakta som fattigdomsbevis i ett land där religionen ännu har så stort inflytande. Det är inte särskilt förvånansvärt att John Henry Newman drev en hård kamp för ett katolskt universitet i Dublin, en kamp där han led nederlag. Enligt Enda McDonagh ”kan en tro inte överleva i dagens andliga klimat utan intelligent kritik. Den fruktan för teologin som den kyrkliga ledningen låter märka är i grunden självdestruktiv.”

Med hänvisning till att ”bön, dikt, politik” har präglat irländsk religiositet ända sedan förkristen tid ser McDonagh kyrkans brist på fantasi och de obefintliga kontakterna med dagens konstnärliga renässans på Irland och med det irländska kulturella livet som synnerligen graverande. Detta är också förklaringen till att de ekumeniska och liturgiska rörelserna på Irland har avsomnat. (”Church needs a Centre to fina uself”, i The Irish Times, 13/11 1995).

Varje försök att försvaga kyrkans dominans i de irländska skolorna eller att göra dess inflytande mindre direkt stöter på starkt motstånd från kyrkans sida. Så länge som återväxten inom ordnarna fortfarande var god, var också de konfessionella skolorna billigare, ordensfolk klarade sig på en bråkdel av de löner som staten måste betala lekmän (förhållandet mellan lekmannalärare och ordensfolk har stigit till 10 375 mot 1 175 1991; 1970 belöpte det sig till 4 923 mot 2 349; Gemma Husseg op. cit. s. 386), men denna återväxt håller nu på att totalt försvinna. De andliga kallelserna har under de senaste trettio åren minskat med 85 %. 1962 inträdde 537 kvinnor i kloster. 1992 var det 42, men fa stannade mer än ett år. Kallelserna till lärarordnar som de ”Kristna Bröderna”, som bar den största bördan när det gällde undervisningen av pojkar, har alldeles upphört; 1965 var det 179, 1992 tre.

En ny irländsk generation har ryckt fram, en generation präglad av sekulariseringens förändringar. De politiska motiv som hängde samman med den irländska statens tillblivelse (i stället för att vara vänster-högerorienterade rättade man sig efter på vilken sida farfäderna kämpade i inbördeskriget 1921) säger inte längre det unga Irland något. Presidenten Mary Robinson utövar idag en ny, enande, moralisk auktoritet i sitt opolitiska och av partierna oberoende ämbete, en auktoritet som nästan ersätter kyrkans. Den 51-åriga f.d. professorn i juridik vid Trinity College, som spelade en framträdande roll i den katolska rörelsen för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, gick typiskt nog 1985 ur det irländska arbetarpartiet i protest mot att de nordirländska (protestantiska) unionisterna inte hade tillfrågats när det gällde det viktiga av Dublin och London träffade avtalet om Nordirland. Irland har stort behov av sådana försonligt verkande personligheter.

Irland har mycket mer att tacka den europiska gemenskapen för än dess jordbrukspolitik som gagnat landets bönder. Endast drygt elva procent av befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. De 28 procenten inom industrin och mer än 60 procenten inom den offentliga sektorn har störst inflytande på dagens Irland. I EU har Irland funnit mer än sin näringspolitiska plats: framför allt ett friare, mer obesvärat förhållande till Storbritannien. Dublin och London är idag likaberättigade parter på spaning efter en fredlig lösning för Nordirland och i lika hög grad intressserade av att utsträcka den nästan tvååriga vapenvilan med terroristerna till att bli bestående.

Den irländska kyrkan allt mer lik den övriga katolska världen

Avgörande för det moderna Irland var TV:s inflytande i form av RTE (Radio Telefis Lireann): ”Att den katolska kyrkans makt har börjat minska under senare år beror inte så mycket på att den inte längre kan sätta andra maktblock och föreningar på plats, utan har snarare sin grund i att hennes moralkontroll i ord och handling undergrävts genom massmedias utveckling. Media har brutit den tystnad som förut omgav de viktiga moralfrågorna […] Det är media som har gjort rent hus med folktron att det skulle bringa olycka att kritisera präster och att det är otillbörligt att utsätta kyrkan för offentlig kritik. Media och i synnerhet TV har därmed gjort slut på en gammal tradition i irländsk katolicism.” (Tom Inglis, Moral Monopoly. The Catholic Church in modern Irish society, Dublin 1985.)

Negativ för kyrkan var t.ex. den landsomfattande offentliga debatt som utlöstes av en femtonårig flickas död. Flickan dog ensam och övergiven i det fria invid ett Mariaskrin när hon födde sitt barn. Ännu större traumatisk verkan hade TV-intervjun med Eamonn Caseys, biskop av Galway, frisk-amerikanska älskarinna, mor till hans son, vars existens han förgäves hade försökt dölja.

Det katolska Irland hade intill dess varit redo att ursäkta denne populäre biskops alkoholism som ”irländsk svaghet” och också hans brott mot celibatet, eftersom han föll för en kvinnas förförelsekonster ”och sist och slutligen bara var man”. Men när skandalens fulare detaljer blev kända, slog opionen om. En opinionsundersökning genomförd av Landsowne Market Research gav till resultat att 69 procent av de intervjuade katolikerna utttalade sig för att avskaffa prästcelibatet, 48 % förklarade att de i framtiden skulle ha mindre förtroende för den kyrkliga ledningen i moraliska och sociala frågor (Sunday Press, 2415 1992).

Den irländska katolska kyrkan torde gå ur den nuvarande krisen mer lik den övriga katolska världen. Mognare genom debatter och erfarenheter som inte längre kunnat undertryckas, däremot overksam på det sociala området, trängd mot väggen i sitt huvudsakliga ärende, abortfrågan, och utan röst vad beträffar den sexuella moralen. Det kommer inte att hindra henne från att som Kevin Myers skriver ”förbli Europas sista bastion gentemot trivialiseringen av liv och död i modersskötet” – i den helige Patricks anda, han som inte förstörde de hedniska avgudalundarna men utan blodsutgjutelse ställde dem i den kristna trons tjänst. –

Övers. Birgitta Carlquist