av OLOF EDSINGER
Få enskilda individer har utövat så starkt inflytande på det moderna Sverige som prästsonen och filosofiprofessorn Axel Hägerström (1868–1939). Som upphovsman till Uppsalaskolan kom han att påverka allt, från filosofi och juridik till politik och stadsbyggnadskonst. Han lade även grunden till mycket av 1900-talets sekulariseringsprojekt. Än i våra dagar möter vi fenomen som blir begripliga först när vi kan tolka dem i ljuset av Hägerströms ideologiska arv.
Hägerström var professor i praktisk filosofi i Uppsala mellan 1911 och 1933. Själva kärnan i hans tänkande var att värdeomdömen varken kan vara sanna eller falska, och att de därför inte har något att göra i ett vetenskapligt universum. Filosofen Immanuel Kant (1724–1804) hade förankrat sin tro på en objektiv moral – bland annat sammanfattad i det kategoriska imperativet – i Guds existens. Hägerström, å sin sida, underkände tanken på det andliga och det fysiska som parallella verkligheter. Som rationellt tänkande varelser ansåg han därför att vi måste välja: det är antingen det andliga eller det fysiska som gäller. En Gud som existerar utanför tid och rum kan förvisso vara betydelsefull för den som tror på honom, men han kan inte utgöra grund för vad som är rätt eller fel i den fysiska världen. Därmed, menade Hägerström, försvinner också den objektiva grunden för en mellanmänsklig moral. Han har gått till historien som en av Sveriges allra viktigaste värdenihilister.
Därmed är inte sagt att Hägerström var först med att umgås med den här typen av tankar. Bakom hans filosofi anar vi ekot från filosofer som Karl Marx (1818–1883) och Friedrich Nietzsche (1844–1900). Marx tog ju bestämt avstånd från all metafysik, och hävdade att frågan om rätt och fel i grunden var beroende av vilka som hade makten. Eftersom han ville krossa det befintliga systemet, var det för Marx viktigt att underkänna också den moral som var förhärskande i detta. Den revolution han propagerade för innebar att allt som kunde uppfattas gynna den ”borgerliga eliten” skulle ersättas av sådant som i stället gynnade arbetarklassen. På så sätt kan man säga att moralfrågan reducerades till en fråga om makt: Majority rules.
I Nietzsches fall var det ännu mer explicit: idealen från kristendomen som fungerade som fiendebild. Enligt Nietzsche hade dessa konstruerats för att hålla människomassorna i schack; de var en ”slavmoral” som den upplysta världen behövde frigöra sig ifrån. Gud är död, och i hans ställe skulle den nietzscheanska ”övermänniskan” resa sig i sin fulla potential.
I likhet med Marx och Nietzsche var Axel Hägerström ateist och materialist. Han var motståndare till alla former av metafysik, och eftersom han betraktade värdesatser om rätt eller fel som ett uttryck för subjektiva känslor, föll de utanför ramen för det vetenskapliga tänkandet. De hade helt enkelt inget med förnuft och rationalitet att göra. Granne med värdenihilismen kan man därför säga att det som inom juridiken kallas för rättspositivism eller rättsrealism bor. Från filosofins område ska vi därför ta ett kliv över till juridikens domäner.
En av Hägerströms mest framträdande lärjungar var juristen Vilhelm Lundstedt (1882–1955). Även Lundstedt var professor i Uppsala, men då alltså på den juridiska fakulteten. Under två decennier var han även riksdagsman för Socialdemokraterna, och både som professor och politiker utövade han ett långtgående inflytande på det svenska samhället.
I Hägerströms efterföljd ville Lundstedt rensa ut alla metafysiska inslag ur den svenska lagstiftningen. Till följd av detta förkastade han tanken på den enskildes motiv eller behov som relevanta för den juridiska processen. Varken brottslingens bevekelsegrunder eller brottsoffrets behov av upprättelse fick spela någon roll för domstolarna. Det enda som räknades var den brottsliga handlingen som sådan. Och på samma sätt med idén om att en brottsling skulle karaktärsdanas eller i någon metafysisk mening ”sona” sitt eget brott. Det enda som spelade roll, sade Vilhelm Lundstedt, var ”samhällsnyttan”. Syftet med att brott mot lagen skulle bestraffas var att påverka moralen i samhället i stort i den riktning som lagstiftaren önskade – varken mer eller mindre. Både förövare och offer förpassades därmed till periferin, till förmån för det större kollektivet.
Journalisten Maciej Zaremba förklarar följderna av detta tänkande i en artikel i Moderna tider 62–63, 1995–96 med rubriken ”Orättens rötter”. Han skriver: ”Den positivistiska rättsfilosofin … revolutionerade i själva verket rättens förhållande till makten. Den vetenskapliga positivismen befattar sig bara med den verklighet som kan iakttas, mätas, vägas och analyseras på ett entydigt sätt eller prövas genom experiment. Varken rättskänsla, plikt, rättsprinciper, moral eller mänskliga rättigheter kan bearbetas med sådana instrument: här krävs i stället förmåga till inlevelse, humanistisk bildning, sinne för paradoxer och en smula intuition. Således deklarerade rättspositivisterna att ovannämnda fenomen inte fanns. De var blott övergående sinnestillstånd och skulle därför utmönstras ur rättsfilosofin.”
Som en konsekvens av detta kunde det inte heller finnas några ”orättfärdiga lagar”, eftersom uttrycket ”orättfärdig” måste betraktas som ett värdeomdöme – och därmed hörde till känslornas och metafysikens område. Ett påstående att en lag skulle kunna kränka en rättighet, menade Lundstedt var ”lika meningslöst som en papegojas pladder”. Det enda som verkligen betydde något var själva lagen, och den politiska makt som låg till grund för att lagen hade stiftats. ”Föremålet för juridikens studier”, skriver Zaremba, ”skulle därefter vara lagens logiska språk samt den politiska avsikten bakom lagen. En jurist kunde fortfarande kritisera makten – till exempel för att en lag motverkade sitt syfte. Men han hade inte längre någon grund för att ifrågasätta själva syftet.”
Detta sätt att tänka har levt kvar ända in i våra dagar. ”Man dömer inte längre ansvariga människor – man utmäter påföljd för enskilda handlingar”, skriver Zaremba. ”Och till stöd för denna pragmatism åberopar man en till synes ödmjuk och upplyst attityd: vi kan inte rannsaka hjärta och njurar, heter det, vi kan inte döma människors djupaste motiv, tillskriva dem skuld eller avkräva ansvar. Låt oss inte heller ta det stora men dunkla ordet ’rättvisa’ i vår mun, särskilt som det saknar en pålitlig och exakt måttstock. Låt oss i stället vara praktiska och nöja oss med att säga att ett förbud har brutits vilket måste beivras på det att förbudet upprätthålls. Eftersom samhällsintresset kräver det.”
I sin artikel ger Zaremba ett antal exempel på detta sätt att bedriva juridik. Till exempel påtalar han att den som ingriper mot en brottsling, och i samband med detta tillfogar honom eller henne skada, i många fall bestraffas hårdare än den som enligt allmänhetens rättsmedvetande borde ses som den verklige brottslingen. Ur ett rättspositivistiskt perspektiv är det nämligen av mindre intresse om man från början hade brottsligt uppsåt (metafysik) än om man i realiteten kommit att tillfoga en annan person skada (fysik). I slutändan kan därför inbrottstjuven få skadestånd för sina blåmärken, samtidigt som det brott han planerade för inte ger någon påföljd alls – eftersom det inte fullföljdes.
Samma logik ligger till grund för att Sverige än i dag är ett av det fåtal länder i Europa som saknar lagstadgad plikt att ingripa vid exempelvis en olycka. Enligt svensk lag finns det helt enkelt inte någon skyldighet för en utomstående att bistå nödställda personer eller att ingripa vid farliga situationer. Redan Vilhelm Lundstedt slog nämligen fast att passivitet är en ”icke-handling” – och lagen kan bara bestraffa aktiva (brottsliga) handlingar.
Av särskilt intresse för oss i kyrkans värld är den ambivalens som man i Sverige har kommit att uttrycka i relation till innehållet i våra internationella konventioner. Till exempel dröjde det till 1994 innan Europakonventionen blev en del av den svenska lagstiftningen, och detta föregicks av många och långa diskussioner om konventionens ställning och bristande harmoniering med den svenska lagen i stort. En viktig orsak till detta är just att värdeomdömen – och dit hör exempelvis tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet – betraktas som hörande till metafysikens område. Ända sedan Hägerströms och Lundstedts dagar har man helt enkelt betraktat olika former av naturrätt med ett stort mått av skepsis.
Som idéhistorikern Staffan Källström beskriver det i sin bok Den gode nihilisten (Rabén & Sjögren 1986): ”Föreställningen att det inte existerar några objektiva rättigheter, att gällande lag är att betrakta som en samhällsmekanism som endast har ’samhällsnyttan’ som en slags inbyggd styrfunktion, att det inte kan existera någon rätt där det inte finns några sanktioner, någon makt att hävda den – allt detta utgör, har man menat, element i 1980-talets svenska folkhemsideologi. Uppsalafilosofins betydelse för den svenska rättsvetenskapens utveckling förhindrade uppenbarligen att den naturrättsliga renässans som är märkbar i den internationella juridiska diskussionen efter andra världskriget fick någon betydelse i Sverige.”
I sin bok beskriver Källström också hur Axel Hägerströms filosofi – utöver på Vilhelm Lundstedt och likasinnade jurister – kom att utöva stort inflytande på ett antal individer som satte djupa avtryck i 1900-talets svenska samhälle. Till dessa hörde nationalekonomen Gunnar Myrdal, statsvetaren Herbert Tingsten och filosofen Ingemar Hedenius. Hedenius har gått till historien för sin bok Tro och vetande från 1949, och den debatt som denna satte igång – och som svensk kristenhet aldrig helt har lyckats hämta sig ifrån. Även den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg hade varit student under Axel Hägerström. Han skulle sedermera bli chefsarkitekt för den politisering som under Socialdemokraternas styre skedde av den dåvarande statskyrkan.
Även Gunnar Myrdal och hans fru Alva förtjänar ett omnämnande, och då särskilt för deras betydelse för det socialdemokratiska folkhemsbygget. Deras gemensamma skrift Kris i befolkningsfrågan från 1934 kom att få stort inflytande i det att den låg till grund för en social ingenjörskonst av sällan skådat slag i en demokratisk stat. Inte minst Hägerströms övertygelse att maktförhållandena är viktigare än ”metafysiska” värden som rättvisa och respekt blev avgörande för detta projekt. Socialdemokraterna var trots allt riksdagens största parti och kunde trumfa igenom sin agenda genom att hänvisa till ”folkviljan”. 51 procent är fler än 49 procent, och enligt Hägerström är det den som har makten som också har rätten på sin sida.
Hur ser då Axel Hägerströms påverkan ut på vår egen tid? Ja, förutom att 1900-talets historia fortfarande sätter spår inom ett antal segment av vårt svenska samhälle, kan de på senare tid så omtalade barnmorskefallen fungera som illustration av hur både värdenihilismen och rättspositivismen lever vidare. För egen del ser jag åtminstone tre paralleller mellan Uppsalaskolans tänkande och våra dagars ovilja att tillämpa Europakonventionens tal om samvetsfrihet inom den svenska vården.
För det första har vi den i Sverige så utbredda motviljan mot naturrätten, i detta fall manifesterad genom ifrågasättandet av barnmorskornas samvetsfrihet. Gemensamt för alla instanser i rättsprocessen – både i Sverige och i Strasbourg – är nämligen att de inte ens har prövat om avskedandet av barnmorskorna bröt mot denna mänskliga rättighet.
För det andra har vi det endimensionella sättet att resonera i sakfrågan, som blir tydligt både i de skrivna domarna och i den medierapportering som har åtföljt fallen. Påfallande ofta har barnmorskornas agerande beskrivits som arbetsvägran, trots att abortfrågan rymmer många fler nyanser än detta – inte minst om man beaktar att det här handlar om sena aborter, utförda på sjukhusets förlossningsavdelning. Genom sitt förhållningssätt har domstolen skjutit de moraliska frågorna åt sidan för att i stället fokusera lagens bokstav: ”Din arbetsgivare vill att du gör detta. Du vill inte göra som arbetsgivaren säger. Alltså är du en lagbrytare.”
För det tredje har vi det socialistiska demokratibegreppet: Eftersom majoriteten av våra folkvalda politiker (och i detta fall: majoriteten av befolkningen i stort) är skeptiskt inställd till samvetsfrihet som mänsklig rättighet, kan man köra över den minoritet som tänker annorlunda trots att den har konventionerna på sin sida. Maktförhållandena talar starkare än metafysiska frågor som sanning och rättfärdighet.
Sammantaget tycks det alltså som att Axel Hägerströms ande ännu svävar över det svenska samhället i allmänhet och det svenska rättssystemet i synnerhet. Och även om Uppsalaskolans inflytande har avtagit allteftersom åren har gått, är det en viktig komponent i den ekvation som stavas svenskt 1900-tal. Därmed är det också en av flera förklaringar till varför Sverige i dag är ett av världens mest sekulariserade länder.
Olof Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.
Ur Signum nr 5/2020, s. 53–56.