Att växa som människa

Aktuell, mångsidig, konsistent, närvarande och – kan man också tillägga – katolsk. Dessa attribut skulle man kunna nämna om man vill staka ut några spår som är typiska för den kanadensiske filosofen Charles Margrave Taylor, som nu i höstas, i början av november, fyllde 80 år. Taylor är särskilt närvarande i den samtida kulturdebatten genom de frågeställningar om religion och sekularitet som han under de senaste åren har bearbetat på ett både intensivt och stimulerande sätt. Sin mångsidighet har han visat genom de teman och frågeställningar som han befattade sig med under de årtionden då han särskilt ägnade sig åt fackfilosofiska frågor. Representativa är därvidlag hans vetenskapliga studier och essäer om hermeneutik, språkfilosofi, antropologi, handlingsteori, social- och moralfilosofi, tysk idealism, multikulturalism, kulturanalys av moderniteten, kommunitarism och religion under sekulära förtecken. Anmärkningsvärt konsistent är hans tänkande, trots dess påfallande breda tematiska omfång. Grundlinjerna i hans tänkande har knappast förändrats under flera årtionden. De centrala frågor som Taylor behandlar i sina filosofiska verk rör framför allt människans möjligheter att växa och blomstra i sin sociala kontext och, kan man tillägga, i modernitetens tidsålder. På grund av sitt intresse för social- och kulturhistoriska sammanhang valde han historia som huvudämne, när han studerade vid universitetet i Montreal. Från 1952, när Taylor hade flyttat till Europa och till universitetet i Oxford, kom hans studier också att inbegripa politik, filosofi och marknadsfrågor.

Isaiah Berlin, framför allt känd för sin teori om frihetsbegreppet, var först Taylors akademiska lärare och senare också hans vän. Efter sin disputation över ”Förklaring och tolkning av människorna inom vetenskaperna” återvände Taylor till Kanada och blev 1961 professor i statsvetenskap och filosofi vid Université de Montréal i sin hemstad. Från 1976 till 1981 undervisade han i Oxford som professor i socialfilosofi och politisk filosofi och var samtidigt fellow vid All Souls College. Fram till sin pensionering 1998 innehade Taylor återigen en professur i statsvetenskap och filosofi i Montreal.

Charles Taylor hör till de politiska filosofer vars tänkande går hand i hand med ett personligt samhällsengagemang. Han har alltid engagerat sig för Québec och dess franskspråkiga tradition och kultur. Å andra sidan har han understött uppbyggnaden av det första socialdemokratiska partiet i Kanada och var på 1960-talet aktiv som kandidat för New Democratic Party under valkampanjen. Hans upprepade försök att bli parlamentsledamot och få en plats i House of Commons gick dock om intet – bland annat när hans motkandidat Pierre Trudeau från Kanadas liberala parti vann valet och senare blev premiärminister.

En handlingskraftig politisk filosof

Bland Taylors talrika och mångsidiga publikationer är de främsta hans tre monumentala monografier: Hegel (1975), Sources of the Self (1989) och A Secular Age (2007).

Taylor är väl förtrogen med den anglosaxiska analytiska filosofin lika väl som med den tyska idealismen, den franskpräglade existentialfilosofin och med hermeneutiken. Det utmärkande för Taylor är att han binder samman olika traditioner och ansatser inom filosofin. Fastän Taylors socialfilosofiska ådra ofta framträder i hans verk kallar han sig själv en ”monoman” som i första hand vill utarbeta en filosofisk antropologi, där det mänskliga varats natur och dess språkliga kommunicerbarhet och tolkningsmöjlighet står i centrum.

I början av sin bana som yrkesfilosof blev han känd som en mycket skarpsinnig kritiker av behaviorismen. Gentemot den betonar Taylor att tolkningen av människors handlande även måste räkna med intentionala och teleologiska kategorier. Den första personens individuella, analytiska perspektiv räcker inte ensamt till för att tolka och förklara människors handlande. Människors språk och motivationer kan inte göras begripliga utan att man återför dem till deras sociala sammanhang, till deras hemmahörighet i konkreta gemenskaper.

För Taylor och andra kommunitarianer handlar det särskilt om att med betoning av gemenskapens centrala roll klargöra betingelserna för det mänskliga subjektets frihet, förutsättningarna för en bestående personlig identitet och möjligheterna till ett rättfärdigt samhälle på modernitetens villkor. Detta, som är ett centralt element i det kommunitaristiska tänkandet, hör till det som Taylor betraktar som det viktigaste bidraget i sin egen filosofi. Kritiken av den nutida individualistiska, atomistiska människosynen och betoning av människan som samhälls- och social varelse uttrycker Taylors huvudtankar.

Reception i teologi och kyrka

Om debatten om kommunitarismen har bidragit till att skaffa Charles Taylor internationell ryktbarhet, så bör man dock lägga märke till att han, liksom hans amerikanska kollega Michael Walzer, själv är mycket ovillig att acceptera etiketten ”kommunitarian”. Det beror förmodligen på att den så kallade kommunitarismen innehåller ett mycket brett spektrum av olika positioner och handlingsprogram.

Vissa sidor i Taylors tänkande har i särskilt hög grad lett till kopplingar till teologiska frågeställningar, inte minst i form av anknytningspunkter till den teologiska etikens område, där Taylor har låtit sig inspirerats av filosofen Harry Frankfurts teori om starka värderingar. Taylor själv har under senare år i olika bidrag uttryckligen befattat sig med kristendomen i dess helhet, men också mer specifikt med katolicismen, ett tankespår som låter sig inordnas i hans kultur- och religionshistoriska analyser, som har nått en ny höjdpunkt i hans monumentala och mycket omdiskuterade bok A Secular Age.

Bland teologerna hade Taylors verk tidigare främst beaktats inom fundamentalteologin och religionsfilosofin. Redan under 1990-talet ägnade sig Taylor ganska utförligt åt William James verk och frågan om den religiösa erfarenheten och religionens institutionalisering. Men mångfalden av religionsfilosofiska, religionshistoriska och religionspolitiska impulser på senare år markerar en helt ny etapp i Taylors författarskap.

Till detta hör särskilt Taylors senaste monografi som bland andra väsentliga etapper i religionshistorien framställer centrala frågor om förhållandet mellan religionen och moderniteten. Det viktiga är här förvandlingen från ett samhälle där det var nästan omöjligt att inte tro på Gud till ett samhälle där gudstron är ett av många alternativ i den moderna människans livsorientering.

I motsats till det vanliga språkbruket i nutida filosofi och sociologi föredrar Taylor att gentemot orden ”sekularisering” eller ”sekularism” använda ordet ”sekularitet” för att understryka fakticiteten av det han förmedlar. Dessutom skiljer Taylor i sin systematik mellan olika utvecklingshistoriska stadier inom sekulariteten. Till den inom socialfilosofin ständigt diskuterade frågan på vilket sätt religionen eller religionerna får och bör delta i den offentliga diskursen går Taylor utöver John Rawls och Jürgen Habermas ställningstaganden och framhåller osminkat att han anser att dessa båda inte har förstått den normativa basen för den moderna sekulära staten – detta trots att dessa båda filosofer har genomgått förvånansvärda förändringar i sina uppfattningar om betingelserna och kriterierna för ett religiöst språks användning inom ramen för det offentliga samtalet.

Vilken plats, vilken betydelse har då religionen i en världsåskådningsmässigt neutral, ja, sekulär stat? Religionen är numera misstänkt som ett möjligt hot och för att vara ett irrationellt och felaktiga tänkesätt. Särskilt mot den senare reservationen går Taylor till angrepp, framför allt med kunskapsteoretiska överväganden. Han söker vederlägga den invändningen mot religionen och fordrar en kritisk prövning av de religionsskeptiska uppfattningar som uppkommit genom modernitetens sekularism. Med anknytning till upplysningstidens trefaldiga ”Frihet – Jämlikhet – Broderskap” formulerar Taylor tre grundprinciper för synen på religion i det moderna pluralistiska samhället. Enligt dessa principer skall religionsfrihet förstås så att ingen blir tvingad till något på religionens område. Religionsfriheten innefattar även friheten att inte tro.

Religioner och världsåskådningar

Olika religionsgemenskaper och trossamfund bör behandlas jämlikt av staten, enligt Taylors tre principer för religionens plats i det pluralistiska samhället. Detta innebär att ingen religiös eller areligiös uppfattning eller världsåskådning får ha företräde eller erkännas som statens officiella åskådning. I den fortgående politiska process där samhällets grundläggande värden formuleras och diskuteras måste alla grupper med olika religion eller världsåskådning dras in och bli hörda. Taylor tillägger sedan en fjärde princip: anhängarna av olika religioner eller världsåskådningar bör eftersträva att upprätthålla harmoniska relationer sinsemellan.

Den kyrkliga uppmärksamhet som riktats mot den praktiserande katoliken Taylor fick ett särskilt uppsving när kardinal Christoph Schönborn i Wien häromåret under sitt sökande efter källor för en religiös förnyelse i Europa inledde en offentlig dialog med Taylor. När man i samtalet konstaterade att man hade olika uppfattningar om det religiösas närvaro i offentligheten, om kyrkans öppenhet gentemot människor utan religiös socialisering, och en olikartad förståelse av sekulariseringsbegreppet, gjorde Taylor det tydligt att han dessutom anser att kyrkans ledning också själv bär ansvar för ”förträngningen av det andliga” ur samtidens kultur genom att på olika områden förespråka en moralisk rigorism som föranleder människor att ta avstånd från kyrkan. Taylor uppfordrade i stället kyrkan att vara öppen för nya vägar till en religiös tro.

En kritik som ofta riktas mot Taylor gäller huruvida han har rätt i de moralfilosofiska anspråk som han anför gentemot andra tänkare. Dessutom är hans framställningssätt öppet och oavslutat, varför många beklagar frånvaron av en mer sammanhållen systematik i hans tänkande. Denna brist kan Taylor inte heller uppväga med sina enorma detaljkunskaper som han alltid ger prov på. Respekten för hans imponerande verk förblir inte desto mindre oförminskad, desto mer som Taylor uppenbarligen lyckas med att även i framskriden ålder dra till sig sina akademiska kollegers och allmänhetens intresse och uppmärksamhet. Man kan inte heller förneka att det finns en omfattande Taylor-reception inom samtidsfilosofin. Vid återkommande tillfällen har han lyckats komma med nya ansatser och intressanta frågeställningar som väckt förnyat intresse för hans filosofiska livsverk.

Övers. och bearbetning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2011.