Dofter på drift

”Blåsten gjorde ett kusligt väsande ljud när den svepte fram, som ånga från en tryckkokare. Ingenting rörde sig utom det som virvlade omkring i blåsten. Jag lät den föra mig gatan fram som en tidningssida, hemlös och egendomligt fri. Jag kände mig lätt, nästan tyngdlös. Tysta hyreshus tornade upp sig omkring mig med fläckiga ansikten.”

Det vilar en laddad atmosfär i den indiska författarinnan Radhika Jhas skönlitterära debut Lukt. Slummen och misären gör sig ständigt påminda när romanens kvinnliga jag här skildrar ett liv i exil, vilsen och trängd i ett solkigt Paris. Såsom titeln antyder genomsyras texten av en hel del dofter, och även andra sinnesintryck kommer till uttryck i Jhas färgstarka prosa.

Berätterskan, den unga indiskan Leela, har en rätt brokig bakgrund. Tillsammans med sina föräldrar och bröder har hon vuxit upp i Kenya. Den välbärgade familjen splittras emellertid den dag fadern går bort. Modern tar sig till England för att bo med släktingar där och lämnar sin dotter hos and-ra släktingar i en förort till Paris. Någon hållbar lösning visar sig detta inte vara. Redan från första stund vantrivs Leela i den instängda tillvaron hos sina släktingar. Det hjälper inte att hon får möjlighet att arbeta i en affär och snart även kan lära sig franska. Känslan av rotlöshet sitter kvar, och den förstärks också när hon inser att moderns löfte om återförening inte kan infrias. Raderna är bittra: ”Liksom faster och farbror är jag en främling här, en rännstensunge som tittar in i det varma ljuset där familjerna sitter och äter middag. Min värld förblir förortsvåningen med dess blodröda gardiner och affären.”

Tids nog väljer den unga kvinnan att rymma från sin farbror. Hon har nu fått inblickar i metropolen genom en förslagen väninna. På fri fot hankar sig Leela så fram med diverse ströjobb. Hon hamnar i klorna på olika sorters män. Att hon skall råka illa ut kan läsaren ana i ett tidigt skede.

Ensam igen söker berätterskan sedan få grepp om sin identitet. Alltjämt driver hon dock omkring, utan riktning eller mål. Kärnan i hennes livssituation tillspetsas fram till romanens final, där en viss försoning kan skönjas.

Radhika Jha har skrivit en innehållsrik och fängslande roman, med stort utrymme för frågor kring landsflykten och dess villkor. Indignationen är skarp, speciellt där texten öppnar sig för ett feministiskt perspektiv. Samtidigt lyfter Jha fram sina ärenden med språklig spänst. Gestaltningen övertygar, även om några partier kan uppfattas som litet summariska. Till bokens styrka hör även en väl genomarbetad miljöteckning. Parismiljöerna får starkt fäste.

Radhika Jha är en intressant röst, som redan hälsats som en vital förnyare av den indiska romanen. Hennes gripande skildring är fylld av mörk, lågmäld realism.