Dominus Jesus

Tisdagen den 5 september offentliggjorde prefekten för Vatikanens troskongregation, kardinal Josef Ratzinger, vid en presskonferens i Rom ett drygt 20 sidor långt dokument med titeln Dominus Jesus (Herren Jesus). Dokumentet är inte en påvlig encyklika, utan en deklaration utfärdad av Troskongregationen, men försedd med påvens uttryckliga godkännande. Texten är i första hand riktad till katolska kyrkans biskopar och teologer och den har utarbetats av Troskongregationen i Rom. Dokumentet har väckt uppmärksamhet och debatt. Vilka följder kommer det att få för ekumeniken och dialogklimatet i kyrkan?

Dokumentet Dominus Jesus består av sex huvudkapitel, förutom introduktion, avslutning och fotnoter. Det behandlar framför allt tre centrala teologiska teman: Jesu Kristi unika ställning som hela mänsklighetens frälsare, katolska kyrkans förståelse av sig själv i relation till andra kristna samfund, samt kyrkans relation till icke-kristna religioner. I det följande presenteras huvudlinjerna i dokumentet, jämte några kommentarer till själva texten och de reaktioner som den utlöst både inom och utom katolska kyrkan. För den som vill läsa deklarationen i sin helhet finns texten tillgänglig på bl.a. engelska, tyska och franska på internet under adressen www.vatican.va/roman_curia/congregations/cfaith/index.htm.

Introduktionen till Dominus Jesus börjar med en hänvisning till den missionsbefallning som Jesus enligt evangelisterna Matteus och Markus efter sin uppståndelse gav åt sina lärjungar. ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15) respektive ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). Det är i Jesu missionsbefallning som kyrkan ser grunden för sitt uppdrag att sprida evangeliet till alla folk och kulturer. Katolska kyrkan vet sig förpliktad att fullgöra detta uppdrag eftersom hon är övertygad om att uppenbarelsen i Jesus Kristus är Guds unika frälsningsverk för att rädda varje människa i världen. Det hör alltså till fundamenten för kyrkans förståelse av sig själv att hon är sänd att sprida evangeliet till alla världens folk.

När kyrkan fullgör sitt uppdrag bland världens olika kulturer möter hon också många andra religioner som gör anspråk på att förmedla gudomlig uppenbarelse och frälsning till människorna. I mötet med dessa religioner upptäcker kyrkan mycket som hon med glädje bejakar som äkta mänskliga och andliga värden. I Andra vatikankonciliets deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna heter det därför: ”Den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt

det som i dessa religioner är sant och heligt. Med uppriktig aktning betraktar hon dessa sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som – även om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger – likväl inte så sällan återger en stråle av den sanning som upplyser alla människor” (Nostra aetate 2).

Men detta erkännande av äkta värden i andra religioner innebär inte att kyrkan gör avkall på att hon själv har ett universellt uppdrag att förmedla Guds frälsningsverk så som det uppenbarats i Kristus. Kyrkans relation till andra religioner kännetecknas därför av två poler, nämligen av interreligiös dialog och av evangelisation.

Den interreligiösa dialogen syftar till en förbättrad ömsesidig förståelse av varandras religiösa tro och liv, medan evangelisationen är fullgörandet av missionsbefallningens uppdrag att sprida evangeliet till världens alla folk. Det ligger i sakens natur att dessa båda poler ibland kommer i konflikt med varandra. Ett sätt att lösa konflikten skulle vara att inte längre så starkt framhäva den kristna uppenbarelsens unika karaktär och att tona ner kyrkans anspråk på att ha en universell sändning till alla folk. I introduktionen till Dominus Jesus sägs att det bl.a. är sådana tendenser bland en del samtida katolska teologer som föranlett Troskongregationen att författa sitt nya dokument. Det understryks här att den interreligiösa dialogen inte får ses som en ersättning för kyrkans evangelisationsarbete (Dominus Jesus 2).

Dessutom varnar man för att kyrkans missionsuppdrag kan undermineras av teorier som relativiserar Jesu unika betydelse som hela människosläktets frälsare, liksom av teorier som relativiserar katolska kyrkans egen särskilda roll som förmedlare av Guds frälsningsverk i Jesus Kristus (Dominus Jesus 4). Bakom dessa nya teorier skönjer man ”vissa förutsättningar av både filosofisk och teologisk natur” som ur katolsk synvinkel kan leda till problematiska konsekvenser. Hit hör t.ex. en relativistisk hållning gentemot möjligheten att nå fram till objektiva sanningar, liksom föreställningen om en radikal och oöverbryggbar skillnad mellan en västerländsk logocentristisk mentalitet och en österländsk mentalitet präglad av symboltänkande.

Guds fullständiga och unika uppenbarelse i Jesus

De tre första huvudkapitlen i deklarationen, som tillsammans utgör drygt hälften av textmassan, behandlar frågor som hör hemma inom kristologins område.

Det första kapitlet bär rubriken ”Den fullständiga och definitiva karaktären av uppenbarelsen i Jesus Kristus”. Den springande punkten i detta kapitel är framhållandet av kyrkans övertygelse att Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är så fullständig och definitiv att den på intet sätt behöver kompletteras med några andra uppenbarelser eller religiösa erfarenheter, vare sig dessa kommer från källor innanför eller utanför den kristna traditionens ramar. Den kristna uppenbarelsen, vars främsta vittnesbörd utgörs av den inspirerade bibeltexten, innehåller med andra ord allt vad människan behöver för sin frälsning. Inga nya, kompletterande uppenbarelser är att vänta från Gud, eftersom ”Jesu Kristi uppenbarelse introducerar den universella och slutgiltiga sanningen i vår historia” (Dominus Jesus 5, jfr Fides et ratio 14). Kärnutsagan i deklarationens första kapitel finner vi i avsnitt nr 6: ”Den fullständiga och kompletta uppenbarelsen av Guds frälsningsmysterium är given i Jesus Kristus.” Övertygelsen om att Guds offentliga uppenbarelse i mänsklighetens historia är avslutad i och med Jesus är en traditionell katolsk lära som bekräftades redan av Andra vatikankonciliets konstitution om den gudomliga uppenbarelsen Dei verbum. Enligt den nya deklarationen finns det emellertid anledning att idag återigen påminna om denna lära. Denna lära visar nämligen varför det är oförenligt med katolsk tro att betrakta andra religioners uppenbarelser och heliga texter som komplement eller korrektiv till den kristna uppenbarelsen – en idé som i våra dagar vädrats av en del katolska teologer engagerade i den interreligiösa dialogen.

De båda följande kapitlen av Dominus Jesus dryftar ytterligare några aspekter av kyrkans lära om Kristus. Medan dokumentets första kapitel framhäver den fullständiga och avslutade karaktären av uppenbarelsen i Kristus, ägnas kapitel två och tre åt den kristna uppenbarelsens unika och universella betydelse. Människan Jesus är inte bara en i raden av historiens många religionsstiftare och heliga personligheter, utan i honom har Gud själv kommit till världen i mänsklig gestalt. Genom Jesus meddelar Gud sig själv till mänskligheten på ett helt unikt och oöverträffat sätt. Jesus Kristus, det gudomliga Ordet som blivit människa, är därför också den unika källan till hela människosläktets frälsning. Denna grundläggande kristna övertygelse sammanfattar deklarationen med följande ord: ”Jesus Kristus har en betydelse och ett värde för människosläktet och dess historia som är enastående och unik för honom, exklusiv, universell och absolut. Jesus är verkligen det gudomliga Ordet som har blivit människa för att frälsa alla människor” (Dominus Jesus 15).

Kyrkan håller alltså fast vid sin i Nya testamentet grundade övertygelse om att Jesus är världens ende frälsare: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12). Därmed blir också evangeliets budskap om Kristus unikt i sitt slag och av betydelse för varje människa. Detta innebär dock inte att kyrkan hävdar att Guds frälsning skulle stå öppen bara för dem som delar kyrkans tro på evangeliet. Frukterna av Guds frälsningsverk i Kristus kan också komma dem till del som inte tror på Kristus. I avsnitt nr 12 heter det uttryckligen: ”Jesu Kristi frälsningsverk sträcker sig långt bortom kyrkans synliga gränser ut till hela mänskligheten.” Kyrkan och de troende har alltså inget monopol på Guds frälsning. I detta sammanhang påminner man också om Andra vatikankonciliets ställningstagande på denna punkt: ”Detta [dvs. delaktigheten i Kristi frälsningsverk] gäller inte endast för dem som tror på Kristus, utan även för alla människor som är av god vilja och i vilkas hjärtan nåden verkar på ett osynligt sätt. Ty eftersom Kristus har dött för alla, och eftersom människans kallelse sist och slutligen i sanning är en, dvs. kallelsen till Gud, måste vi hålla fast vid att den helige Ande erbjuder alla människor möjligheten att, på det sätt som Gud vet, få del i påskmysteriet” (Gaudium et spes 22).

Men även om deklarationen säger att Kristi frälsningsverk är inklusivt till sin natur och står öppet för varje människa, avvisar man samtidigt vissa bestämda varianter av inklusivitetstänkande. Så avvisas t.ex. tanken på att Guds Ande skulle verka inom andra religioner på ett sätt som gör förkunnandet av evangeliet överflödigt där: ”Samme ende Ande som verkar i Jesu inkarnation, liv, död och uppståndelse verkar också i kyrkan. Anden är därför inget alternativ till Kristus … Allt som Guds Ande frambringar i människors hjärtan och i folkens, kulturernas och religionernas historia tjänar som en förberedelse för att ta emot evangeliet och får sin fulla betydelse först i relation till Kristus, han som är Ordet som antog kött genom Andens kraft” (Dominus Jesus 12, jfr Redemptoris missio 29). På motsvarande sätt heter det att element ur icke-kristna religioner kan förmedla människorna frälsning endast i den mån som dessa element på något sätt relateras till Kristi frälsningsverk: ”Även om man inte kan utesluta att det finns olika former och grader av sådan förmedling [av frälsning], får dessa andra former sitt värde och mening endast genom Kristi unika förmedling” (Dominus Jesus 14).

Kyrkan – frälsningens unika sakrament

Kapitel fyra och fem i Troskongregationens deklaration avhandlar frågor som rör ecklesiologin, dvs. läran om kyrkan. Det är särskilt två aspekter som här står i fokus: dels läran om katolska kyrkans särskilda roll som förmedlare av Kristi frälsningsverk, dels frågan om förhållandet mellan kyrkan och Guds rike.

I fjärde kapitlet av Dominus Jesus tecknas den katolska kyrkans syn på sin egen specifika roll som förmedlare av Kristi frälsningsverk. Särskilt betonas här den nära relationen mellan Kristus och kyrkan: ”Fullheten av Kristi frälsningsmysterium tillhör också kyrkan, som är oskiljaktligt förenad med sin Herre. Jesus Kristus fortsätter verkligen att vara närvarande i kyrkan och att förmedla frälsningen genom kyrkan, som är hans kropp” (Dominus Jesus 16, jfr 1 Kor 12:12–13, 27; Kol 1:18). På grund av den nära relation som råder mellan Kristus och kyrkan, finns det också en parallellitet mellan den unika karaktären hos kristusmysteriet och den unika karaktären hos kyrkans mysterium. Liksom Kristus är en enda, så kan det också bara finnas en enda kyrka, som är Kristi kropp. Katolska kyrkan är övertygad om sin egen kontinuitet med den kyrka som Kristus grundade, och i avsnitt 17 av Dominus Jesus formuleras denna övertygelse utan omsvep med ett citat hämtat ur Andra vatikankonciliets konstitution om kyrkan Lumen gentium: ”Det finns bara en enda Kristi kyrka och den har sin konkreta existens i den katolska kyrkan [subsistit in ecclesia catholica] som leds av Petri efterträdare och de biskopar som lever i kyrklig gemenskap med honom.” Katolska kyrkan förnekar därigenom självfallet varken att det finns många kristna också utanför hennes egna led eller att evangeliet ges vidare också genom andra kristna samfund. Tvärtom, Dominus Jesus hänvisar till Lumen gentium där det uttryckligen sägs att det finns många element av helgelse och sanning även utanför katolska kyrkans egna strukturer. Vad som menas är snarare att Kristi och kyrkans mysterium finns närvarande fullt ut endast i katolska kyrkan, medan andra kristna kyrkor och samfund har del i detta i olika grad. De kyrkor som har bevarat ett intakt biskopsämbete och eukaristifirande – konkret menas här de ortodoxa kyrkorna – betraktas fullt ut som systerkyrkor till katolska kyrkan, medan andra kristna samfund betecknas som ”kyrkliga gemenskaper” [communitates ecclesiales], i motsats till ”kyrkor” i full bemärkelse. Det sägs uttryckligen att även dessa kyrkliga gemenskaper – som t.ex. de ur reformationen framsprungna samfunden – spelar en avgörande och viktig roll för förmedlingen av Kristi frälsningsverk, eftersom också de har del i den nådens och sanningens fullhet som har anförtrotts åt den katolska kyrkan.

I det följande kapitlet, som är deklarationens kortaste, behandlas frågan om relationen mellan kyrkan och Guds rike. Kyrkan beskrivs här som ett sakramentalt tecken på Guds rikes närvaro i världen. Hennes uppgift är att vara ett synligt tecken på och ett instrument för människornas förening med Gud och med varandra, och därigenom förebåda Guds rikes ankomst i härlighet vid tidens slut (Dominus Jesus 18). Detta innebär naturligtvis inte att kyrkan i sin institutionella form på något omedelbart sätt kan identifieras med Guds rike. Kyrkan kan istället liknas vid ett frö som bär på möjligheten att utvecklas och växa upp mot Guds rikes fulla eskatologiska förverkligande.

Kyrkan och de icke-kristna religionerna

I sitt sista huvudkapitel avhandlar Troskongregationens nya dokument kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. I anslutning till Lumen gentium beskrivs här kyrkan som det universella sakramentet för alla människors frälsning. Det betyder att människorna i alla kulturer är kallade att ta emot Kristi frälsningsverk genom kyrkans förmedling, eftersom kyrkan är det sätt på vilket Kristus fortsätter sitt frälsningsverk i världen ända till tidens slut. Detta innebär dock inte att frukterna av Kristi frälsningsverk skulle vara tillgängliga endast för dem som tillhör den påtagliga, institutionella kyrkan. Gud, som vill att alla människor ska räddas, använder sig också av olika element i icke-kristna religiösa traditioner för att förbereda människorna att ta emot evangeliets budskap. Därigenom kan även de människor som lever inom ramen för icke-kristna religioner genom Guds nåd uppnå frälsningen genom att Gud skänker dem del av Kristi frälsningsverk på ett sätt som endast Gud själv känner (Dominus Jesus 21).

Kapitlet slutar sedan med att betona att kyrkan är i behov av både interreligiös dialog och evangelisation, eftersom ingendera av dem kan ersätta den andra. Den interreligiösa dialogen måste vara präglad av en uppriktig och ömsesidig respekt för dialogpartnerns värdighet och frihet. Detta fråntar dock på intet sätt kyrkan från missionsbefallningens uppdrag att sprida evangeliet till alla folk och kulturer: ”Kyrkans primära förpliktelse är att, i kärlek och med respekt för människans frihet, för alla folk förkunna den sanning som på ett definitivt sätt har blivit uppenbarad genom Herren. Kyrkan ska förkunna nödvändigheten av både omvändelsen till Jesus Kristus och inlemmandet i kyrkans liv genom dopet och de övriga sakramenten, så att de helt och fullt kan delta i livsgemenskapen med Gud: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vissheten om Guds universella frälsningsvilja minskar inte, utan understryker snarare plikten och nödvändigheten av att förkunna den frälsning som uppnås genom omvändelse till Herren Jesus Kristus” (Dominus Jesus 22).

Reaktioner och kommentarer

Offentliggörandet av deklarationen Dominus Jesus i början av september möttes omedelbart av en strid ström av reaktioner och kommentarer, både inom och utanför den katolska kyrkan. Känsloladdade uttryck för irritation och besvikelse blandades med knappa konstateranden av att dokumentet faktiskt inte innehåller någonting nytt i de sakfrågor som det tar upp. Mycket av kritiken har från början gällt själva den språkliga formen hos dokumentet, som av många uppfattats som överdrivet juridisk, abstrakt och osensibel. Så har t.ex. både biskop Walter Kasper, sekreterare för det påvliga Rådet för kristen enhet, och den för sin ekumeniska öppenhet kände kardinalen Franz König i Wien beklagat själva tonen i dokumentet. König betecknar dokumentet som ett exempel på ett ”språkproblem” och Kasper talar om att textens abstrakta och exkluderande uttryckssätt har skapat ett kyrkligt språkproblem som riskerar att lägga sordin på det ekumeniska samtalet en tid framöver. Och det är nog få som efter en genomläsning av dokumentet inte skulle hålla med om det. Dominus Jesus är inte någon inspirerande läsupplevelse. Texten består i långa stycken av nödtorftigt hoptråcklade räckor av citat och tonen i framställningen är föga inbjudande. Det är alltså inte att undra på att många läsare spontant har reagerat negativt på dokumentets språkliga form. Man kan bara hoppas att de som läser dokumentet med tiden kommer att bygga sina omdömen om texten mera på själva sakinnehållet än på dess form. Kardinal Ratzinger har f.ö. själv i en stort upplagd intervju i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 22 september gett uttryck för en liknande ståndpunkt. I intervjun säger han: ”Walter Kasper har fullständigt rätt när han säger att vi här har att göra med ett kommunikationsproblem. Texten är skriven på ett helt annat språk än det som används i massmedierna. Texten behöver översättas.”

Om man däremot bortser från deklarationens språkliga gestalt och istället koncentrerar sig på själva innehållet framstår texten i ett annat ljus. Faktum är att de kommentatorer som nyktert har konstaterat att deklarationen i sak inte innehåller någonting nytt har alldeles rätt. Att så är fallet har f.ö. bekräftats också av initierade icke-katolska bedömare, däribland biskopen av Strängnäs, Jonas Jonson (jfr intervju i Kyrkans Tidning den 21 september). Så är t.ex. den kristologi som presenteras i Dominus Jesus av klassiskt katolskt snitt. Och vad dokumentet säger om katolska kyrkans relationer till andra kristna samfund respektive andra religioner är i linje med vad som redan finns formulerat i Andra vatikankonciliets texter och i andra efterkonciliära kyrkliga dokument. Redan en snabb blick in i deklarationens notapparat bekräftar detta. Dominus Jesus består till stor del helt enkelt av en rad citat. Bortsett från de många referenserna till bibeltexter är dessa citat nästan uteslutande hämtade ur Andra vatikankonciliets dokument, samt ur den nuvarande påvens encyklikor. Det är svårt att finna någon enda mening i texten som säger någonting nytt utöver det som redan sedan tidigare är väletablerade katolska uppfattningar. Att så är fallet är i och för sig heller inte överraskande. Det sägs redan i deklarationens introduktion att avsikten med dokumentet inte är att komma med någonting nytt, utan bara att påminna om vissa bestämda trossanningar som ingår i kyrkans trosskatt. Påminnelserna sägs vara föranledda av att dessa trossanningar ibland har kommit i skymundan eller blivit ifrågasatta under inflytande av olika relativistiska tendenser som visat sig i samband med kyrkans engagemang i den pågående ekumeniska respektive interreligiösa dialogen.

Ekumenisk brisans

De starkaste negativa reaktionerna verkar ha föranletts av kapitel fyra i dokumentet, som handlar om katolska kyrkans relation till andra kristna. Anglikanernas primas, ärkebiskop George Carey av Canterbury, förklarade redan samma dag som deklarationen publicerades att han fann det beklagligt att katolska kyrkan inte kunde betrakta anglikanska kyrkan som en ”kyrka” i full bemärkelse, utan endast som en ”kyrklig gemenskap”. Liknande reaktioner framfördes också av Manfred Hock, ordförande för EKD, Rådet för de evangeliska kyrkorna i Tyskland. Det är å ena sidan knappast förvånande att det just är på denna punkt som reaktionerna utanför katolska kyrkan har blivit särskilt kraftfulla. Å andra sidan bekräftar dessa reaktioner samtidigt Troskongregationens bedömning att det här finns en aspekt av den katolska kyrkans självförståelse som inte verkar ha varit så medvetet present i de ekumeniska samtalen. Men den katolska kyrkosynen ser nu en gång annorlunda ut än t.ex. den lutherska. Katolska kyrkan uppfattar inte sig själv som bara ett kristet samfund bland många andra. Utifrån sin ecklesiologiska grundsyn menar hon att det bara kan finnas en enda Kristi kyrka, att denna enda Kristi kyrka har vissa bestämda institutionella drag och att denna kyrka har sin konkreta existens i just katolska kyrkan. Det är måhända en något besk medicin att servera i ekumeniska samtal, men vad hjälper det att försöka övertyga samtalspartnern om att det bara är julmust i flaskan? Om de ekumeniska samtalen mellan katoliker och andra kristna ska bli fruktbärande går det i längden inte att bortse från vilka premisser som faktiskt ligger i botten på den katolska kyrkosynen.

Samtidigt borde man inte glömma bort att t.ex. den reformatoriska traditionen utifrån sin egen teologi knappast har någon större anledning att känna sig besvärad av den katolska kyrkans anspråk i detta avseende. För den som menar att kyrkan finns överallt ’där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas’ kommer saken i ett annat ljus.

Om man på reformatoriskt håll inte uppfattar sådana institutionella element som t.ex. den kyrkligt-hierarkiska enheten med Petrusämbetet som konstitutiv för sin förståelse av vad kyrkan är, varför skulle man då låta sig störas av katolska föreställningar om sådant? I sin ovan nämna intervju i Frankfurter Allgemeine Zeitung kommenterar kardinal Ratzinger just den frågeställningen på följande sätt: ”Det som våra lutherska vänner för ögonblicket verkar vilja eftersträva framstår som fullständigt absurt för mig; nämligen att betrakta deras under historiska tillfälligheter framväxta samfundsbildningar som samma sak som den i apostlarnas efterföljd biskopligt konstituerade katolska kyrkan. Den egentliga debatten mellan oss skulle ju komma igång först om våra evangeliska vänner skulle säga till oss: ’Vi å vår sida uppfattar kyrkan mera som någonting andligt-pneumatologiskt, och inte så mycket som en fråga om konkreta institutioner och en historisk-apostolisk tradition.’ Diskussionen kan ju ändå inte handla om huruvida alla kyrkor som nu finns är uppbyggda på precis samma sätt, för det är ju uppenbarligen inte fallet! Vad vi borde diskutera är istället själva frågan om hur och på vilket sätt man ska vara kyrka. Därför förolämpar vi ingen när vi påstår att t.ex. en luthersk landeskyrka inte är ”kyrka” på precis samma sätt som katolska kyrkan är det. Den vill ju heller inte själv vara det.”

Och nu då?

Ska då publicerandet av Dominus Jesus tolkas som att katolska kyrkan nu ändrar kursriktning och sluter sig för den ekumeniska och interreligiösa dialog som Andra vatikankonciliet öppnade dörren för? Knappast. Inte ett jota av Andra vatikankonciliets texter om ekumenik och interreligiös dialog tas tillbaka i det nya dokumentet. Dokumentet bör nog istället förstås som ett uttryck för att man i Rom är orolig för att vissa katolska trosövertygelser håller på att undermineras av relativiserande tendenser i samtidens teologiska klimat. Inte minst har man ögonen riktade mot den pluralistiska religionsteologin i Asien, som man i detta avseende ser som särskilt problematisk. Men den katolska kyrkan är inte ensam om att brottas med frågan om hur man ska handskas med teologisk relativism i vår postmoderna och mångkulturella tid. Och Dominus Jesus är säkerligen inte heller katolska kyrkans slutliga svar på hur den utmaningen ska mötas. Samtidigt kan man med den österrikiske lutherske teologen Ulrich Körtner fråga sig om någon annan hittills har kommit med något bättre förslag: ”Den som sitter i samma pluralistiska och postmoderna glashus som Rom borde inte ägna sig åt att kasta sten. I Rom har man vågat ta sig an frågor som ingalunda har fått några mer övertygande svar från annat håll. Alla kristna står inför den gemensamma uppgiften att formulera en ekumenisk kyrkosyn som inte ger upp tanken på att kristendomen har ett missionsuppdrag att fullgöra även i våra dagars religiöst pluralistiska värld” (intervju med nyhetsbyrån Kathpress den 19 september).

Måndagen den 18 september, drygt två veckor efter publicerandet av Dominus Jesus, tog påven Johannes Paulus II i Vatikanen emot medlemmarna av den internationella Kommissionen för dialogen mellan katolska kyrkan och det Reformerta världsförbundet. I sitt tal till delegaterna uttryckte påven tacksamhet för de framsteg som gjorts i de teologiska samtalen mellan katolska och reformerta kristna sedan Andra vatikankonciliet, och han underströk att det är en kristen plikt att fortsätta att sträva efter alla kristnas enhet. Katolska kyrkans engagemang i det ekumeniska arbetet står därför enligt påven ”oryggligt fast”. Tar man påven på orden kan Dominus Jesus knappast tolkas som ett uttryck för att den katolska kyrkans ledning funderar på någon radikal kursändring när det gäller dialogen med andra troende. Dokumentet bör istället läsas som en (låt vara något olyckligt formulerad) påminnelse för katolska teologer om några aspekter av den katolska tron som råkat i bakvattnet i den ekumeniska och interreligiösa dialog som katolska kyrkan önskar att engagera sig i även framöver.