Gårdvaren

Inte min

Att låtsas hela livet att deras värld är min,

och veta hur skamligt det är att låtsas.

Men vad kan jag göra? Om jag röt till

och började profetera skulle ingen höra mig.

Det är inte detta deras skärmar och mikrofoner är till för.

Sådana som jag irrar längs gatorna

och talar för sig själva. Vi somnar på parkbänkar,

på asfalten i gångar. För fängelserna räcker inte till

för alla fattiga.

Jag ler och tiger still. Mig får de inte fatt i.

Sitta till bords med de utvalda – det kan jag.

Ett argument

Det främsta argumentet mot religionen borde vara självcentrering. Om någon uteslutande tjänar sig själv är det mycket troligt att han skapat sig en Gud för att Gud ska tjäna honom.

Total självcentrering kan man se hos barn och vissa typer av psykisk sjukdom. Men vad ska en människa göra som upptäcker den hos sig själv? Avfärda religionen och vara ärlig mot sig själv och andra eller falla på knä och bönfalla om bot?

Alexandrinismen

I min tidiga ungdom hade jag fått för mig att ”alexandrinism” betydde nedsatt skaparkraft och ohämmat kommenterande av litteraturhistoriens stora verk. Idag vet jag inte om det stämmer, men jag har hunnit uppleva en epok där ordet inte refererar till tinget, exempelvis till trädet, utan till en text om ett träd, vilken i sin tur uppstod ur en annan text om ett träd och så vidare. ”Alexandrinismen” innebar en fin de siècle-stämning. Sedan skulle man under lång tid glömma dessa lekar men vad händer med epoken som inget längre kan glömma?

Museer, foton, reproduktioner, filmarkiv. Och mitt i detta överflöd de enskilda människorna som inte inser att över dem svävar det allestädes närvarande minnet, inringar och anfaller deras ringa medvetenhet.

Konsten och livet

Hur förklara förhållandet mellan konsten och livet? Ta till exempel en romanförfattare som skapat protagonistens psykologi främst utifrån vad han vet om sig själv. Karaktären är lik honom och de dumheter den utsätter sina nära för skulle kunna bli en varning för honom och få honom att ändra sitt handlande. Varför ser han inte att den här protagonisten är han själv och att han visar sig själv i ett ofördelaktigt ljus? Varifrån kommer autonomin hos det framställda som gör att det svävar ovanför sin upphovsmans liv likt en ballong som slitit sig?

Fylleri beskrivet av alkoholister som inte erkänner för sig själva att de är alkoholister, girighet beskriven av giriga som anser sig vara generösa, porträtt av fula gubbar som det aldrig skulle falla in att de både är fula och gamla. Eller lovsånger till den rena och högre kärleken skrivna av rena snuskhumrar, heroiska dåd besjungna av mesar, medkänsla klädd i fagra ord från de mest fulländade egoister.

Översättning från polskan: Rikard Wennerholm