Avbilden av den lidande Kristus

Kyrkan ser med särskild ömhet på de mentalsjuka, liksom på varje människa som drabbats av sjukdom. Upplyst av sin gudomlige Mästares ord tror hon att ”varje människa, skapad till Skaparens avbild, återlöst med Kristi blod och helgad av Andens närvaro, som yttersta mål för sitt liv har uppgiften att ’vara Gud till pris och ära’ (jfr Ef 1:12) genom att handla så att varje handling återspeglar hans härlighet” (encyklikan Veritatis splendor, 10).

Kyrkan är i djupet övertygad om denna sanning. Den gäller oinskränkt, även när människans intellektuella förmågor – som är hennes ädlaste uttryck, eftersom de vittnar om hennes andliga natur – tycks allvarligt försvagade eller helt blockerade på grund av en patologisk process. Samhället erinras därför om sin uppgift att erkänna och bekänna gudsbilden genom personlig assistens till dem som befinner sig i svårare former av mentala handikapp. Detta är en uppgift där vetenskap och tro, medicin och själavård, yrkeskunskaper och allmänmänskligt broderskap måste samverka genom att ställa tillräckliga mänskliga, vetenskapliga och socioekonomiska resurser till förfogande.

En av grundpelarna i den kristna människosynen är övertygelsen att människan är skapad till Guds avbild och likhet. Så står det i Första Mosebok (1:26). Den filosofiska och teologiska reflexionen har i människans intellektuella förmågor, det vill säga i hennes förnuft och vilja, urskilt ett särskilt tecken på denna släktskap med Gud. Det är dessa förmågor som låter människan lära känna Herren och upprätta en dialogrelation till honom. Dessa privilegier gör människan till person. När Thomas av Aquino utreder detta, når han slutsatsen: ”Person innebär det fullkomligaste i hela skapelsen, det vill säga en självständig individ med förnuftig natur” (Summa theologiae, I, q. 29, a. 3).

Man måste precisera: hela människan, det vill säga inte bara hennes andliga själ inklusive intelligens och fria vilja, utan också hennes kropp har del i värdigheten att vara Guds avbild. Kroppen ”är mänsklig kropp just därför att den besjälas av den andliga själen, och det är den mänskliga personen i sin helhet som i Kristi kropp är bestämd att bli Andens tempel” (Katolska kyrkans katekes, 364). ”Vet ni inte”, skriver aposteln, ”att era kroppar är Kristi lemmar? … Ni tillhör inte er själva … Ära då Gud med er kropp” (1 Kor 15:6,15,19-20). Härav följer kravet på respekt för den egna kroppen såväl som för de andras, i synnerhet när den lider (jfr katekesen, 1004).

Just därför att människan ensam bland alla skapade varelser är person, är hon iklädd en särskild värdighet. Varje enskild människa är mål i sig och får aldrig nyttjas enbart som medel för andra syften, inte ens i namn av välståndet eller det allmänna samhällsintresset. När Gud skapar människan till sin avbild vill han göra henne delaktig av sin överhöghet och sin härlighet. När han ger människan uppgiften att vårda sig om hela skapelsen räknar han med människans kreativa intelligens och hennes frihet under ansvar.

Andra vatikankonciliet utforskade människans mysterium och har med ledning av Kristi ord (jfr Joh 17:21 f) öppnat perspektiv som är otillgängliga för det rena förnuftet. I konstitutionen Gaudium et spes anspelas uttryckligen på en ”viss likhet mellan de gudomliga personernas enhet och Guds barns enhet i sanning och kärlek” (24). När Gud låter sin blick falla på människan är det första som han ser och älskar hos henne inte det hon lyckas göra utan sin egen avbild i henne. Gudsbilden ger människan förmåga att lära känna och älska sin Skapare, att råda över hela den jordiska skapelsen och att nyttja den till Guds ära (ibid. 12). Därför erkänner kyrkan samma värdighet hos alla människor, samma grundvärde, oberoende av varje annan faktor som beror på omständigheterna. Också oberoende – och detta är av yttersta vikt – av det faktum att denna kapacitet kan vara omöjlig att aktivera, därför att den är blockerad av mentala handikapp.

Son eller dotter i Sonen

Denna människosyn, att människan är Guds avbild och likhet, bekräftas inte bara av den nytestamentliga uppenbarelsen utan blir också i högsta grad fördjupad. Sankt Paulus försäkrar: ”När tidens fullhet var inne sände Gud sin Son, född av kvinna, född att stå under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen och för att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4 f). I kraft av nåden har människan därför del i detta gudomliga barnaskap genom att bli Guds son eller dotter i Sonen.

Andra vatikankonciliet lär vidare att Kristus är ”den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15). Han är den fullkomliga människan, som återgivit Adams barn likheten med Gud. Därigenom att Kristus antog den mänskliga naturen utan att utplåna den, har vår mänskliga natur blivit upphöjd till en sublim värdighet. Genom inkarnationen är Guds Son på något sätt förenad med varje människa” (Gaudium et spes, 22).

Här inställer sig den oroande frågan: ”Alltid?” Det är en utmanande fråga, eftersom den inte bara ställs på det ontologiska planet – tron och förnuftet är överens om att tillerkänna de mentalsjuka full mänsklig värdighet – utan också på det deontologiska: här kan man fråga sig om det råder full och total motsvarighet mellan det som den mentalsjuke är i Guds plan och den behandling som han får av sina jämlikar i det dagliga livet.

Denna fråga ”Alltid?” måste oroa både den enskildes och kollektivets samvete att allvarligt besinna hur man bemöter de personer som lider av mentala besvär. Är det inte tyvärr så att dessa personer ofta utsätts för likgiltighet och isolering, när de inte rent av utnyttjas och utsätts för övergrepp?

Gud vare lov att det också finns en annan sida av medaljen. Jag framhöll i encyklikan Evangelium vitae ”alla vardagliga gester av vänligt bemötande, uppoffring och osjälvisk vård som ges av ett oräkneligt antal personer i familjen, på sjukhus, barnhem och ålderdomshem och andra centra eller gemenskaper till livets försvar” (27).

Märkta med Kristi bild

Men vi får inte blunda för andra attityder som tycks ignorera människans värdighet och trampa hennes oförytterliga rättigheter under fötterna. I synnerhet vi kristna måste ha öppna ögon för detta. Evangeliet talar tydligt om dessa ting. Kristus inte bara hyser medlidande med de sjuka och helar många av dem genom att återge dem hälsan till kropp eller själ. Hans medlidande går så långt som till identifikation. Han förklarar: ”Jag var sjuk och ni besökte mig” (Matt 25:36). Många Herrens lärjungar har förstått denna sanning och har öppnat sig för en helhjärtad insats för de personer som genom sjukdomen är märkta med Kristi, den lidandes, bild.

Än mer, Kristus har tagit på sig varje mänskligt lidande, också det mentala. Också detta lidande, som kanske verkar vara det mest absurda och obegripliga, gör att den sjuke liknar Kristus. Det gör honom delaktig av Kristi frälsande lidande.

Svaret på frågan är alltså givet: den som lider mentalt bär ”alltid” i sig, liksom varje människa, Guds avbild och likhet. Den lidande människan har dessutom ”alltid” den oförytterliga rätten att inte blott bli betraktad som Guds avbild och därför som person utan också att bli behandlad som sådan.

Det är vars och ens uppgift att omsätta detta svar i handling. Man måste i handling visa att mentalsjukdom inte skapar oöverstigliga murar eller förhindrar att äkta kristna kärleksband knyts med dem som lider.

En särskild omsorg måste skänkas åt de personer som med full rätt hör till dessa ”fattiga” som har fått Guds rike på sin lott (jfr Matt 5:3).

Översättning: Anders Piltz

Ordförklaring: ontologisk, som beskriver verklighetens väsen; deontologisk, som anger en moralisk förpliktelse.