Att utbildas till människa

Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla, sade Ernst Wigforss i en berömd motion i riksdagen 1928. Okunnigheten också, frestas man tilllägga. Den vet inte vad den går miste om.

De humanistiska småämnena vid universiteten genomgår för ögonblicket en kamp för tillvaron. Universitetssystemet är så konstruerat att man vid en institution får betalt för färdigproducerad student. Håller man inte den av andra kriterier bestämda genomströmningstakten blir det mindre pengar, och då kan man inte ta emot lika många studenter, och då blir det färre som tar sina poäng, och då får man mindre anslag, etcetera. Om inte något händer kommer så småningom diverse småämnen, och till dessa räknas de mind-re språken, att dö strypningsdöden. Genom den thamska reformen 1998 reducerades dessutom antalet doktorander drastiskt, vilket gör det svårt eller omöjligt att upprätthålla den hittillsvarande seminariekulturen, de svenska universitetens stolthet, den pågående granskningen av idéer och hugskott i kretsen av nyfikna och kritiska medforskare.

Samtidigt växer intresset för humaniora bland studenterna. En nybörjarkurs i latin vid Lunds universitet i fjol lockade 611 sökande. Dessa unga människor från alla fakulteter uppger att de lider av ett bildningsdeficit som gör dem otillfredsställda. Universitetet ger dem information men föga orientering i det större sammanhang som kallas livet, historien och kulturen. Söktrenden håller i sig. Grekiska och latin i Lund fick detta år över 900 ansökningar, varav ca 400 är förstahandsval. 100 av dessa sökte en kurs i antik litteratur i översättning. Trots detta intresse lever de små institutionerna farligt och måste söka externa medel (anslag från fonder och sponsring av företag) om de skall hålla sig flytande. Samtidigt har de många IT-kurserna vid de mindre högskolorna svårt att hitta sökande.

Eftersom det är svårt att med statistik bevisa vilken nytta man har av humanistisk bildning – antingen förstår man det eller också förstår man det inte ens med argument – är det en otacksam uppgift att dra ut till försvar för humaniora. Kan det försvaras att folk i arbetsför ålder sysslar med döda språk och för länge sedan glömda kulturer? Vem har glädje av kinesiska och arabiska, språk som inte ens har vett att stava på ett begripligt sätt? Maoistgerillan i Nepal brände den gångna månaden tusentals historiska böcker författade på sanskrit, förmodligen i tanken att de var ett hot mot någonting, liksom talibanerna i Afghanistan uppfattade uråldriga buddhastatyer som en samhällsfara.

När humanister ibland rycker ut till försvar för vad de sysslar med hamnar de i värs-ta fall i hänvisningar till samhällsnyttan, som om det skulle behöva försvaras att en liten grupp människor på heltid sysslar med det som ligger bortom horisonten, vare sig det gäller andra språk och kulturer eller andra tider. Ändå kostar humaniora bråkdelen av vad medicin och naturvetenskap kostar. En och annan ordbehandlare är trots allt billigare än högrisklaboratorier och cyklotroner. Visserligen har alla avhandlingar, producerade på humanistisk fakultet, inte samma intresse för mänskligheten. Ackusativen hos Olsson, för att anknyta till Falstaff, fakir, intresserar inte lika många som cancerns gåta. Men upptäckten av en ny elementarpartikel betyder mindre än svaret på gåtan hur Hitler kunde ta makten i Tyskland genom demokratiska val. Svaret på den frågan får man enbart genom historiska studier.

Vad är nytta? Nyttigt är det som tjänar högre syften. En cykel är nyttig, därför att man kommer fram fortare, om man nu behöver det. Den som hävdar att humanistisk bildning är en trevlig garnering i kanten men i sig onyttig menar i klartext att man inte behöver kunna andra språk, inte känna till andra värderingar än sina egna, att andra beteenden än de självklara och invanda är oviktiga och kan ignoreras. Egentligen borde ingen behöva kunna fler språk än sitt eget. Det mesta finns ändå i översättning.

Humaniora sysslar med det andra: andra språk, andra idéer, andra modeller att gestalta människolivet. Redan att läsa en roman är att gå in i en annan värld och se sitt eget sätt att gestalta livet i en främmande spegel. Humaniora som historiskt studium ser det andra i det förflutna: det egna samhällets rötter, försvunna civilisationer, bortglömda språk.

Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar

kan vi aldrig ana eller finna.

Ord för skördeväder, hagelskurar,

har gått bort med ord för man och kvinna …

Hur lät namnet på den tunga döden.

Vi kan se, men vi kan inte höra

som Harry Martinson mediterar inför en hällristning.

Ett språk försvinner ur världen varannan vecka, enligt en grov skattning. Många världar försvinner in i glömskans svarta hål i detta nu. Humanistisk forskning motverkar okunnigheten om det andra och annorlunda, dyrkan av snabbheten, oförmågan till prövning och bedömning, yrseln inför informationsvirveln – men framför allt den kollektiva glömskan, detta smygande Alzheimers syndrom i samhällskroppen. Glömskan gläder ingen, utom tyrannerna. Som Josef Stalin sade: ”Vem minns detta slödder om tio eller tjugo år? Ingen.” Och Hitler: ”Vem minns idag massakern på armenier-na?” Humanism är att kämpa mot glömskan. Så mycket för nyttoaspekten.

Före allt annat finns idén. Den klassiska humanismen bygger på insikten att männi-skan är polyvalent, hon kan utvecklas i vilken riktning som helst. Allt beror på vilka idéer som tar makten över henne. Alla som läser denna text hade kunnat tala och tänka på vilket som helst av jordens femtusen språk (eller något annat av hundratusentals bortglömda språk), leva i en annan kultur, se på ett helt annat sätt i något annat möjligt eller nu försvunnet universum. Några av oss hade varit medlöpare, andra martyrer under en diktatur.

Marxisterna föreställde sig på sin tid att idéer och ideologier var biprodukter av produktionsförhållanden, av traktorer och stålverk. Men marxismen skapades av en tysk kammarlärd som större delen av sitt liv satt i British Museums läsesal i London. Det var inga produktionsförhållanden som satte igång revolutionerna, det var idéer om sådana förhållanden. Idéer föds inte i traktorer, inte ens i datorer, utan i hjärnor. Samhällsomvandlingen börjar i böckerna. Det är visioner om hur saker och ting borde vara som får folk att offra livet, sitt eget eller andras. Att se hur och var sådana idéer föds och fortplantar sig, varför en civilisation tänker och handlar som den gör, inklusive den civilisation som är vår, det är inte någonting nyttigt, det är nödvändigt. Den som inte vet något om världen utanför sitt eget fönster blir fånge i sin egen kammare. Då hjälper det inte med tillgång till Internet och ett otal databaser. Själva mängden av information förlamar. Fakta utan urval och tolkning är absurda. Man måste kunna filtrera och sortera om information skall bli ett meningsfullt mönster.

Valet är lätt mellan en som vet något och en som vet hur man eventuellt skulle kunna ta reda på det.

Vetenskap utan vishet är livsfarlig. Ett universitet är ingen informationsfabrik. Det skall tradera erfarenhet och överblick. Förutom kunskaper skall universitetet ge förutsättningar att praktisera inom yrket männi-ska. Bildning betyder att en bild mödosamt tar form i människan, en bild som inte fanns där från början utan långsamt mejslas ut i individen. För att citera en av de stora humanisterna, trettonhundratalsmänniskan Petrarca: ”Det är den lärdes plikt att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa. Vi kan inte tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, men vi kan visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn, höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna: kort sagt älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet vi är skyldiga.”

Humanistisk forskning förmedlar erfarenheter som gjorts i andra omständigheter än de egna. Den tillåter en att leva många liv. Bara genom humanistisk forskning kan man se hela spännvidden, det förfärande, föränderliga och förunderliga i människans möjligheter och risker, som enskild och kollektiv. Humanisterna är sambandspersonalen med försänkningar i andra kulturer, tider, språk och tänkesätt.

Att veta något om sin bakgrund och om sin omvärld, att kunna se framåt, åt sidan och bakåt, att höra, känna, lukta, minnas och planera – det är inte nyttigt, det är nödvändigt.