Avavikelse och försoning. Sonen i Sara Lidmans Jer

I de fem romaner av Sara Lidman, som brukar kallas Jernbane-eposet, kan man finna berättelsen om Abraham, Sara och Hagar från 1 Mosebok 16–21 som ett underliggande mönster för det relationsdrama som utspelar sig mellan huvudpersonerna. Sådana broar mellan texter brukar kallas intertextuella samband. För Jernbane-eposet fungerar 1 Mosebok 16–21 långt ifrån bara som förebild för romantexten; snarare handlar det om en genomgripande bearbetning av det bibliska stoffet, så att romanerna kan sägas utgöra ett slags tolkning av den bibliska förlagan.

När Didriks hustru Anna-Stava föder deras ’storson’ är hon nära att dö i den svåra barnsängen. Förlossningens fysiska och psykiska konsekvenser gör att hon inte kan amma sitt barn. En tystlåten och svårbegriplig kvinna på genomresa med en lockande doft och brösten fulla med mjölk får stanna över vintern på hemmanet Månliden för att hålla sonen vid liv. Amman heter Hagar och det lilla barn som hon får i sin vård heter Isak. I Nabots sten, reflekterar Anna-Stava över hur Hagar kommit ”som utkliven ur första Mosebok”, vilket inte bara sker i intrigen, utan även stilistiskt. Hagars karaktär konstrueras i texten så att hon på många sätt liknar sin bibliska förlaga. Även Isak och de andra karaktärerna har tydliga överensstämmelser med bibelberättelsen och mellan olika led i de respektive dramerna går det att dra paralleller.

I den här artikeln skall jag ägna mig åt sonen Isak och hans relation till sin fader Didrik. Som biblisk förlaga i denna analys räcker det inte med 1 Mosebok 22, eftersom Sara Lidman knyter an till den kristna tolkningen av sagda text som förebådande Jesu försoningsdöd. Jernbane-eposets Isak färgas såväl av Isak i 1 Mosebok 22 som av den frälsande Kristus i en ospecificerat kristen föreställningsvärld. På vilket sätt genljuder Jernbane-eposet av den bibliska förlagan? Går det att återfinna någon motsvarighet till det tänkta barnoffret i 1 Mosebok 22 och vilken roll spelar det i så fall i romanen? Den centrala frågan för exegeten blir sedan: Hur kan vi återknyta det svar vi finner i romanen till bibelberättelsen? Det vill säga: Hur kan Jernbane-eposet bidra till djupare förståelse av relationsdramat i 1 Mosebok 22? Och vidare när det gäller dramat om Jesu försoningsdöd: vilka konsekvenser får vårt svar i en vidare diskussion om vilka gudsbilder som figurerar i vår kultur?

”Hurudan är Gud?” repeteras som ett frågande mantra i Torgny Lindgrens roman Bat Seba. Utgångspunkten för denna artikel är tron på att den frågan måste ställas om och om igen och liksom i romanen ständigt besvaras på nya sätt.

Jernbane-eposet

Sara Lidman har varit verksam som författare sedan 1953 och hon har förlagt handlingen i de flesta av sina romaner till sina hemtrakter. Hon är fast förankrad i den västerbottniska myllan och även starkt influerad av det mycket speciella religiösa klimat som funnits där alltsedan byabönerna infördes och den rörelse som kom att kallas läseriet satte sin prägel på andligheten. Församlingarna i Norrlands inland är geografiskt mycket vidsträckta. De stora avstånden mellan byarna och kyrkan samt den oländiga terrängen väckte redan på 1600-talet behovet av ett slags surrogat för uteblivna gudstjänstbesök. Lagstiftningen öppnade för möjligheten att hålla byaböner, där bibel och postilla lästes samt böner bads av någon läskunnig bybo. Byabönerna blev en naturlig mötesplats i byn där man kom att dryfta såväl religiösa frågor som praktiska ting. Detta fenomen bidrog till en osedvanlig självständighet i förhållande till moderkyrkan och dess ämbetsbärare. Curt Carlsson vill i sin avhandling Samhörighet och Separation (1979), inte underskatta den betydelse detta kan ha haft för kyrkolivets demokratiseringsprocess. Byabönerna beredde också jorden för den pietistiska väckelsen som kom i ett senare skede.

Det är inte för mycket sagt att se Sara Lidmans (och för all del hennes författarkollegors från Västerbotten) karaktäristiska och kreativa användning av den bibliska traditionen som framsprungen ur läsartraditionen. Ofta var bibeln och en postilla den enda litteratur som ett hem kunde uppbringa. Många har vittnat om att lässugna barn och ungdomar vände sig till de gammaltestamentliga berättelserna för att få sitt lystmäte på spänning och erotik tillgodosett. Och i byabönerna diskuterades de bibliska gestalternas göranden och låtanden, vilket förmodligen bidrog till att ta ner karaktärerna på jorden, så att de kändes som vilka grannar som helst. Som ett exempel kan anges ett stycke ur Vredens barn om församlingsbornas reaktion när prästen Hedman predikar över Galaterbrevets fjärde kapitel där Abrahams förhållande till Sara respektive Hagar förs på tal:

”Det var inte bara av kylan som folk hostade högt medan Hedman utlade denna text. Man tyckte helt enkelt att Abraham var barn-elak, i grunden. Första pajken, ’n Ismael, skull få brännas upp i öknen, i ett riprissnår, och den andra, ’n Isak, var han redo att bränna opp i en riskas, ’n Abraham. Och inte ett ord av förebråelse till patriarken för att han gjort pigan Hagar på tjocken!

För en socken som Lillvattnet var det svårt att förstå vad Abrahams egentliga storverk bestod uti ’om man skull taga gubben efter bokstaven!’” (320).

Denna text vittnar om vilken sorts relation folk i allmänhet hade till bibelberättelserna. Kyrkan må predika om Abraham som en patriark och förebild – men för människorna i kyrkbänkarna är han som vilken karl som helst, som om han bodde i grannbyn. De bibliska gestalterna har förlorat sin immunitet mot kritik. Människan har i läsartraditionen fört bibeln långt utöver rollen som uppbyggelselitteratur och använder den som en resonansbotten, något man förhåller sig till, utgår ifrån och går in i dialog med utifrån livets alla upplevelser och behov. På ett ömsint men respektlöst sätt gör Sara Lidman sammalunda i sin romankonst.

Den västerbottniska läsartraditionen har, bland många andra faktorer, färgat hennes språkkonst. Jernbane-eposet skrevs mellan åren 1977 och 1985 och består av romanerna Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbare mannen och Järnkronan. Vid sidan av de bibliska influenserna är det svårt att komma runt det politiska engagemang som ligger till grund för Jernbane-eposet. Sara Lidman har själv sagt att hennes ärende i romansviten är att reda ut ”[v]ad det kostade att befolka Norrlands inland”. Hon visar hur nybyggare och hemmansägare lurades av de stora skogsbolagen att sälja skog och andra naturtillgångar utan att begripa vilka rikedomar de hade i sin ägo, samt hur järnvägen drogs genom Västerbotten med rekordlåga utgifter för staten. Sara Lidman visar vem som i stället fick betala. Hur stora folkskaror drevs från hus och hem i en lång rad konkurser, hur en inlandssocken längtar efter kontakter, delaktighet och kunskap och hur ”konungariket Schvärje” och skogsbolagen utnyttjade denna längtan för snöd vinnings skull.

En tredje utgångspunkt i tillkomsten av romansviten är den släktbiografiska. Sara Lidmans egen far står som modell för stora delar av karaktären Isak, och Didrik och Anna-Stava återknyter till farföräldrarna. Lidman har i en intervju berättat om det stora familjetabu som farfaderns konkurs och fängelsevistelse var, och hur hon ville reda ut vad som kan ha lett fram till tragedin.

Fader Didriks problem

För att kunna se hur Isaks karaktär utvecklas i dialog med den bibliska traditionen måste vi först placera in honom i romantextens sammanhang, där särskilt hans fader Didrik spelar en viktig roll. Vi behöver då börja med att teckna bakgrunden till den problematik mellan de vuxna karaktärerna som jag kommer att analysera i framtida publikationer.

Många bibelvetenskapliga kommentatorer vill förstå 1 Mos 16–21 som en berättelse om barnlöshet, och förklarar således Saras upprörda känslor som uttryck för ofruktsamhetens lidande. Utan att underkänna en sådan tolkning vill jag dock påstå att det vid sidan av barnlösheten finns ett annat problem, som har med otrohet att göra. Det förefaller långsökt att förklara Saras uppbragda känslor med hjälp av Hammurabis lagar, när det inte alls är svårt att begripa känslan av att bli åsidosatt och ersatt. Det är heller inte svårt att begripa att Hagar, den lilla slavflickan som är fullständigt rättslös och underordnad sin matmor, blir stolt över sin förmåga att bli gravid och att hon inte vill dölja denna stolthet för Sara. Relationen mellan kvinnorna är emotionellt komplex, och en skönlitterär bearbetning av motivet, av det slag som Sara Lidman gör, är en hjälp för en vetenskaplig uttolkare att befästa denna otrohetsaspekt i förståelsen av bibeltexten. För även om intrigen i Jernbane-eposet springer fram ur en brist som motsvarar barnlösheten, nämligen oförmågan att amma sitt eget barn, så är det inte denna brist som står i centrum i Lidmans utläggning, utan den psykosexuella turbulens som detta rollskifte skapar.

Redan innan Didrik gifter sig med Anna-Stava tecknas bakgrunden till otrohetsproblematiken. Han är visserligen oerhört kär i sin tillkommande, men har en frustration i sig, en oregerlig passion, som ideligen skapar spänningar i mötet med andra unga kvinnor, och han reflekterar som följer: ”Det var synnerligen förståeligt att Jakob hade bihustrur av och till. Även om Rakel var den som” (Vredens barn 282). Och under bjudningen efter Anna-Stavas och Didriks bröllop är det Hagar som serverar, men ingen av de inblandade vet hennes namn, inte heller vilken roll hon senare kommer att spela. Ändå lyder texten, skriven ur Anna-Stavas synvinkel:

”hans hand som var så vacker att … och tjensteqwinnans hand som Anna-Stava inte kunde avgöra om den var ful eller vacker … hon ville bara inte att den skulle komma så nära Didriks” (Vredens barn 326).

Under vigselgudstjänsten har en episteltext från Galaterbrevet lästs som handlar om Abraham och hans relation till Sara och Hagar. Bara några sidor tidigare citerades därifrån: ”Drif ut tjensteqwinnan med hennes son”. Pigan som serverar kopplas alltså språkligt till Hagar ur den bibliska traditionen genom att hon beskrivs med ordet ”tjensteqwinnan”. Det står också att Didrik reagerar på hennes närvaro och hennes doft redan vid detta tillfälle. Dessa faktorer gör att otrohetsproblematiken förebådas och skapar en förutsägelsens spänning hos läsaren.

När så Hagar kommer till Månliden får Didrik svåra problem med den attraktion han känner för kvinnor i allmänhet och för henne i synnerhet. Hon ger ett slutet och kargt intryck, men han drömmer om att få se henne mjukna. Han brottas med sin passion och sina impulser att söka upp hennes rum någon natt, men hålls tillbaka av andra överväganden. Så en dag sinar Hagar och ger sig genast iväg för att starta gästgiveri långt uppåt markerna, i en plats som heter Avaviken. Men hon har satt sina spår både hos far och son, och en dag något år senare utropar lille Isak att han längtar till Avaviken. Detta får Didrik att börja planera en resa dit under förevändningen att Isak måste få se världen. Men Anna-Stava förstår bättre och tänker för sig själv: ”det är väl bäst att ni fara dit och se efter vad han längtar efter, gossens fader” (Den underbare mannen 60).

Men Didrik ’glömmer’ Isak och ger sig iväg ensam. Isaks förtvivlan vet inga gränser, och hans tillit till fadern får sig en rejäl törn. Didrik kommer till Avaviken, möter Hagar och skall stanna över natten. Just som de håller på att förföra varandra, slår en nackskada, som Didrik burit latent sedan ungdomen, ut i fullskaligt ryggskott och hindrar honom från att fullborda sitt snedsprång. Han reser tillbaka till Månliden som en bruten man. Efter denna incident, som beskrivs i romansvitens fjärde del, avtar anspelningarna på 1 Mos 16–21, och det täta förhållandet mellan de två texterna tycks på det stora hela avslutat.

Så långt relationsdramat och intertextualiteten. Men Didrik har andra problem som fungerar som paralleller till relationsintrigen under denna del av berättelsen. Didrik är sockenstämmans ordförande och har som sitt livsmål att se till att järnvägen dras genom Västerbotten och närmare bestämt Lillvattnets socken. Han är övertygad om att järnvägen kommer att råda bot på fattigdom, ensamhet, depression och brist på utbildning. Han gör sig omåttligt populär hos hög som låg på grund av sin stora talekonst, sin förmåga att försköna små och tillsynes obetydliga ting, och hela tiden ha siktet inställt på de stora sammanhangen. Tyvärr är det just denna förmåga som gör honom till ett lätt byte för de stora skogsbolag som försöker komma åt nybyggarnas skog genom att försätta kreditvänliga handlare i konkurs. Didrik har varit frikostig med krediter i Månlidens handel, eftersom han är övertygad om att rikedomen skall sippra in i Lillvattnets socken så snart järnvägen är på plats. Han har heller ingen aktsamhet med likvida medel, i sin ogrumlade optimism och helhetssyn, vilket gör att han strax efter Avavikelsen blir begärd i konkurs. Istället för att få hålla talet till konungen vid järnvägens invigning, får han stiga på tåget för en resa till ett fängelse söderöver. Hans oerhörda skulder blir aldrig återbetalda under hans livstid, utan ärvs av hans söner. Isak får så fort han blivit vuxen ta över ansvaret för Didriks skuldbrev.

Isaks ställföreträdande förhållande med Hagar

Ett problem med min tes om att Abrahams relationstrassel i 1 Mos 16–21 ligger till grund för intrigen i Jernbane-eposet, är att den sexuella relationen mellan Jernbane-eposets Abraham, Didrik, och dess Hagar, aldrig fullbordas. Det hade varit att vänta under den vinter som Hagar levde i Månliden, eftersom det var då som Anna-Stavas brist fylldes av Hagars överflöd. Strukturen i berättelsen skapar en förväntan där som aldrig går i uppfyllelse. Luften är tjock av spänningar och lusta, åtminstone från Didriks sida. Ändå händer inget. Varför? Jag vill påstå att Isak blir faderns ställföreträdare i detta avseende. Mellan sonen och amman utspelas något som liknar förälskelse, något som alla i huset finner, om inte opassande, så i alla fall provocerande:

”de log emot varandra som om de gjorde narr av dagens ceremoni och gick in i en annan ritual: hon slickade hans hälar runt om och stoppade hans tår i sin mun. Oh vilken strålande fräckhet!” (Nabots sten 122)

I Den underbare mannen heter det om Hagar att ”[h]on rodnade som om hon ammat lille IsakMårten av ren och skär förälskelse” (112), och om Isak i Nabots sten: ”han började skratta och skulle inte gifta sig förrän han träffade en kvinna som skrek såsom Hagar när hon sjöng?”

Birgitta Holm har i sin biografi över Sara Lidman definierat det freudianska begreppet ’förskjutning’ på ett sätt som synes mig stämma överens med det som vi ser hända i Nabots sten mellan Didrik, Isak och Hagar: ”[D]et farliga – det bortträngda – kommer i dagen på annan plats. Det överförs till besläktade men ofarliga förlopp och föreställningar” (Sara – i liv och text, 1998). Amningen är sannerligen ett med sexualiteten besläktat, men ofarligt, förlopp. Ett annat exempel är det faktum att Isak är den som får ta initiativet till att resa till Avaviken. Då avdramatiseras resan, trots att alla inblandade vet vem det egentligen är som längtar.

Men om Isak skall sägas vara ställföreträdare, så måste vi finna spår i texten av att det fungerar, att han frälser sin far från dennes drifter. Faktum är att detta är ett mycket tydligt drag i relationen mellan far och son. Under vinterns värsta nätter, när Anna-Stava är frånvarande och Didrik ligger ensam i den äktenskapliga sängen och plågas av sina impulser att söka upp Hagar, då är hans enda räddning att ta sig nedför trappan till sonens vagga i köket:

”där skulle han vara i säkerhet, i Sonens förvar, återlöst och försäkrad mot allt ont … även om ibland hennes doft smög sig också kring barnet var den maktlös där, i jämförelse med Sonens egen” (Nabots sten 287).

Det är värt att notera att ’sonen’ stavas med stort ’S’ i citatet. Det är naturligtvis en blinkning till Sonen i den gudomliga treenigheten som också han har en frälsande funktion. Vi får anledning att återkomma till detta drag hos karaktären Isak. Nu skall vi vända oss mot 1 Mosebok 22 för att undersöka det intertextuella sambandets konsekvenser när det gäller barnoffertematiken.

Avavikelsen

Berättelsen om när Abraham skulle offra Isak är en oerhört stark legend och metafor. Hur avspeglar sig denna i Jernbane-eposet, och vilken betydelse laddas det med där? Eftersom jag är exeget faller det sig naturligt att först vända sig till Genesis-texten. Det är från Genesis-texten vi utgår ifrån och dit vi till sist skall återvända. Jag vill föra in en fråga som rör själva texten och dess olika nivåer. På textytan förefaller det tänkta barnoffret att avbrytas. Det finns dock två anledningar att ifrågasätta detta.

Den första är hämtad från Seth Daniel Kunins strukturalistiska analys och studier av senare judisk tolkning av texten. I The Logic of Incest (1997) visar Kunin hur texten i 1 Mosebok bär på ambivalens om huruvida Isak verkligen blev räddad i sista stund eller inte. Han visar också hur denna ambivalens utvecklas i senare judisk tolkning. Genesis Rabba från 300-talet öppnar för möjligheten att offret inte avbröts, utan att Isak verkligen blev dödad. Både i midrashernas tolkningar och i Kunins strukturalistiska analys har man utgått från det faktum att Isak inte figurerar i texten efter att väduren offrats i hans ställe. Abraham och Isak gick upp på Moria berg tillsammans, men Abraham återvände ensam, om man läser texten noga och inte utan att reflektera fyller i luckorna.

Sådana tolkningar är inte intresserade av att fastställa vad som hände på ett historiskt plan, om det nu finns något entydigt sådant, utan letar efter underliggande strukturer i berättelsen. För argumentationen omkring detta hänvisar jag till Kunin (sidorna 96 och 228–230). Här vill jag helt enkelt påpeka att berättelsen fungerar på flera plan och att det därför finns möjlighet till annan tolkning av berättelsen än den som impliceras på textytan.

Detta leder till det andra frågetecknet, som kommer ur en empatisk reflexion som de flesta känslomässigt utrustade och bibelbevandrade människor någon gång har tänkt. Det handlar om en inlevelse i Isaks situation. Vad händer med relationen mellan far och son, och med den lille pojkens själsfrid efter att han har bundits och lagts på ett brännoffersaltare och sett sin far höja kniven för att slakta honom? Anne-Marie Berglund, som i en essä i Ordfront Magasin nr 6/2000 delar med sig av upplevelsen av misshandel, säger att ”[d]en som nästan har dödats av en annan människa, har i själva verket dödats”. Detta måste gälla i större utsträckning ju närmare man står den som hotar döda, och ju mer beroende man är av densamme, eftersom upplevelsen av att vara levande långt ifrån bara är en fysisk upplevelse och eftersom den psykiska sidan av saken är fullkomligt avhängig mellanmänskliga relationer.

Även om Abraham blir avbruten av Gud på textytan, har han ändå inte i någon bemärkelse dödat sin son? Är inte Isak i 1 Mosebok fundamentalt sviken och berövad sin tillit? Denna fråga bär jag med mig till Jernbane-eposet för att se vad den skönlitterära bearbetningen gör av problemet.

I min läsning av Jernbane-eposet finner jag tre varianter av offertematiken, alla tre på olika nivåer. En finns på textytan, en annan som en förskjutning av det slag vi tidigare sett, och en tredje i en överförd bemärkelse där bibelberättelsen sammansmälter med den kristna försoningsläran. (Med ”kristen försoningslära” menar jag helt enkelt att Jesus dog för att sona världens synd.) På Jernbane-eposets textyta offrar Didrik sin relation till Isak för att få möjlighet att träffa Hagar utan sin ställföreträdare. Det handlar självfallet om när Didrik lämnar Isak hemma och åker till Avaviken. Mellan Isak och Didrik har fram till dess funnits en total tillit och förbehållslös närhet, som bryts av Didriks svek. Isak blir oändligt förtvivlad. Han är otröstlig och det enda han kan tänka sig att leka den dagen är begravning:

”Alma erbjöd sig att föreställa änka med sockerskrinet som kista mitt på köksgolvet. Och han ordnade begravningsfölje och föreskrev hur de skulle skicka sig.

Gråtandet skulle avtaga ju längre bak i tåget de stod – den sista behövde bara sucka lite grann och hålla huvut på sned – medan änkan och de faderlösa som närmast sörjande måste ’skraal utöver sig’. Men som han mässade och härmade prästen Hedman av alla krafter och svängde med grötsleven till skovel föll han ihop över sockerskrinet och lät själv som om hans fader hade rest till andra stranden” (Den underbare mannen 63).

Ett explicit barnoffer på textytan vore alltför farligt, för att inte säga ointressant. Det är när texten tillåts göra sin undermedvetna kur som vi kan nås av symboler som hade fallit platta och livlösa om de gestaltats alldeles för tydligt. I den andra varianten av barnoffer ser vi ännu ett exempel på den förskjutning som vi såg prov på tidigare. På textytan lämnas berättelsen om Isaks förtvivlan efter Didriks svek. Vi får följa Didrik där han sitter i risslan, hur han efter några timmar vaknar upp ur sitt dvalliknande tillstånd och inser vad han gjort mot Isak. Han plågas av enorma skuldkänslor hela dagen. När han tagit in hos en fattig nybyggarfamilj för natten uppträder en intressant bild i texten:

”Didrik åt just ingenting; det som störde hans matlust ännu mer än familjens hunger, var en flådd ekorrkropp som skymtade upphängd under murkåpan … Ekorrkroppen hade något så oanständigt mänskligt över sig där den dinglade” (Den underbare mannen 84).

Nybyggaren berättar för Didrik om den tillit han hyst för skogsbolagen, men hur han nu inser att han blivit lurad, att allt de vill är att driva honom i konkurs så att de får mer skog i sin ägo. Skogsbolagen lurar nybyggarna, berättar han, och det tar ”så lång stund som det tar att flå en ekorre!” Didrik, som själv samarbetar med skogsbolagen i tron att det är för socknens bästa, börjar kanske omedvetet inse att han offrar socknen åt skogsbolagen. Skulden han bär på gentemot Isak blandas med den skuld han börjar känna gentemot socknen. På natten sover han dåligt och drömlika bilder flyger förbi, bilder av hur fäder och söner hjälps åt mot överheten. Han vaknar till och ser ekorrkroppen – bilden som påminner honom om hur han misskött sitt faderskap, gentemot Isak och gentemot socknen.

Bilden av ekorrkroppen som symbol för barnoffret laddas ännu mer av ett missfall som Anna-Stava får under Didriks resa till Avaviken. Fostret går förlorat och Alma, äldsta flickan, får gå ut med det i potthinken och slänga det på gödselkasen. När hon kommer in igen frågar Anna-Stava hur det såg ut, och får till svar: ”Som en flådd ekorrkropp.”

Ett annat av Didriks (blivande) barn dör alltså samtidigt som han fundamentalt sviker Isak. Vid samma tillfälle öppnas hans ögon för hur han skadat socknen genom att lita på överheten. Bilderna berikar varandra och lämnar ingen plats för den räddning som erbjuds på textytan i 1 Mosebok. I Jernbane-eposet har ingen Herre hindrat Abraham från att slakta sin son. Även om det för Didriks del skedde av obetänksamhet, så var det en lojalitetsförklaring med en annan kraft, med hans underström av oregerlig passion och hans maktlystnad.

I sin Avavikelse förlorar Didrik sin oskuld i ordets bokstavliga bemärkelse. Han konfronteras plötsligt med de människor som får lida för att han inte tagit det ansvar som tillkommer honom som äkta make, fader och socknens ordförande.

Försonaren

I den tredje varianten av barnoffer kan vi se hur Isak ikläder sig sin livsuppgift. Här figurerar offertematiken i en överförd bemärkelse som tydligt drar mot den kristna tolkningen av offrets verkan: försoning.

Försoning är ett centralt begrepp i den lidmanska textvärlden. Det uttalas ’försåning’ med en tydlig syftning på ordet ’son’, och är något som händer med Didrik i relation till Isak. Försoningen inträffar första gången när Didrik skådar ner i hans vagga sedan han är född:

”Lutade sig över vaggan med en hand på vardera sidobalken och han blev havande upp genom armarna. Han kände barnet genom lindor, bädd och trä så att han gungade. Allt blev vagga. Hela hans kropp. Golv. Väggar. Hela huset. Månliden. Lillvattnet. Vägen till Skjellet. Vägen uppåt marka. Allt genombävades av detta barn. Allt väntade på denna varelse. Allt ville den väl” (Nabots sten 68).

Sara Lidman definierar försoningen i ordlistan till Nabots sten med att ”Didrik kände sig älskansvärd som sin egen son” Men det synes mig som om försoningen i större utsträckning är något som Isak gör. Först därefter är det något som Didrik känner:

”Gick fram till vaggan. Sonen log emot honom. Igenkännande, glad och eftertänksam. Detta att barnet var så vida förmer och ändå godkände Didrik utan varje inskränkning! Didrik måste helt enkelt vara den han var inför denna blick. Han var godkänd in blanco!” (Nabots sten 197).

Denna försoning – ett förljuvligande välbehag – finns tillgänglig för Didrik innan Avavikelsen, som ett ständigt nådaregn. Det är först efter Avavikelsen som försoningen (hela tiden med å) laddas med tydliga stråk av förlåtelse.

Didrik närmar sig Månliden på väg hem från Avaviken. Hans smärta i nacken förmörkar hela tillvaron. Han har misslyckats på alla upptänkliga vis. Nu längtar han efter Isak, men pojken kommer inte springande emot honom som han brukar:

”I köket där det skymde runt väggarna såg han honom genast i vrån mellan storskåpet och söderväggen och gossens ansikte tycktes honom ha gått in i en annan ålder, det slog inte ut i skrikande glädje, han kom inte rusande upp i hans famn

och Didrik kom ihåg dagarna innan han farit till Avaviiken och det var i ett annat liv och för att överbrygga avståndet

och utmärka det i samma ramsa

började han läsa fader vår på lapska

Attje mijen, jukko le almesne

Allt det som inte gick att förklara lade han in i den främmande språkdräkten

Min son min son för vars skull din ovärdige fader är till, min son som är förklaring upphov och ändamål

Förlossa spiken i min nacke med vars hjälp du hindrade mig från att falla ned i helvetet

Förlossa mig från hela resan såsom jag själv förlåter hela Avavikelsen mil för mil” (Nabots sten 153–154).

Didrik måste alltså be Isak om att försona honom igen. Och när pojken Isak överväger detta, i själva vägvalet, utstakas han livsuppgift:

”En förbrytelse hade skilt dem en förbrytelse som fader och son var oskyldiga till och IsakMårten gick fram, tung av nödvändigheten att befria dem båda, så att glädjen kunde hoppa som förut. Han tog sig upp i faderns knä där han satt på soffan närmast dörren grep med sina små händer om nacken på värsta stället så att de snyftade båda två och gossen sa: ” Det var Alma som stängde in mig i långskrubben s’att ni intet skulle finna mig innan ni gatt fara åt Avaviken, pappa” (Nabots sten 154).

För att kunna förlåta fadern och ställa allt till rätta måste Isak hitta en lösning på det faktiska sveket. Han väljer att skylla på någon annan, på storasystern. I en performativ utsaga förlägger han skulden på annat håll och lyckas så försona sig med fadern. Att jag i denna sekvens ser Isaks livsuppgift utkristalliseras beror på att den innehåller båda de ingredienser som senare i livet blir hans karaktäristika: försoning och förmildrande talekonst.

Didrik är inte särskilt gammal när han skriver över alla sina skulder på sin son. Han blir förgångsgubbe tillsammans med Anna-Stava och låter sönerna och svärdottern dras med reverser och skuldbrev. Om detta berättas det i den nya romansviten som hittills har resulterat i Lifsens rot och Oskuldens minut.

Huvudpersonen i denna berättelse är Isaks fru, Rönnog. Hon blir ohjälpligt kär i Isak, och önskar av allt hjärta att ta med sig honom till världens ände där ingen familj från vare sig det ena eller andra hållet skulle störa dem. Hon har sina besparingar och skulle kunna köpa ett litet ställe där de kunde bo närmare kusten. Så drömmer Rönnog, men Isak förklarar för Rönnog innan de förlovar sig:

”[a]tt han resten av livet måste upprätta sin fader, att denna uppgift var honom ålagd av ödet, ett öde som han dock inte ville kalla bittert, eftersom jag måhända är den ende som förstår … detta hemliga ursprung som försäkrar mig att han är oskyldig … om än icke i Lagens mening … så på ett annat sätt…” (Lifsens rot 146–147).

Didrik skyller sin konkurs på någon länsman Holmgren och Hagar som representanter för den mer diffusa ’överheten’. I vuxen ålder skyller inte Isak på någon annan, såsom han skyllde på Alma efter Avavikelsen. Han har en gång för alla lyft skulden från Didriks axlar så att denne i hans ögon har blivit utan skuld. I vuxen ålder ägnar han sig åt att med sitt liv ta konsekvenserna för Didriks ansvarslöshet på sig och att fortsätta sin försonande verksamhet så att den kommer att gälla inte bara Didrik, utan också resten av världen omkring honom. Liksom sin far har han blick för de stora sammanhangen, och har ett förskönande drag i sin talekonst. Men till skillnad från Didrik, är denna talekonst i Isaks fall länkad till en värme och glädje som upplyser honom inifrån. Han konstrueras i Sara Lidmans text, inte med den ambivalensens pensel med vilken Didrik målas, utan som en verkligt god människa som utstrålar kärlek. Han räddar sin fader från ansvaret för skulden som denne dragit på sig. Han räddar Rönnog från det mörker som hotar att sluka henne och han gör sitt bästa för att rädda barnen och resten av husfolket från verkningarna av Rönnogs vrede. Han är dessutom den man hämtar om någon ko eller sugga får problem med förlossningen. Kort sagt är Isak en frälsare i sin omgivning och det är ofrånkomligt att, i medvetenhet om det religiösa klimat ur vilket texterna sprungit fram, dra parallellerna till Jesus.

Det är en mycket vanlig kristen tolkning av 1 Mos 22 att koppla samman Abrahams (på textytan icke utförda) offer av Isak med Jesu försoningsdöd. Men det är inte bara i en överförd och kristen bemärkelse som berättelserna har vissa överensstämmelser. I båda fallen är det ytterst sett en far som (nästan) offrar sin (ende) son. När det gäller Isak är syftet att bevisa Abrahams lojalitet med Gud. När det gäller Jesus är syftet att frälsa människorna från syndaskuld.

I Jernbane-eposet offras Isak för att fadern skall räddas och för att fadern ytterst bara är lojal mot sig själv. Om i de bibliska berättelserna sonen omgärdas av en fader som offrar och en mänsklighet som räddas, så förenar Didrik dessa två element på var sin sida om försonaren. Didrik är både den som offrar och den som försonas, vilket är en intressant kommentar till de bibliska berättelserna. Vi skall nu sluta med att se vilka konsekvenser tolkningen av Lidmans text, genom analys av de bibliska teman som där förekommer, kan få när den återkopplas till de bibeltexter som ’kommenteras’.

Den faderlöse guden

Vi kan se att Sara Lidman i sin text uppmärksammar den ambivalens som 1 Mosebok 22 bär på i fråga om huvuvida Isak offras eller inte. Hennes text lämnar 1 Moseboks textyta därhän för att istället utveckla den känslomässiga verkligheten som jag talat om, där offret av Isak verkligen utförs genom att han blir fundamentalt sviken av sin far.

Vi har sett hur offertematiken i Jernbane-eposet återfinns på tre olika nivåer. Av dessa tre har jag främst intresserat mig för den sista nivån, som i överförd bemärkelse anknyter till evangeliernas berättelse om Jesu död och den kristna tolkningen av detta som en försoningsgärning.

Om Jernbane-eposets Isak strukturellt kan kopplas till evangeliernas Jesus, så kopplas Didrik såväl till den som offrar – fadern/guden, som till frälsningsobjektet – människorna. Om offret i de bibliska berättelserna ses som en kommunikationsakt, som förmedlar något från en till en annan, så kan vi se att offret i Jernbane-eposet har förlorat denna betydelse. Allt springer ur fadern Didriks problem och syftar till att lösa samma problem. Allt handlar till syvende och sidst om Didrik.

Vad bidrar då läsningen av Lidmans text med till förståelsen av bibeltexterna? Vi kan konstatera att denna konstruktion av Didrik som både sändare och mottagare av offret och dess verkningar berövar fadern/guden de giltiga motiven för sitt offer. I Abrahams fall var syftet att visa lojalitet med Gud. I Jesu faders fall var motivet att rädda mänskligheten. Båda motiven har i den kristna traditionen ansetts såväl giltiga som goda.

Men i Jernbane-eposet ser barnoffret ut på följande vis: Fadern/guden dödar sitt barn, varefter han erhåller förlåtelse för brottet och slutligen blir renad från all skuld. Offret associeras till ondska eftersom det för det första står utan giltiga motiv och för det andra måste förlåtas. Gud offrar inte längre sin son av kärlek till världen. I min tolkning av Sara Lidmans text reduceras fadern/guden till ett lika skoningslöst som aningslöst subjekt i behov av den självuppoffrande och gudomlige sonens frälsande förlåtelse. Fadern konstrueras som bristfällig i sin maktfullkomlighet. Berövad den giltiga ideologiska överbyggnaden förlorar också fadern/guden sin gudomliga status. Isak står kvar som den ende guden i textens symbolvärld.

Denna typ av systematisering av en skönlitterär texts ideologi är vansklig om den tillåts vara normerande. Mitt syfte är inte primärt att förespråka någon viss teologi. Jag är exeget och undersöker vad som händer när texter brottas med, förstärker och berikar varandra. Det sker hela tiden genom ett tolkande hantverk som skall knytas till exegeten och inte till den skönlitterära författaren.

Det är min övertygelse att det är av oskattbar vikt för människosjälens hälsa att hon vågar se sin kulturs gudsbilder och andra maktförebilder i vitögat, gå in i dialog med dem, bekämpa dem, hitta ett förhållningssätt till dem. Låta tanke och kreativitet bearbeta dem i en lekfull ringdans på liv och död.

Skönlitteraturen spelar här en framstående roll som bearbetare av inre bilder och komplexa relationer. Berättandet har alltid varit och är fortfarande ett oumbärligt sätt för människan att förstå och begripa sig på vad det än vara må.

Artikelförfattaren är doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet och forskar om bibelanvändning i Sara Lidmans och
Torgny Lindgrens texter.