Ojämnt om Meinhof

Ulrike Meinhof är en av efterkrigstidens mest kända europeiska vänsteraktivister. Hon var verksam som journalist – men framför allt som terrorist. Röda Arméfraktionen (RAF), som hon var med om att bilda, hörde till de röda nätverk som uppstod i efterskalvet av 68. Grupperna förespråkade revolutionärt våld och var särskilt aktiva i Tyskland och Italien.

Någon koppling till andra länder görs inte i Jutta Ditfurths 500-sidiga biografi över tyskan Meinhof. Den politiska analysen är knapp, och tidsandan fångas mest i korta nedslag. Djupare frågor ställs inte heller. Det är personen Meinhof som står i fokus, inte den ideologi som hon representerade. Stort utrymme ägnas därför åt hennes barndom, skoltid, äktenskap och barn, liksom den journalistiska bana som hon snart övergav. Tids nog berörs Meinhofs fängelsevistelse, rättegång och plötsliga död i sin cell (mord eller självmord).

Mer fragmentariskt berörs alltså själva Röda Arméfraktionen, en sorts stadsgerilla som även gick under namnet Baader-Meinhof-ligan. Gruppen rånade banker och skaffade vapen som ibland riktades mot polis. Trots inriktningen på väpnad kamp gjorde RAF få politiska aktioner, frånsett bombattentat mot militärer och oskyldiga civila. Pengarna användes främst för att hitta gömställen och underhålla den egna organisationen.

Ditfurth använder ett omfattande arkivmaterial. På så vis presenteras fyllig och väsentlig information. Författaren är också kunnig och relativt saklig. Somliga rader andas visserligen en sympatiserande hållning gentemot Meinhof – men inte till RAF. Mer kontroversiell är synen på 70-talets Västtyskland. Nationen uppmålas här närmast som en diktatur: ”Snart sagt varje vänstersympatisör, oavsett hur harmlös eller hur radikal han var, måste räkna med att med jämna mellanrum tvingas stirra in i en k-pistpipa – om morgonen i den egna lägenheten, på gatan eller på vilket rastställe som helst längs motorvägen.” Överdrifter av sådant slag minskar onekligen trovärdigheten i en annars välskriven dokumentation.