Det katolska bildningsidealet och universiteten

När historien om USA:s högre utbildning skrivs, kommer läsarna säkert att lägga märke till den fantastiska ökningen av antalet katolska universitet sedan mitten av 1900-talet. I viss utsträckning söker dessa universitet fortfarande sin väg både i relation till kyrkan och i relation till det samhälle, som de utför sin uppgift i. Trots alla problem och svårigheter anser jag, att de katolska universiteten kan vara stolta över sin identitet och förtröstansfulla inför framtiden.

De katolska universitetens ställning är alltjämt föremål för allmän debatt i vårt land. En part hävdar att religionen hör till kyrkan eller till den privata sfären, inte till universitetet, som är en samhällelig institution. Universitetet borde på sin höjd studera religion som ett fenomen, som kan analyseras med strikt rationella metoder. Den andra fraktionen vidhåller att alla synpunkter, inklusive katolsk kristendom, bör ha tillåtelse att göra sig gällande inom universitetet, men att universitetet självt måste förbli konfessionellt neutralt. En tredje grupp hävdar, att ett universitet mycket väl kan ägna sig åt den katolska intellektuella traditionen, eftersom den traditionen utgör ett värdefullt tillskott till livet i vårt religiöst pluralistiska samhälle. De tillägger emellertid att andra traditioner har en lika stor rätt att förmedla sitt budskap. Ytterligare en fjärde grupp, som jag tillhör, framhåller att katolska universitet har unika kvalifikationer för att kunna uppenbara och utbreda sanningen, något som är en uppgift för varje universitet.

I denna mycket korta presentation vill jag säga några ord om varför jag anser, att ett universitet inte bara kan utan bör vara katolskt, om det vill förverkliga sina högsta möjligheter. Denna min uppfattning har jag inspirerats till av John Henry Newman och av vår nuvarande påve Johannes Paulus II. Med hjälp av dessa två önskar jag fästa uppmärksamheten på sex viktiga fördelar som den högre utbildningen kan uppnå genom att den förankras i katolicismen.

Personalism

Fastän personalism inte är en speciellt katolsk företeelse så är den enskilda människans värdighet något centralt i den katolska tron, speciellt så som den har blivit uttryckt i och efter Andra Vatikankonciliet. Om man överför denna princip på vårt aktuella tema kan man säga, att katolska universitet kan förväntas erkänna människors företräde framför tingen, varandets överlägsenhet över ägandet och andens över materien (Ex corde ecclesiae [ECE], påven Johannes Paulus II:s apostoliska konstitution om de katolska universiteten, nr 18, 1990). Vårt moderna nyttofixerade och teknologiska samhälle tenderar att reducera individen till blott och bart ett instrument, en foglig tjänare till staten eller till företaget, ett effektivt verktyg i arbetslivet. Utbildning är emellertid något annat och mer än att förvärva tekniska skickligheter. Utbildning innebär att odla studenternas aktiva förmåga. En genuint humanistisk bildning kommer att hjälpa dem att nå upp till den högsta nivån av mänsklighet och göra det möjligt för dem att finna sanning och mening i livet. Enligt Newman är högre utbildning sitt eget mål.

Sinne för traditionen

Alla religioner har visserligen traditioner, men katolska kyrkan har ett speciellt förhållande till traditionen. Den har levt genom traditionen i 2000 år och har konsekvent försvarat traditionens rätt gentemot dem som förnekar den. Den förstår hur man skall bevara det förflutna, inte som ett dött museiföremål utan som ett levande minne, som berikar nutiden.

Skolan borde genom själva sin natur vara ett säte för traditionen. Den förmedlar till nya generationer kunskaper och färdigheter som har byggts upp under tidernas lopp och presenterar dem på ett sätt som är anpassat till den nuvarande situationen. Målet är att göra unga människor i stånd att dra nytta av vad de tidigare generationerna har lärt sig, i stället för att ideligen börja om igen och så att säga uppfinna hjulet på nytt. Tack vare sin humanistiska bildning skulle studenterna bli i stånd att anpassa arvet från det förflutna till dagens behov och i någon mån göra framsteg i förhållande till vad som var känt tidigare. Katolska institutioner, genomsyrade av ett levande sinne för traditionen, är särskilt lämpade att utbilda studenterna för denna uppgift.

Förankring i Västerlandets kultur

Katolska kyrkan är, vill jag påstå, den viktigaste bäraren av det stora arv av visdom, som uppstod genom sammansmältningen av biblisk uppenbarelse och grekisk-romersk kultur. Visserligen har andra kulturer mycket att erbjuda, men jag tror inte att någon av dem går upp emot den västerländska kulturen inom områdena litteratur, filosofi och vetenskap. Hur det än må vara med den saken är det säkert att de flesta av dagens amerikanska studenter bäst kan finna sin identitet i relation till detta bibliska och klassiska arv, som har varit grunden för Förenta staterna och för hela den familj av nationer som Förenta staterna tillhör.

Somliga frågar sig idag, om utbildning borde vara mångkulturell. Om kulturer överensstämmer med äkta kristna värden, så är deras olikheter något som bör tas till vara, inte tryckas ner. En utbildningsinstitution borde respektera de olika kulturer som studenterna kommer från och som de förmodligen kommer att återvända till. Alla universitet måste ta med i beräkningen alla de olika kulturströmningar som är kraftfullt representerade hos deras egna studenter.

Katolska universitet som är belägna i andra delar av världen, som t.ex. i Centralasien eller i Fjärran Östern, har särskilt ansvar för att delta i en dialog med icke-västerländska kulturer. Utan att för den skull nedvärdera andra civilisationer uttrycker påven Johanns Paulus II sin djupa respekt för i synnerhet Indiens andliga tradition. Från den kan man hämta mänskliga, sunda och välgörande inslag (Fides et Ratio, påven Johannes Paulus II:s encyklika 1998, Tro och förnuft, nr 72). Men för att genomföra detta krävs att den kristne till fullo använder sig av den visdom som förmedlats från kristenhetens tidigare inkulturation i det grekisk-latinska tänkandet.

Enhet i kunskapen

Det ligger i universitetets natur att meddela kunskap inom många olika fält. Det är bra att ha kurser i olika humanistiska och naturvetenskapliga ämnen, även om den enskilde studenten endast kommer att kunna ta del av ett begränsat urval. Medan studenterna specialiserar sig inom ett visst område, kommer de att kunna se sina egna specialområden i förhållande till de kunskapens kungariken som de inte haft möjlighet att studera i detalj.

Ett fjärde kriterium för katolsk utbildning är sålunda att den förmedlar ett sinne för enheten i kunskapen. I avsaknad av detta sinne kunde man inte ha ett sant universitet utan i bästa fall ett ”multiversitet”. I somliga skolor har kampen för sammanhang övergivits med påföljd att studenterna är desorienterade och förvirrade. De frågar sig, hur kraven inom olika specialiteter skall kunna förenas med varandra. Förnuftet självt lär oss att det inte kan finnas någon yttersta motsägelse mellan sanning och sanning. I det katolska universitetet kommer sökandet efter en syntes att hållas vid liv.

Trons ljus

Kristna människor är övertygade om att det inte kan finnas någon framgångsrik syntes av kunskap utan hänvändelse till Gud, den högsta Sanningen, och till Kristus, som är det gudomliga Ordet, Logos, centrum för skapelsen och den mänskliga historien (ECE, nr 16). I denna tid av nationell och internationell fara måste det bli sagt mycket enkelt och tydligt att världens framtid är i fara, om den inte vänder om till honom som är ”vägen, sanningen och livet” (ECE, nr 4). Ett universitet, som inte bryr sig om Guds ord, berövar sig självt en viktig källa till sanningen.

Teologin, som studerar verkligheten i ljuset av den gudomliga uppenbarelsen, har sina egna principer och metoder, som tydligt definierar den som en egen kunskapsgren (ECE, nr 29). Den borde emellertid, i växelverkan med de andra disciplinerna, föra in perspektiv som inte begränsar sig till de egna metoderna (ECE, nr 19). Eller med påven Johannes Paulus II:s ord: ”Genom att gynna integreringen av kunskap blir det en speciell uppgift för ett katolskt universitet att främja dialogen mellan tro och förnuft, så att man på ett djupare sätt kan se hur tro och förnuft bär samstämmiga vittnesbörd om sanningens enhet” (ECE, nr 17). Universitetet borde vara en plats, där tron ger sig in i samtal med vetandet på varje plan, inklusive historiskt vetande, naturvetenskapligt vetande och filosofiskt vetande.

Sinne för missionen

Eftersom de intellektuellt har formats i trons ljus, kommer studenterna att bli medvetna om de moraliska buden och evangeliets makt att omvandla det mänskliga samhället. Medvetna om klyftan mellan vad som är och vad som borde vara enligt Guds plan för världen, kommer de att bli motiverade att föra in etiska värden och ett sinne för tjänande i sina liv som make eller maka, föräldrar eller barn, anställda eller chefer, medborgare eller statsmän. De kommer att arbeta för fred och rättvisa i familjen, i grannskapet, i nationen och i världen. Tack vare sin integritet kommer de att framkalla tillit och respekt inte bara för sig själva utan för den tradition som de lever i. De kommer att vara en heder för den religiöst orienterade utbildning som de har fått.

På grund av alla de faktorer som jag har angett tror jag att varje universitet, hur utmärkt det än må vara, skulle dra fördel av om det stode helt och fullt inom den kristna och katolska traditionen. De flesta katolska universitet i USA är förvisso långt ifrån att förverkliga detta. I de flesta fall är de ganska små, unga och otillräckligt försedda med donationer. Men med alla sina begränsningar är de ändå på rätt väg. Redan nu kan de ge sina studenter en utmärkt personlighetsdaning genom att bibringa dem ett vaket sinne för traditionen, en förståelse för det bibliska och klassiska arvet och en förmåga att inse trons betydelse för hela den samlade kunskapen och för varje område av mänskligt uppträdande. Om studenterna förmår att utnyttja den speciella styrkan i katolsk högre utbildning, kan de vara stolta över sin alma mater.

Artikeln var ursprungligen publicerad i America, 20 maj 2002.

Översättning: Elisabeth Stenborg