Den nya tidegärdsboken – en stor händelse

Efter att nu i ett par månader ha använt Tidegärden. Kyrkans dagliga bön i min privata husandakt är det med glädje, ja med entusiasm jag här får anmäla och rekommendera den till dagligt bruk för var och en som vill ha en ram som stöd för sitt andaktsliv.

Den vackra och hanterliga boken är ett lyckligt re­sultat av mötet mellan Adell-Peters Den svenska tide­gärden, som betytt så mycket för den liturgiska förny­elsen i vårt land, och den katolska tidegärdsboken Kyr­kans dagliga bön I-II, en produkt av Andra Vatikan­konciliets liturgireform. Den förstnämnda behövde en språklig revision av åldersskäl, den senare var ganska otymplig i användningen. Framför allt har de båda nu fått en glansfull renovering genom Bibelkommission­ens nyöversättning av Psaltaren, ryggraden i kyrkans tidegärd. Alldeles särskilt glädjande är det att den nya boken är en ekumenisk skapelse, utgiven gemensamt av Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och Svenska Mis­sionsförbundet. Därmed möjliggörs och uppmuntras den gemensamma bönen i enhetens tecken. De som varit med länge kan erinra sig hur katoliker ännu för femtio år sedan var förbjudna att överhuvudtaget be­vista någon icke-katolsk gudstjänst (var man av socia­la skäl tvingad att närvara i en sådan, gällde principen att man mentalt borde distansera sig från den). Först 1948 medgav påven Pius XII att man kunde fa bedja Fader vår tillsammans… Sedan dess har Anden varit å färde. Gud ske pris! ”Anden verkar i vår tid genom att överbevisa Jesu lärjungar om splittringens synd och att oroa dem, till dess de försonat sig med varandra” skri­ver våra respektive kyrkoledare i sitt gemensamma för­ord.

För att underlätta bruket av tidegärdsboken, enskilt och gemensamt, har man försett den med en förträff­lig introduktion som innehåller både praktiska och teologiska förklaringar av stort värde. Även den som är förtrogen med den liturgiska bönen bör inte försum­ma att läsa ”Tidegärdens ABC”.

Med detta skulle jag kunna låta mig nöja, eftersom allt väsentligt därmed är sagt om boken. Men under användandet har jag inte kunnat undgå att reagera både positivt och negativt, både som bedjare och som språkmänniska. Kanske bör jag anmäla att mina reak­tioner inte är betingade av någon bundenhet till 1917 års översättning, eftersom jag på grund av en under mina katolska läroår inrotad vana har fortsatt att pri­vat läsa alla liturgiska texter på latin. Min kritik avvi­ker därigenom från de flesta andras. Den gäller, som man skall se, mest detaljer och kan därför stundom tyckas småaktig och pedantisk – men dels blir skön­hetsfläckar verkligt störande när de står i en annars ut­omordentlig helhet, dels gäller det här en bok som är avsedd att uttrycka och inspirera många människors andaktsliv under förhoppningsvis lång tid. Då blir varje detalj av stor vikt.

Det är med glädje jag i uppställningen av kyrkoåret återfinner de traditionella benämningarna Trettonde­dagstiden, Trefaldighetstiden, Septuagesima, Sexagesi­ma etc. Den katolska nyordningen, där de ersatts av numrerade ”söndagar under året” – finstilt noterade i boken – hör till de mindre välkomna reformerna. Till de mest välkomna hör förbönerna i litanieform, som har skänkt oss en rik skatt av korta böner – ”böne­suckar” sade man förr – att använda i livets och dagens skiften. De viktigaste högtids- och helgondagarna, ge­mensamma för Svenska kyrkan och Katolska kyrkan har fått egna officier, men dessutom finns för varje månad en lista över helgon som firas i katolsk tradi­tion. De kan firas med tideböner för olika kategorier, som givetvis också kan användas för att fira minnet av personer tillhörande andra traditioner.

Under adventstiden saknade jag den stegring i för­väntan som liturgin markerar från söndag till söndag – här vandrar man på jämn mark fram till den sista veckan. Utrymmesskäl har väl varit avgörande, efter­som konsekvensen skulle ha krävt samma utförligare behandling av fastetidens officium – men ändå: just i advent kändes det lite för dämpat.

Att completoriet nu fått intaga sin plats i varje dags tideböner noterar jag tacksamt. Före konciliet hade särskilt söndagscompletoriet (trots att det var på latin) en hedersplats vid många katolska kyrkliga möten; det var en älskad gudstjänst inte minst när studenter och andra unga samlades. Efter reformen har completoriet mer eller mindre fallit ur bruk, medan vespern (med all rätt) har återfått sin plats som ett viktigt inslag i kyrkans liv. Här borde dock principen ”det ena göra och det andra icke (under)ätta” kunna gälla. I Svenska kyrkan har bruket av completorium såvitt jag vet be­hållit den plats det fick under den liturgiska rörelsen på 40-talet.

Den svaga punkten i denna tidegärdsbok är hym­nerna. Genren är svår, de latinska hymner som oftast varit förlaga är inte lätta att översätta till vårt språk. I en del fall har det lyckats väl, till och med mycket väl, i andra hyggligt, i somliga dåligt. Ibland har jag också undrat varför man valt just denna hymn bland flera i den latinska repertoaren.

Efter en tid tog jag för vana, när en hymn bjöd mig emot, att i stället gå till någon av de slitstarka gamla svenska psalmerna – för övrigt ofta tolkningar av medeltida latinska hymner – i vän­tan på att det så småningom skall växa fram nya översättningar.

Nu till några detaljanmärkningar.

I hymnen Te Deum frammanas en fatal bild: ”Du sitter på Guds högra hand.” Handen är inte påsutten i det latinska originalet, som har ”ad dexteram Dei” = på (ev. vid) Guds högra sida. Den förbättringen kun­de man ha gjort när man ändå företog smärre ändring­ar i den traditionella svenska versionen av hymnen.

En antifon i advent lyder så: ”Vår konung kommer till oss, han om vilken Johannes sade: Där är Guds lamm.” Vilket platt stilistiskt fall från det klassiska ”Se Guds lamm!”

”Vi tackar dig… för den stora kärlek som du älskar oss med” står det i en av bönerna ”för den kommande dagen”. Den konstruktionen passar när det gäller verktyg eller annat handgripligt: ”kvasten du sopar med” etc. ”Varmed” – är väl inte så ålderdomligt – annars låter ”för din stora kärlek” mest naturligt. Det är ju ändå inte ett direktcitat av det åsyftade Ef 2:4.

En viss inkonsekvens i fråga om verbformer har jag noterat: ibland står det ”be”, ibland ”bed”, ibland ”bedja”; likaså varierar det mellan ”ta” och ”tag”. Ge­nerellt är ju språket, i gudstjänsterna och i denna bok, inte helt vardagligt utan har, och bör ha, en viss hög(tidlig)het, som naturligt uttrycker vördnad och bidrar till andakt. Då behöver man inte skygga för alltjämt fullt brukliga former som ”tag” i stället för ”ta”, ”bed” i stället för ”be”, ”drag” och inte ”dra”, ”kläd” och inte ”klä”. Rent visuellt är former som ”till­be”, ”delta” och ”bortta” också osköna; de kan dessut­om inbjuda till felaktigt uttal (bland våra bedjare finns ju en och annan av utländsk härkomst). – ”Kom, låt oss tillbedja” manar oss dagens första tidegärd: så står det också flerstädes, men ibland står det, rumphugget: ”kom, låt oss tillbe”. Sådana skönhetsfel bör vara lätta att ändra i en ny upplaga.

Till sist något om det nya psalteriet. Det är egentligen inte min uppgift att recensera det; jag har redan dekla­rerat min stora uppskattning: översättningen som hel­het är storartad, men jag har ändå snubblat över någ­ra stenar på vägen.

Även här stöts jag av verbformer som ”be” och ”ta”, som sticker av i poetisk hög stil. I den stora botpsal­men 51 ber man: ”stryk ut mina synder”. Varför från­gå det både rytmiskt och klangligt vackrare ”utplåna”, alltjämt fullt gångbar svenska?

Som de flesta andra har jag reagerat mot vissa for­muleringar i Ps 22 och 23. ”Händer och fötter är skrumpnade, jag kan räkna varje ben i min kropp” he­ter det i den förra. Traditionellt har denna psalm till­lämpats på den korsfäste Kristus; denna användning är naturligtvis rent exegetiskt diskutabel, och det är sä­kert av den orsaken som man nu har valt en annan tolkning av ett ord med många och dunkla betydelser. Jag anser – och det gäller bibelöversättningen i dess helhet – att det är en dålig lösning att välja en ny och avvikande tolkning av en välkänd, ofta älskad bibel­text, när det inte är fråga om att rätta en ren felöver­sättning. I valet av flera osäkra alternativ bör man då behålla det som har traditionen för sig. I det här fallet finns alternativen: ”slita sönder” och ”genomborra” – de förefaller mer troliga i sammanhanget; psalmen skildrar ju en våldssituation, inte ålderdomsskröplig­het.

Den nya formuleringen är dessutom rytmiskt sämre, vilket känns störande i en översättning som annars på ett utomordentligt sätt har tagit hänsyn till just rytmens betydelse för psalmernas användande i korbön. Längre fram i samma psalm (v. 27) kommer en plötslig plattityd: ”Må ni alltid vara fyllda av livs­mod.” Man hade kunnat skriva: ”Må era hjärtan leva evinnerligen” (1917: ”Era hjärtan skola leva evinnerli­gen”). Det låter faktiskt mindre onaturligt, och är ryt­miskt bättre.

I Ps 23, ”herdepsalmen”, har vi nu ”ingenting skall fattas mig” i stället för ”mig skall intet fattas” –

änd­ringen troligen dikterad dels för att ”intet” bör utro­tas, dels för att man ansett ordföljden poetiskt ålder­domlig. Den traditionella ”dödsskuggans dal”, som, om jag inte är felunderrättad, har hängt med i tvåtu­sen år (Septuaginta) – även den reviderade Vulgatan har den kvar – är utbytt mot ”den mörkaste dal”. Om detta också är en korrektare återgivning av originalet – var den nödvändig? Här rör det sig om just ett sådant ”ord” som varit levande för alla generationer. Varför är det så angeläget att utrota sådana ord? Man kan inte frigöra sig från intrycket att hela denna bibelöversätt­ning vill göra rent hus med just sådana ”bibelspråk” som fatt särskild användning i fromhetslivet, alltifrån fornkyrkans typologiska läsning av GT till en nyare tids älsklingscitat ur NT.

Nu skall jag inte gnälla mer. Utan vill än en gång upprepa att denna psaltaröversättning som helhet be­traktad är en härlig förnyelse av bönboken framför alla andra. Enstaka olycksfall kan inte ändra den saken.

GUNNEL VALLQUIST

Tidegärden. Kyrkans dagliga bön. Arkus, 1995.