Det eviga uppbrottet

Det hör till människans egenart att hon ständigt vill spränga sina gränser, att hon vill överskrida de villkor och värderingar som föregående generationer har ställt upp. Detta är förutsättningen för all kultur och samhällsbildning. Men denna drift är inte alldeles konstant. Det finns perioder i historien som tycks oss stillastående (även om mycket kan ha rört sig under ytan som vi inte iakttar), medan andra har sjudit av nya idéer och experiment. Denna rörlighet och kreativitet är något som vi särskilt förknippar med den västerländska kulturen alltsedan renässansen.

Urtypen för den gränsöverskridande människan är doktor Faust, vetenskapsman och magiker, som drivs på av demonen Mefistofeles men samtidigt bjuder ett visst inre motstånd. Som Goethe skildrar honom, är han förbjuden av demonen att någonsin stanna till, han jagar ständigt vidare mot nya mål, från den ena upptäckten till den andra, på ont och gott. När han för en stund vill hålla fast vid den omgivande världens skönhet – Verweile doch, Du bist so schön! – då har också hans liv nått sitt slut.

Faust – som var en historisk renässansfigur – åskådliggör sin tids ängslan inför den nya vetenskapen. I mångas ögon handlade det om magiska och demoniska praktiker, illegitima försök att bryta de gränser som satts av försynen. I många folks myter har det kulturskapande ofta tagit just formen av ett tabubrott. Enligt den grekiska sagan stal Prometheus elden från gudarna och gav den åt människorna. Han fick ett ohyggligt straff men hade gjort det möjligt för människosläktet att utvecklas. Den bibliska syndafallsberättelsen kan på samma vis ses som historien om ett tabubrott. I paradisets lustgård var allt tillåtet utom en enda sak: att äta av frukten från kunskapens träd. Adam och Eva trotsade förbudet och drevs ut ur paradiset, och på så sätt inledde de mänsklighetens historia, sådan den beskrivs i bibeln. Med sig förde de kunskapen om gott och ont, som sedan har följt oss genom tiderna.

Också stora religiösa gestalter har varit gränsöverskridare och har brutit mot vad anständigheten fordrade i deras omgivning. Jesus bröt med fariséernas tolkning av Mose lag i fråga om reningsriter och sabbatsfirande. Buddha bröt på samma sätt med brahmanernas tolkning av Veda, förkastade kastsystemet och de blodiga offren. Båda betraktades självklart som villolärare av den gamla ordningens försvarare men bar den religiösa tron vidare i nya former. Uppbrott från det invanda behöver alltså inte vara liktydigt med sekularisering.

Det ständiga uppbrottet har också det sina gränser. Dagens fria experimenterande kan bli morgondagens rutiner. När det nya etablerat sig, hamnar man lätt i en ny slutenhet, som nya generationer får kämpa med att övervinna. 1500-talets reformation betraktade sig som ett uppbrott från medeltidskyrkans förstelning och tvång och ville leda människorna in i ” evangeliets frihet”. Men som vi vet från vår egen historia resulterade detta inte alls i någon ny frihet utan tvärtom i den lutherska ortodoxins period med sträng åsiktskontroll och kyrkotvång. Isaac Newton öppnade vägen till en ny förståelse av universum, men hans eftersägare tog hans resultat för den slutgiltiga sanningen, till dess Einstein och Bohr öppnade nya och oväntade perspektiv. Marx ville åstadkomma folkens befrielse från klassförtryck och ofrihet, men i sovjetstaten hamnade man snart i ett än värre förtryck under de nya härskarna.

Detta är ett ständigt återkommande mönster historien igenom, och ingenting säger oss att det har förlorat sin aktualitet. De nya gränsöverskridarna vill gärna framställa sig som befriare, men vart för de oss sedan? Dagens snabba utveckling med ekonomisk globalisering, IT, bioteknik och dominerande massmedier – leder den oss människor till en ny frihet eller till en värld där vi alla har förlorat vår integritet och enbart är manipulerade av dem som innehar makten och pengarna?

Här duger inget nostalgiskt tillbakablickande. Trots allt går det inte att hålla utvecklingen tillbaka. Däremot har vi både rättighet och skyldighet att förhålla oss kritiskt till vad som sker i vår egen tid. Medvetandet om en transcendent verklighet – så ofta förnekad i dag – erbjuder en sådan kritisk utgångspunkt. Den varken identifierar sig med det förgångna eller med tidens aktuella trender men kan just därför fungera som en oberoende kontrollinstans.