av HEINZ WERNER WESSLER
I Gasabo, området kring Rwandas huvudstad Kigali, ligger den centrala minnesplatsen för folkmordet 1994, i vilket mer än 1 miljon människor föll offer i den tättbefolkade afrikanska inlandsstaten i området mellan Nilen och Kongo. De flesta offren tillhörde minoriteten tutsier, men även moderata hutuer, som försökte lugna ner de mordiska miliserna, blev under 100 dagar skoningslöst avrättade i ett blodbad utan motstycke i historien. I dag bor det cirka 12 miljoner människor i ”de tusen kullarnas land”. 85 procent är hutuer, 14 procent tutsier och omkring 1 procent tillhör folkgruppen twa.
Rwanda 1994 är ett i raden av stora brott mot mänskligheten under 1900-talet. Kigali Genozid Memorial är minnesplats, arkiv, museum och gravplats på en och samma gång. På samma sätt som Yad Vashem i Jerusalem och det armeniska folkmordsmuseet i Erewan är museum, dokumentationscentrum och minnesplats samtidigt. Men här i Kigali Genozid Memorial begravs även de uppgrävda kvarlevorna av dem som 1994 kastades i improviserade massgravar. Än i dag upptäcks sådana gropar, till och med i själva Kigali. I Gasabo ska de jordiska kvarlevorna av mer än en kvarts miljon offer för folkmordet finnas. Museet har under senare år förnyat sin verksamhet. Tidigare stod de deprimerande faktauppgifterna och antalet offer i centrum. I dag handlar det enligt museipedagoger alltmer om att ge individuella offer ett ansikte och en livshistoria. Dagligen besöker skolklasser minnesplatsen, som har rangen av historiskt nationalmonument.
Pogromer mot tutsier hade redan före och efter självständigheten 1962 kostat tusentals tutsier livet och drivit hundratusentals i exil. De fördrivna byggde med tyst medgivande från Ugandas regering upp beväpnade styrkor i Uganda, kallade Rwandiska patriotiska fronten (RPF), som opererade under ledning av den nuvarande presidenten Paul Kagame, och som 1990 gjorde anfall in i norra Rwanda, men som efter inledande framgångar slogs tillbaka av rwandiska styrkor. På grund av detta radikaliserades den anti-tutsiska stämningen i landet ytterligare, och den radikala hutumilisen Interahamwe växte ständigt i styrka och kom allt oftare att göra gemensam sak med den mångårige, upplyste diktatorn Juvénal Habyarimana. Förenta nationerna försökte samtidigt att medla. Efter fredsfördraget i Arusha i Tanzania mellan exilstyrkorna och regeringen lyckades man genom Förenta nationernas medling till och med att bilda en gemensam regering.
Men när flygplanet med president Habyarimana under oklara omständigheter sköts ner när det var på väg att landa på Kigalis flygplats, den 6 april 1994, satte det stora mördandet omedelbart igång. Till de första offren hörde ministrar, högre tjänstemän och präster som var tutsier. Med macheter, knölpåkar och störar slog Interahamwe och dess sympatisörer till mot unga och gamla där de bodde. Man trängde in i lägenheter och hyddor, upprättade vägspärrar överallt i landet där tutsier sorterades ut, finkammade utan skrupler landet i jakten på människor, som man kunde slå ihjäl. Många kyrkor, till vilka tutsier hade tagit sin tillflykt, drabbades av fasansfulla blodbad. Några av dessa kyrkor är i dag minnesplatser och förmedlar intryck av ofattbar fasa i helvetets förgård.
Kontroversiella tolkningar
Folkmorden var inte något stamkrig. Den sedan omkring 1990 fortsatta radikaliserande huturasismen hänger ihop med kolonialtidens rasföreställningar som gynnade tutsier på hutuernas bekostnad. Traditionellt betraktades de som bedrev boskapsskötsel som tutsier, medan jordbrukarna benämndes hutuer. Den tyska och senare den belgiska kolonialmakten samverkade med den härskande klassen och det traditionella tutsikungadömet. Samtidigt drog skallmätande etnografer genom landet och förklarade att hutuer tillhörde en mindervärdig ras. När den belgiska kolonin blev självständig 1962, försvarade det viktigaste partiet hutuernas intressen av social emancipation. Men redan före självständigheten inträffade de första pogromer som tvingade den traditionelle tutsikungen i exil 1961.
Alarmerande tecken på en tilltagande rasistiskt underblåst radikalisering före folkmordets utbrott 1994 förträngdes systematiskt utomlands och förnekades, till och med när filmsekvenser med vägspärrar och machetesvingande mördare spreds över världen. FN:s tidigare generalsekreterare, Kofi Annan, gjorde här en slät figur. Han var då ansvarig för de blå baskrarnas insatser i Afrika och lät flyga ut FN-soldaterna när läget blev kritiskt. I början av det stora blodbadet hade extremistiska hutumiliser bestialiskt mördat tio belgiska FN-soldater i Kigali, som hade till uppgift att skydda premiärministern Agathe Uwiligiyimana, som mördades tillsammans med FN:s blå hjälmar.
Trots det växande hotet mot tutsiminoriteten upprätthöll i synnerhet Frankrike under hela folkmordet nära förbindelser med den alltmer radikaliserade regimen. Den nuvarande regimen under Paul Kagame i Rwanda kritiserar starkt Frankrike för detta. Och det är dessvärre sant att många gärningsmän har kunnat gömma sig i Frankrike och andra europeiska länder.
För att juridiskt kunna hantera folkmordet inrättade Förenta nationerna redan 1994 Internationella Rwandatribunalen (ICTR) med säte i Arusha i Tanzania. Denna hanterar anklagelserna mot folkmordets organisatörer. Visserligen överlämnades större delen av förhandlingarna till Rwandas rättssystem, där de som utförde folkmordet fick tillbringa flera år i fängelser tillsammans med ibland mer än 10 000 interner i väntan på sin process. Då berget av processer under årens lopp knappt minskade, beslutade regeringen 2002 att återinföra de förkoloniala så kallade Gacaca-domstolarna, en lekmannadomstol på kommunal nivå, där aktörer inom civilsamhället själva ikläder sig rollen av domare och kombinerar traditionell och modern rättsskipning. Rwanda beslutade sig därmed – som enda västafrikanska land – att inte inrätta sanningskommissioner efter sydafrikansk förebild utan att i stället inrikta sig på kommunal rättsuppfattning inom en bygemenskap.
De cirka 1 300 Gacaca-tribunalernas tillvägagångssätt var föga framgångsrikt. Markkonflikter, lynchningar och bristande professionalism är föremål för kritik i lika hög grad som bristande förmåga att verkställa domarna. Gärningsmännen avkrävdes ofta ett erkännande, som var kopplat till en materiell gottgörelse, och blev sedan åter upptagna i bygemenskapen. Ordet ”försoning” uttalades ofta och lättvindigt, för att rättfärdiga detta förfaringssätt.
Den sittande RPF-regeringen vägrar fortfarande att medverka till bearbetningen av de egna brotten mot de mänskliga rättigheterna under inbördeskriget och i synnerhet efter folkmordets slut. De tiotusentals dokumenterade utomrättsliga avrättningar som RPF genomförde dagarna och veckorna efter den militära uppmarschen är i dag ett strängt tabubelagt ämne i Rwanda.
Vad försoning och bearbetning av folkmordet innebär bestäms av staten. Avvikelser från denna doktrin i ord och handling bestraffas hårt. Pressen går i Informationsdepartementets ledband. Säkerhetstjänsten förfogar över ett finmaskigt kommunikationsnät. Att ägna sig åt politisk opposition är förenat med livsfara. Över huvud taget suggereras befolkningen till vad den ska tänka via medierna, utbildningsväsendet, obligatoriska ungdomsläger för unga, och statliga organ. Det nya Rwanda säljer in sig som en samhällelig, politisk och ekonomisk framgångssaga och vill då inte låta sig störas.
Före och efter folkmordet har den utvecklade världen i det globaliserade nord betraktat den tidigare tyska kolonin (fram till första världskriget) som en förebild för utvecklingsbistånd och ett mönsterexempel på ett framstegsvänligt och ekonomiskt framgångsrikt Afrika. Paul Kagame regerar visserligen med järnhand, men Rwanda har åter kommit till ro och uppvisar en kontinuerlig och imponerande ekonomisk tillväxt. Kigali hör till de säkraste huvudstäderna i Afrika. Korruptionen är markant lägre än i de flesta av Afrikas länder. Renligheten i det offentliga rummet är för afrikanska förhållanden utomordentlig.
Det nya Rwanda betraktar sig dessutom som engelskspråkigt. RPF med sin bakgrund i det engelsktalande Uganda har framgångsrikt trängt tillbaka det franska och uppfattar sig gärna som en del av den omfattande engelskspråkiga gemenskapen av östafrikanska länder. Det franskspråkiga ses som en kvarleva från det gamla Rwanda, som påstås ha gått under 1994 och ersatts av det nya Rwanda, där det inte längre finns några raser och inga fientligt inställda folkgrupper – så lyder den officiella berättelsen.
Statsledningen vill digitalisera landet fullständigt och lovprisar sitt land som Afrikas Singapore och försöker att locka utländska investerare. Statliga och icke-statliga givare av utvecklingsbistånd engagerar sig gärna i Rwanda, eftersom partnern där anses vara ansvarsfull och tillförlitlig. Bristande demokrati och brott mot mänskliga rättigheter, ja, till och med militär och politisk inblandning i grannlandet Kongo, har varit och är samtidigt något som man får finna sig i.
Kyrkan i dag
Hur offer och gärningsmän i dag ofta bor vägg i vägg med varandra är en nästan obegriplig gåta i Rwanda. Redogörelserna för de nästintill otroliga försoningserfarenheterna får hela tiden nytt stoff. ”Försoning” är på det hela taget ett mycket knepigt begrepp i Rwanda. Har gärningsmän och offer verkligen försonats, eller råder det ett slags förlängd borgfred i Rwanda? Vad händer när den starke mannen Paul Kagame en dag inte längre finns kvar?
Ett av offren för RPF:s frammarsch var den dåvarande ärkebiskopen av Kigali, Vincent Nsengiyumva, som tillsammans med ytterligare två biskopar, tio präster och ett barn befann sig i husarrest i närheten av det kyrkliga centret Kabgayi, och uppenbarligen mördades av de RPF-soldater som bevakade dem. Kabgayi, en missionsstation som grundats 1905, var ett andligt centrum med ett prästseminarium, flera skolor och ett betydelsefullt sjukhus, där uppemot 64 000 tutsier miste livet under folkmordet, enligt en rapport från 2009. Nsengiyumva, som sedan 1976 hade varit ärkebiskop av Kigali, hade inte haft direkt med massakern att göra, men han hade i praktiken under flera år varit aktiv inom regeringspartiet och såg sig som vän och förtrogen med president Juvénal Habyarimana och hade först 1990 efter påtryckningar från Vatikanen dragit sig tillbaka från sitt partipolitiska engagemang.
I dagens Rwanda är den katolska kyrkan visserligen genom sina kyrkor och institutioner närvarande i hela landet, driver mängder med skolor och andra utbildningsanstalter, sjukhus och en välorganiserad sociala omsorg, men det är de blomstrande pingstkyrkorna som står landets ledning särskilt nära.
Rwanda var en gång Afrikas mest katolska land – 1994 var mer än två tredjedelar av befolkningen katolsk, resten protestantisk eller muslimsk. Den gamla, ursprungliga kulten försvann nästan helt och hållet redan under kolonialtiden. Den en gång så mäktiga katolska kyrkan och de andra stora protestantiska kyrkorna har på grund av folkmordet tydligt förlorat i anseende och inflytande. Kyrkoledningarna stod hela tiden nära makthavarna och ägnade varken före eller under folkmordet kraft åt att i ord och handling motsätta sig den vansinniga eskaleringen av rashatet. Kyrkliga medarbetare, även präster och nunnor, blev till och med medbrottslingar. Endast några få bjöd motstånd, som exempelvis pater Evergiste Rukebesha i Kabgayi och lekmannateologen Laurien Ntezimana. Den sistnämnde grundade Association Modeste et Innocent (AMI) i Butare. AMI är sedan 1994 aktivt i trauma- och försoningsarbetet och är en av de få katolska organisationerna utanför den kyrkliga hierarkin. De muslimska gemenskaperna och pingstkyrkorna har vuxit kraftigt sedan 1994, men officiellt är fortfarande omkring hälften av Rwandas befolkning katolsk.
Till skillnad från exempelvis grannlandet Kongo, där den katolska biskopskonferensen alltsedan den modige kardinal Joseph-Albert Malula (1917–1989) redan tidigt lyckades uppnå en viss distans till staten och än i dag inte drar sig för att göra uttalanden och skicka ut herdabrev med förmaningar, som ogillas av den styrande politiska klassen, går det inte i Rwanda att förvänta sig några uttalanden som skulle kunna tolkas som regimkritiska från organen inom den katolska kyrkan. När Laurien Ntezimana tillsammans med andra medarbetare inom AMI under en kortare period hölls fängslade på svaga grunder, och slutet närmade sig för organisationen, vägrade den ansvarige biskopen av Butare, som kände Ntezimana mycket väl, att besöka gruppen i fängelset eller att på något annat sätt engagera sig för dem.
Inte ens den nationella kommissionen för Justitia et Pax har i dag något handlingsutrymme när det gäller att agera aktivt i människorättsfrågor. Privat kan kyrkliga auktoriteter yttra sig kritiskt, men offentligt uppvisar de sammanhållning med det politiska systemet. Givetvis vill inte kyrkliga företrädare riskera sina kyrkor och deras verksamhet inom framför allt utbildningsväsendet och hälsovårdsområdet. Det förekommer praktiskt taget inte några försök att vidga rörelseutrymmet. Politiskt känsliga frågor tonas ner i offentliga ställningstaganden.
Kigalis nuvarande ärkebiskop, Antoine Kambanda, som installerades i början av 2019, åtnjuter dock ett högt anseende hos befolkningen, bland afrikanska teologer och även i Rom, där han har doktorerat i moralteologi. När ärkebiskopen talar om förlåtelse som det kristna budskapets kärna lyssnar man på honom – av hans familj överlevde endast han själv och en av hans bröder folkmordet 1994. Till den öppenhjärtige ärkebiskopen knyts framför allt förhoppningar om en inomkyrklig moderniseringsfas med sikte på ett uppbrott från den i Rwanda och i andra afrikanska länder så starkt klerikala och hierarkiskt orienterade kyrkliga identiteten. Vatikanen uppmuntrar uttryckligen försöken att bygga upp en institutionell lekmannakatolicism, till exempel genom att stärka ställningen för de i många afrikanska länder ofta förekommande lekmannakateketerna.
Översättning: Per Lindqvist
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2020, s. 57–60.