Bysantinsk teologi

Intresset för den östliga traditionen i kyrkan har ökat markant under senare år i vårt land. Detta yttrar sig inte bara i ikonernas och ikonmåleriets popularitet utan även i bokutgivningen. Kanske har de många översättningarna av kyrkofädersskrifter till svenska under det senaste decenniet berett vägen. Men också slavisten Per-Arne Bodins essäsamlingar om den rysk­ortodoxa traditionen har spelat en roll.

Efter Christofer Klassons Ortodoxa Kyrkan (Alm­qvist & Wiksell 1973) har ingen allmän introduktion till ortodoxin getts ut på svenska. Intresserade har va­rit hänvisade till engelska och andra språk. 1993 ut­kom dock på Verbum Kallistos Wares Den Ortodoxa Kyrkans Väg. Den är en utmärkt och mycket lättläst introduktion med många illustrativa texter ur den öst­liga traditionen. Den kan rekommenderas som en för­sta introduktion för den som vill veta något om den ortodoxa kyrkans tro och andliga liv. Kallistos Ware, ortodox biskop i Oxford och infödd engelsman, har också skrivit en av de bästa och mest spridda intro­duktionerna till den ortodoxa kyrkans tro, liv och his­toria, The Orthodox Church (Penguin).

För den som vill tränga djupare in i den ortodoxa teologin och dess historia finns nu i svensk översätt­ning Bysantinsk Teologi. Historik och Lära, av John Meyendorff (Artos 1995). Den har översatts av Sven Heilo, en av dessa allt sällsyntare statstjänstemän som ägnar sin fritid åt föga uppmärksammade kulturella insatser. Om språket i Meyendorffs bok kan förefalla lite omständligt och tungt, skall det inte primärt skyl­las på översättaren. Meyendorff, som fram till sin död 1994 var rektor för S:t Vladimir’s Theological Semina­ry utanför New York kom från en exilrysk familj och var uppvuxen i Frankrike. Boken är visserligen skriven på engelska, men man märker att författarens moders­mål är franska och ryska. Men en friare och mera idi­omatisk översättning av Meyendorffs tunga prosa hade onekligen gjort boken lättare att läsa.

Som undertiteln anger ger boken både en samman­fattning av den ortodoxa tron (del 11) och av dess his­toriska utveckling (del 1). Den andra delen utgör en mini-dogmatik som utmärkt sammanfattar den krist­na tron i östlig version. Det innebär att en västlig kris­ten känner igen sig i det mesta, men också finner de speciellt ortodoxa betoningarna: gudomliggörelselä­ran, treenighetsläran och kristologins centrala roll, osv. Man kan med fördel börja att läsa denna del om man vill ha ett grepp om den ortodoxa tron. Förklaringen till de speciellt östliga betoningarna far man dock bäst om man läser den historiska delen.

För den bysantinska teologins öde tillmäter Mey­endorff munkarna ett avgörande inflytande. Bland dessa munkar återfinns de två stora ”ljus-teologerna”, Symeon den nye teologen (949-1022) och Gregorios Palamas (1296-1359), senare ärkebiskop iThessaloni­ke. Symeon har formulerat den erfarenhetsteologi som är så karakteristisk för den ortodoxa traditionen och präglar den hesychastiska bönetraditionen – en oav­bruten bön i stillhet. Och Gregorios Palamas formule­rade distinktionen mellan Guds väsen och energier. Denna spelade en undanskymd roll i ortodox teologi under perioden efter Konstantinopels fall och fram till det senaste århundradets teologiska renässans. Men hos nutidens främsta ortodoxa teologer har Gregorios Palamas fatt en förnyad aktualitet.

Läran innebär att Gud till sitt väsen är oåtkomlig för mänsklig kunskap. Men Gud uppenbarar sig och verkar genom sina ”energier”, ett slags dynamiska egenskaper, som inte är något annat än Gud, men ändå inte Guds väsen. Energierna är så att säga Guds utstrålning som verkar i skapelsen. På sitt sätt är de Guds nåd, och genom dem kan människan förenas med Gud, utan att Gud och människa sammansmäl­ter i varandra. Distinktionen syftar därför inte bara till att skydda Guds väsens hemlighet, utan framför allt att visa att föreningen med Gud, gudomliggörelsen, är möjlig. Man kan rentav i detta livet bli genomlyst av det gudomliga ljuset, som Symeon eller Seraphim av Sarov.

Över huvud taget är gudomliggörelsen grundläg­gande i östlig teologi, som Meyendorff betonar. Den ligger till grund för hela teologins utformning och vi­sar sig exempelvis i en dynamisk skapelselära: ”Den bysantinska teologins centrala tema, eller intuitiva övertygelse, är att den mänskliga naturen inte är ett statiskt, ’slutet’, självbestämmande väsen, utan en dy­namisk faktor, som far hela sin existens bestämd av relationen till Gud”. Likaså menar Meyendorff att den dominerande roll som striden kring kristologin intar i den bysantinska traditionen bara kan förklaras om man minns ”att den centrala frågan i dessa stridigheter gällde människan yttersta öde”.

Att Meyendorffs bok heter just bysantinsk teologi är ingen tillfällighet. Han börjar sin framställning med Chalcedonkonciliet år 451 och menar med all rätt att teologin på det grekiska, bysantinska området, under 1000 år genomgår en självständig utveckling. Mey­endorff hävdar dessutom att ”Bysans givit sitt mest äkta och bestående bidrag till mänsklighetens historia just på den religiösa tankens område”.

Men den bysantinska teologin förblir i kontakt med de orientaliska kyrkorna, som gått sin egen väg efter Chalcedon.

Förhållandet till Rom far också sin historiska belys­ning. Påven betraktade sig, åtminstone fram till karo­lingerväldets uppkomst, som det romerska rikets främste biskop. Detta oavsett vem som härskade i Ita­lien. Kontakterna mellan det gamla och ”det nya Rom” var för det mesta täta. De ställningstaganden och im­pulser som ur ortodox synpunkt orsakade schismen kom inte först från Rom utan från andra delar av den latinska kyrkan. Meyendorff skriver denna historia på ett inkännade sätt. Han var inte bara en framstående kyrkohistoriker utan framför allt öppen för en verklig dialog i frågan om påveämbetet.

Meyendorff understryker kraftigt att den östliga teologin är en erfarenhetsteologi, om än en kyrklig så­dan. I Öst gick aldrig teologi och mystik skilda vägar som i Väst. Mycket intressant är också hans framställ­ning av den bysantinska teologins förhållande till den grekiska filosofin, särskilt i jämförelse med skolasti­ken. Han summerar: ”Grekiskt till såväl språk som kultur intog Bysans en mycket mera negativ hållning gentemot den grekiska filosofin än Västerlandet nå­gonsin gjorde. På tröskeln till den period då Väster­landet skulle ge den antika filosofin sitt hjärta och ta steget in i den stora skolastiska epoken, vägrade den bysantinska kyrkan högtidligt att acceptera någon syntes mellan det grekiska intellektet och kristendo­men, genom att förbli bunden till den syntes som uppnåtts under den patristiska perioden. Den överlät åt Västerlandet uppgiften att bli mera grekiskt än den själv var. Det framstår som uppenbart att detta var ett val av största betydelse för teologins framtid och för relationerna mellan Öst och Väst.”

Uttalandet överraskar måhända. Men det är säkert helt korrekt. Frågan är bara var Väst i dag vill lägga tonvikten. Teologer som de Lubac, Congar, Chenu och von Balthasar var vägröjare för Andra vatikankon­ciliets ressourcement, återgåendet till källorna. Mötet med den östliga teologitraditionen, som Meyendorff så väl förmedlar, skulle kunna leda till en besinning på den egna traditionens rötter, och därmed till en för­djupad dialog med Öst.

John Meyendorff, Bysantinsk Teologi. Historik och Lära.

Övers. av Sven Heilo. Artos 1995.