Lagstadgad kyrkoidentitet

Som bekant kommer förhållandet mellan Svenska kyrkan och staten att förändras omkring sekelskiftet 2000. Det blir inte någon fullständig skilsmässa, eftersom ”Svenska kyrkan även i fortsättningen i viss utsträckning skall vara offentligrättsligt reglerad”, som det heter i kyrkoberedningens betänkande Staten och trossamfunden. Denna särställning motiveras av att Svenska kyrkans identitet måste bevaras, en motivering som också har antagits av regeringen. I en skrivelse till 1995 års kyrkomöte och i en proposition till riksdagen samma år heter det att ”staten med hänsyn till Svenska kyrkans historia och tradition och till dess faktiska omfattning bör medverka till att kyrkan behåller sin identitet”. Om detta har biskop emeritus Per-Olov Ahrén gjort en belysande framställning (Svensk kyrkotidning 51–52/1996, s. 601–603).

Särlagstiftningen, som vid flera tillfällen kritiserats av de fria samfunden i Sverige, motiveras alltså av Svenska kyrkans historiska roll och dess obestridliga ställning som majoritetskyrka. Svenska kyrkan är också förvaltare av ett materiellt, kulturellt och historiskt arv som utgör ett riksintresse. Vissa av dess konstituerande drag kommer därför att också i fortsättningen vara rättsligt reglerade. I den s.k. ramlagen (som stiftats av riksdagen) fastställs att Svenska kyrkan skall vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund med episkopal struktur; den skall vara en öppen folkkyrka, demokratiskt uppbyggd och rikstäckande, vilket tillsammans sägs utgöra en beskrivning av dess identitet.

Innehållet i denna ramlag sammanfaller med vad som utsägs i den tidigare kyrkoberedningens betänkande och kan därför tyckas rimligt. Det märkliga ligger i att Svenska kyrkan inte själv getts förtroendet att i framtiden utforma sin egen lära och ordning så som man själv finner det bäst. Kyrkans fortsatta identitet skall garanteras genom en statlig lagstiftning, en omyndigförklaring som borde väcka en viss opposition bland dem som talar om kyrkans frihet.

Ramlagens huvudpunkter kan inte sägas vara särskilt klara, och formuleringarna kan därför ge upphov till skilda tolkningar och därav följande kontroverser. Man kunde ha väntat sig att det inom Svenska kyrkan hade brutit ut en livlig debatt om detta, men hittills har den varit ganska måttlig. Vi hoppas därför att det inte uppfattas som ett otillbörligt intrång av en utomstående part om vi tillåter oss att påpeka några sådana oklarheter som kan tänkas vålla bekymmer i framtiden.

Öppen folkkyrka

Begreppet ”öppen folkkyrka” kritiseras i en ledare i ovan nämda nummer av Svensk kyrkotidning. Både begreppet ”folkkyrka” och den ofta omtalade ”öppenheten” hör, som ledaren påpekar, snarast till den kyrkliga retoriken och har ett svagt sakinnehåll. En kyrka som inte längre är fast knuten till staten kan inte göra anspråk på att vara en ”hela folkets kyrka”. Folkkyrkotanken medför också gärna – ända sedan J.A. Eklunds dagar – att perspektivet begränsas till det nationella, att Svenska kyrkan främst ses som en del av folkets kultur. Den världsvida utblick som Nathan Söderblom stod för har alltmer försnävats i samband med en växande nationalism. Det står inte heller angivet i ramlagen att Svenska kyrkan skall ha internationella förbindelser, och sådana har ju också tidigare legat litet vid sidan om kyrkans rättsligt reglerade åtaganden.

”Folkkyrka” kan vidare ställas i motsats till ”föreningskyrka”, en frikyrka grundad på frivilligt medlemskap, men Svenska kyrkan kommer snart att finna hur omöjligt det är för en från staten mera frigjord kyrka att bortse från medlemmarnas personliga engagemang. Inte minst kommer behovet av ekonomiskt stöd att fordra en större lojalitet och solidaritet från lekmännens sida än vad Svenska kyrkan tidigare har behövt räkna med. Den programmatiska ”öppenheten” – bilden av en servicekyrka som erbjuder sina tjänster åt alla, oberoende av medlemskap – fungerar inte i en friare situation, och man har f.ö. redan frångått den genom att från 1996 åter knyta medlemskapet till dopet.

Läroämbete och demokrati

Oklart är också hur kyrkan på en gång skall ha en ”episkopal struktur” och vara ”demokratiskt uppbyggd”. Dessa båda krav är inte utan vidare förenliga och har tvärtom ofta uppfattats som motsatta. När de skotska kalvinisterna avvisade den episkopala ordningen var det just med demokratiska argument. Att bygga kyrkan på en gång uppifrån och nedifrån har under senare årtionden praktiserats inom Svenska kyrkan (under beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen”), och det har då ofta handlat om politiska och fackliga frågor. Men denna dubbelorganisation har redan lett till intressekonflikter som med säkerhet kommer att förstärkas om man inte kan finna en fungerande samverkansmodell. Här aktualiseras bl.a. frågan om vilket kyrkligt inflytande de politiska partierna skall ha i framtiden. Har Svenska kyrkan möjlighet att göra sig politiskt oberoende på samma sätt som andra kyrkor och samfund i vårt land?

Rikstäckande

Inte ens det till synes okontroversiella ordet ”rikstäckande” är helt problemfritt. Det handlar här snarare om önskemål än om en förverkligad ordning. För att ta ett näraliggande exempel är det katolska stiftet i Sverige i princip rikstäckande, men det saknas kyrka och fast stationerad präst i Lappland, Jämtland, Härjedalen och Ångermanland, likaså i Dalsland och Bohuslän samt på Öland. Det finns en skillnad mellan vad kyrkan vill åstadkomma och vad den förmår. Inte heller Svenska kyrkan, med dess långt större befolkningsunderlag och betydande resurser, kan vara i allas närhet i vare sig glesbygd eller tätorter. En pressad ekonomi kan här som annorstädes tvinga till prioriteringar, och de rikstäckande ambitionerna kan i praktiken visa sig bli mycket elastiska.

Evangelisk-luthersk

Den märkligaste punkten i ramlagen är dock föreskriften att Svenska kyrkan skall vara evangelisk-luthersk. I all lagstiftning förutsätts att det finns någon instans som kan övervaka att lagen efterlevs. Men vilken kompetens kan staten ställa upp för att avgöra i vad mån Svenska kyrkan i sin nya situation lever upp till evangelisk-lutherska ideal? Detta är värt några särskilda reflektioner.

Svenska kyrkan, i sin nuvarande utformning, har otvivelaktigt sitt ursprung i 1500-talets lutherska reformation, och det är denna som har gett kyrkan dess existensberättigande som eget samfund. Den är därför luthersk på samma sätt som de övriga nordiska kyrkorna med samma eller en liknande historia. Som kvalitetsbestämning är ”evangelisk-luthersk” (f.ö. ett begrepp uppkommet på 1800-talet) betydligt mindre klart. Den lutherska lära som gjordes till normerande vid Uppsala möte 1593 kan inte sägas ha förblivit oförändrad genom tiderna. 1600-talets ortodoxi var utan tvivel luthersk (vad sedan Lutherforskarna må säga om ”Luther själv”, om Melanchton och om andra teologer som påverkade utvecklingen mot luthersk ortodoxi). En skärpning av den lutherska identiteten skedde då hela Konkordieboken antogs genom 1686-års kyrkolag. Men redan på 1700-talet inleddes en upplösning av det lutherska, dels genom upplysningen, dels genom pietismen som inte lämnade någon del av kyrkan opåverkad. 1800-talets väckelserörelser, den nya bibelkritiken och den liberala teologin bidrog på samma sätt till att bryta ned den lutherska syntes som de ortodoxa teologerna åstadkommit. Kyrkomötet 1893 fastställde att de lutherska bekännelseskrifterna inte hade någon bindande karaktär utan endast skulle vara vägledande.

1900-talet fullbordade denna process, fastän en traditionell om också pietistiskt färgad lutherdom levde kvar ett stycke in i århundradet. I stället förlades kyrkans identitet till helt andra områden: till det nationella inom ungkyrkligheten, till kyrkans förmedlande uppgift som ”brokyrka” i den ekumeniska rörelsen, till sakrament och ämbete bland de högkyrkliga, till de demokratiska ordningarna i den senare folkkyrkligheten, till en proklamerad öppenhet inför nya samhällsvärderingar som i fallet kvinnliga präster. Det vikande antalet kyrkobesökare har också lett till en utveckling bort från traditionell luthersk gudstjänst till ett utbud av verksamheter, inte alltid läromässigt motiverade. Svenska kyrkans identitet idag är resultatet av ofta motstridiga impulser, en identitet som kan beskrivas olika beroende på den enskildes åskådning. Det lutherska framstår i detta sammanhang som förlorare. Det har framför allt haft sin plats i den teologiska utbildningen och forskningen (särskilt lundateologin), men den siste store lutherske teologen i Sverige, Gustaf Wingren, har inte fått någon efterföljare. Utanför de teologiska fakulteternas är luthersk lära för de flesta något okänt och ofta feltolkat. Som bekant är det svårt att finna en bok av Luther också i en välsorterad svensk bokhandel. Svenska kyrkans lutherdom är till stor del en läpparnas bekännelse som lämnar föga spår i den praktiska kyrkliga verkligheten.

Till namnet ej till gagnet

I viss mån kan man tala om en pågående anglikanisering av Svenska kyrkan, och högkyrkligheten har därvidlag spelat en ledande roll. I ekumeniska sammanhang läggs vikten mer på biskopsämbete och vigningssuccession än på enhet i läran. Detta framgår tydligt av Borgåöverenskommelsen, där enheten mellan anglikanerna och de nordiska kyrkorna huvudsakligen baserar sig på ämbetets utformning. Symptomatiskt nog har den danska kyrkan mera demonstrativt hållit sig utanför den nya gemenskapen. Det är tydligt att den episkopalt bestämda kyrkoenheten tycks viktigare än läroenheten med lutherska kyrkor i andra länder, oftast med en annan kyrkoförfattning. Mest påfallande är den nattvardsgemenskap som upprättats mellan Svenska kyrkan och den filippinska nationalkyrkan. Såvitt man kan se, står denna kyrka helt främmande för lutherdomen, men den har ansetts acceptabel just på grund av sin episkopala struktur (som byggts upp av Protestant Episcopal Church i USA).

Sådana ting händer ibland i kyrkohistorien. En kyrka kan börja i en tradition men med tiden glida över i en annan. Det förekommer att man återvänder till sitt ursprung, men detta är långt ifrån nödvändigt. Svenska kyrkans framtid, dessa lära och dess liv är något vi inte kan överblicka, men det finns inte mycket som tyder på att den skulle vara på väg tillbaka mot en traditionell lutherdom. Den nya ramlagens föreskrift om att den skall vara ”en evangelisk-luthersk kyrka” ter sig därför märkvärdigt innehållslös.