Att vara hemma – i sin kropp och i Guds rike

Försöken att försvara den kristna tron har en lång historia. Justinus Martyren (d. 165 e.Kr.) brukar räknas som den förste kristne apologeten med sina skrifter Dialog med juden Tryfon, Den första apologin och Den and-ra apologin. På 300-talet skrev Athanasios av Alexandria Mot hedningarna och Om inkarnationen och listan med försvarstal skulle sedan förlängas genom århundradena. Varje epok har sina speciella omständigheter som i viss mån bestämmer förutsättningarna för de apologetiska skrifternas innehåll och stil. I vår tid väcker kristendomen ofta en märklig blandning av skepsis och nyfikenhet. Timothy Radcliffe, den förre generalmästaren för dominikanorden, bemöter i boken What is the Point of Being a Christian? (2005) dem som förhåller sig lite avvaktande och ifrågasättande men som samtidigt verkligen vill veta vad kristendomen står för. Radcliffe vänder sig alltså inte till de mer aggressiva, ateistiskt färgade religionskritiker-na som vunnit en del anhängare på sistone. Boken som redan tryckts om i flera upplagor har nu översatts förtjänstfullt till svenska av Ylva-Kristina Sjöblom och getts ut på Veritas förlag med titeln Varför just kristen? Den svenska titeln är säkert väl vald, men den för tanken till en marknad där konsumenten är ute efter att fynda och frågar sig vad som talar för kristendomen i jämförelse med andra varor. Den engelska titeln har en något mer provocerande underton då den liksom lutar huvudet på sned och undrar vad det egentligen är för mening med att vara kristen, vad det nu ska tjäna till.

Författaren dedicerar boken sympatiskt nog till sin egen mor med orden: ”Till min mor vars liv är ett svar på frågan.” Många är säkert beredda att säga detsamma om Timothy Radcliffe själv. Han är en karismatisk ledargestalt som med sitt sätt att uppträda förkunnar att kristendomen är värd att satsa på. Jag har själv haft privilegiet att få koncelebrera med honom vid jul- och påskhögtider i dominikanernas konvent i Oxford och då kunnat märka vilken utstrålning han har. Radcliffe var mellan 1992 och 2001 generalmästare för dominikanerna som är aktiva i fler än 100 länder världen över. Han är numera ofta på resande fot som flitigt anlitad föredragshållare och har tidigare kommit ut med tre böcker: Sing A New Song (1999) som innehåller brev till dominikanerna och reflektioner över ordenslivet; I Call You Friends (2001) som består av intervjuer med Radcliffe; Seven Last Words (2004) med texter om Jesu sju sista ord.

Varför just kristen? består av 11 relativt fristående kapitel i vilka författaren tolkar sina intryck från världen med hjälp av den heliga Skrift och den kristna litteraturen. Men också med hjälp av profan litteratur. Författaren har levt ett innehållsrikt liv och är skicklig på att förmedla sina erfarenheter från möten med människor. Det är en mänsklig männi-ska som skriver för människor skulle man kunna säga. Väl medveten om lidandet och fattigdomen i världen slår Radcliffe i första kapitlet fast att kristna har anledning att vara hoppfulla. Hoppet förankras i Jesu sista måltid, eukaristins sakrament, som är ett återkommande tema i boken. Radcliffes kristendom är inte präktig utan föds i en bräcklig och sårbar gemenskap: ”Som kristna samlas vi för att fira historien om den sista måltiden. Det är den historia som lägger grunden till vårt liv, där vi finner mening med det. Och ändå är det en historia som berättar om det ögonblick då det inte fanns någon historia att berätta, då framtiden försvann. Vi samlas som en gemenskap runt altaret och minns den natt då gemenskapen splittrades” (s. 25).

I det andra kapitlet talar sig författaren varm för spontanitet, som för honom betyder att kristendomen visserligen har en lära och en tradition, men inte ett en gång för alla färdigt program som alla har att rätta sig efter. Radcliffe citerar här den irländske författaren och poeten Samuel Beckett som har sagt: ”Konstnärens uppgift är att finna en form där röran ryms.” (To find a form that accommodates the mess, that is the task of the artist.) Becketts motto ska i Radcliffes ögon också prägla kyrkans representanter som bör möta människor där de faktiskt står, vilket ibland kan vara fjärran från en ideal värld: ”I vilken röra vi än lever kan man berätta en historia som ger mening åt den och en historia som leder till Guds rike.” (s. 59) Det tredje och fjärde kapitlet handlar om frid och mod, där bägge attityderna är frukten av en djup tillit till Gud och en kärleksfull överlåtelse av sig själv. Radcliffe har en originell formulering när han i avsnittet om den fridfulla hållningen lutar sig mot 1300-talsmystikern och dominikansystern Katarina av Siena. Hennes bild av Gud som ”det stilla havet” kallar Radcliffe för ”ett slags gudomlig Jacuzzi” (s. 73).

Att vara hemma, närmare bestämt hemma i sin kropp och i Guds rike, är kategorier som den ofta kringresande Radcliffe fastnat för. Ett läsvärt kapitel ägnas åt just kroppslighet, som är ett angeläget ärende, eftersom författaren med rätta menar att kristendomen haft ett ouppklarat förhållande till det materiella och kroppsliga. En dualism mellan ande och kropp har inte sällan smugit sig in, vilket Radcliffe inte är ensam om att tycka. Ola Sigurdson, docent i systematisk teologi vid Göteborgs universitet, bidrog med en utförlig redogörelse för detta problem häromåret i boken Himmelska kroppar (recenserad i Signum 8/2007). Det finns något befriande över Radcliffes avslappnade resonemang kring dessa frågor. Kroppen ska först och främst bejakas, en uppfattning som har en lång tradition inom dominikanorden. Den grundades på 1200-talet delvis som en reaktion mot de så kallade katarerna som i gnostisk anda tog avstånd från det materiella. Samtidigt är Radcliffe mån om att poängtera att äkta kristen kärlek behöver den balans och frihet som kyskhet kan ge. Han föreslår också att eukaristin, Jesu utgivande av sin kropp och sitt blod, bör vara utgångspunkten för diskussioner om kroppslighet.

Den andra hälften av boken tar upp den kristna kallelsen att leva i gemenskap och att vara hemma i Guds rike. Radcliffe är främmande för en sekteristisk mentalitet. Med gemenskap avser han hela mänskligheten. För honom är katolsk identitet: ”den universella gemenskapen i Guds rike. Man vägrar att acceptera en identitet som bygger på att man utesluter andra” (s. 184). Författaren förespråkar en öppenhet gentemot samhället, andra kristna trossamfund och andra religioner, tongångar som känns igen från Andra Vatikankonciliet (1962–65). Med stöd hos andra katolska tänkare gör Radcliffe dock den intressanta iakttagelsen att den katolska kyrkan valde en olycklig tidpunkt när hon anammade den moderna världen (s. 217–218). Många katoliker har känt sig hemlösa efter konciliet, eftersom både kyrkan och samhället förändrades samtidigt, lyder resonemanget. Problemet var att den moderna världen tappade tilltron till sig själv under andra halvan av 1900-talet. Här hade man kunnat önska sig en något mer omfattande utläggning och en mer djupgående analys, men tanketråden är värd att följa upp.

Varför just kristen? kan verkligen rekommenderas både för dem som har begränsad kunskap om kristendomen och för dem som söker nya perspektiv i sin redan etablerade tro. Författaren undandrar sig etiketter som liberal och konservativ, vänster och höger, vilket bidrar till att göra honom oförutsägbar. Radcliffes argumentation är intelligent och han skriver i ett friskt och högt tempo. Läsaren har glädje av många talande och jordnära exempel, uttrycksfulla bilder och tankeväckande historier. De talrika citaten och exemplen kan dock understundom upplevas som ett hinder för retoriken, då de liksom står i vägen för budskapet och ibland går man vilse i texten.

Om det är en poäng med kristendomen att få lite distans till sig själv så är Radcliffe ett uppbyggligt exempel på det. Han äger en stor portion självironi och tar inte sig själv på så stort allvar. Han bjuder gärna på kommentarer i stil med att när han var generalmästare lästes en bibeltext misstänkt ofta, nämligen den där Jesus klargör att alla lärjungar var jämbördiga bröder och ingen fick kalla sig mästare (Matt 23:8). Radcliffe menar vidare att en gemenskap kan vara en plats där man hittar sin kallelse och ett för personen lämpligt uppdrag, ofta i samspel med de närmaste: ”Om jag hade illusionen att vara en ny Thomas av Aquino, eller en lysande ekonom skulle bröderna ganska snart ta mig ur den illusionen” (s. 175–176). I boken hänvisar Radcliffe till sociologiska studier från Sverige som ”visat att när människor väl glider bort från den stora kristna huvudfåran kan de börja tro på vilka galenskaper som helst” (s. 148). När jag efter en söndagsmässa här i Oxford nämnde för Radcliffe att jag hade blivit ombedd att recensera boken för en svensk publik men var osäker på hur jag skulle hantera rönen från nämnda sociologiska undersökning, svarade han med glimten i ögat: ”Som en replik kan du ju alltid erinra om att den tokige Hamlet – i Shakespeares drama – landsförvisades till England och ingen där skulle ha lagt märke till hur galen han var…”

Dominikanerna i Oxford: www.bfriars.ox.ac.uk