av ANNA CAVALLIN
Wera von Essen debuterade 2018 med En debutants dagbok, belönad 2019 med Borås Tidnings debutantpris. Boken handlar huvudsakligen om just detta: debuten, och den motståndskantade vägen dit, men också om relationen till religion och andliga erfarenheter. Även i romanen Våld och nära samtal finns skrivandet närvarande som en pågående praktik, synliggjord exempelvis då en romanperson läser om sig själv i berättarjagets text och ger röst åt hur det känns att bli en annans fiktion; men relationen till den andliga erfarenheten är mer framträdande. Här skildras vägen till kyrkan, i bokstavlig såväl som andlig mening; en konvertits berättelse, som handlar om vad det innebär att överlåta sig helt och hållet, att som vuxen följa en kallelse. Denna väg beskrivs som i högsta grad fysisk: jagets resor genom staden till kyrkorummet, och utforskandet av kroppens smärtgränser, genom BDSM, i sin tur öppnande mot erfarenheter som upplevs som andliga och sedan finner ett hem i katolska kyrkan. (BDSM är ett samlingsbegrepp för sexuella praktiker inom bondage/disciplin, dominans/underkastelse och sadomasochism.)
Våld och nära samtal berättas av ett mycket framträdande jag. Den autofiktiva aspekten är påtaglig och samtidigt lekfull; biografiska markörer såsom dörrskyltar med författarens efternamn skymtar förbi, skeenden kan bekräftas i författarintervjuer. Romanen är strukturerad i kortare avsnitt, vart och ett en enda lång, vindlande mening, med många utrops-, fråge- och kommatecken, men bara en punkt, slutgiltigt markerande. Det skapar ett slags ivrig andlöshet i texten, ett rastlöshetens driv, gör punkten mer betydelsefull – riktar uppmärksamheten mot vad skiljetecknen faktiskt gör med texten. Formen är också en viktig del av romanen, inte bara textens utformning utan också omslagets: en detalj av Sandro Botticellis målning Compianto sul Cristo morto där den döde Kristus är synlig framför allt som kropp, på bakre innerfliken, dold i slutet av boken, avslöjad som en plötslig överraskning, medan framsidan domineras av ett sörjande ansikte, händer och klädedräkters tunga tygveck i rött och blått.
Romanens motto hämtas från 2 Kor 12:9, ”Därför vill jag helst skryta med min svaghet…”, och detta, tillsammans med omslagsbilden, signalerar en religiös, kristen, tematik även för den läsare som inte redan mött författaren i intervjuer. Närvaron av Simone Weil som referens förstärker detta intryck ytterligare. Tidigt dyker ord och fraser upp som signalerar denna tematik, som fragment av ett annat språk, från en religionens språksfär. Författaren är tydligt språkmedveten, vilket inte bara märks i användningen av skiljetecken, utan också i känslan för olika språkvärldars valörer och nyanser, det kristna språkets såväl som BDSM-sammanhangets: domspace, subspace; ord som också erinrar om smärta och hängivenhet. Wera von Essen placerar den religiösa erfarenheten tydligt i kroppen, och rör sig mellan den underkastelse som BDSM-relationen iscensätter och den som konversionen innebär.
Ordet våld i titeln talar mest uppenbart om det i romanen som handlar om BDSM, om de relationer som jaget har med ”första lovern” och ”andra lovern”, och där det fysiska våldet som jaget utsätter sig för skildras detaljrikt: vilka redskap som används, hur hennes kropp reagerar, vad som föregår och följer efter. Invävt i sådana scener är citat ur Simone Weils Tyngden och nåden. Denna text, i översättning av Margit Abenius, är en klassiker inom den mystikt inriktade litteraturen, och Weil är en fascinerande person, med sitt brinnande politiska engagemang inom den syndikalistiska rörelsen och en lika starkt lågande tro, där hon som judinna drogs till katolska kyrkan. Det finns en uppenbar lockelse i att använda Weilcitaten i just de scener där kroppen är som mest påtaglig, en lidande kropp – även om smärtan här är medlet i en sexualiserad kontext, för att uppnå en känsla av tomhet, frid – då i Simone Weils liv kroppens närvaro var mycket påtaglig, men ofta i negativ bemärkelse. Hon plågades av svår huvudvärk och synproblem – något som gjorde hennes skrivande arbete mycket besvärligt, men hon avstod också aktivt från att äta i solidaritet med världens svältande och utsatte sig för prövningar som vida översteg hennes fysiska förmåga – som att ta anställning i en fabrik för att dela och därmed förstå arbetarnas villkor, eller som frivillig på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget. Så, där finns en kroppslig erfarenhet av smärta närvarande i Weils texter, både fullt synlig och som underström. Det är alltid svårt att jämföra lidanden och mäta olika människors erfarenheter, att värdera autenticitet. Men att just i avsnitten om BDSM väva in Weilcitaten känns något kokett, som att vilja uppnå en chockverkan – samtidigt som den chockade riskerar att avslöjas som hopplöst gammalmodig, då BDSM-praktiker blivit om inte vanligt förekommande så betydligt mer allmänt bekanta, inte minst genom det stora genomslaget av Fifty Shades of Grey-böckerna (även om det bestämt hävdades att de inte alls skildrade BDSM på ett rättvisande sätt). Det är lite synd, då det hade varit betydligt intressantare att inte ge efter för den lockelsen, utan använda Weil på annat sätt i romanen.
Liksom formen med avsnittens upprepade enhetliga avslutning i punkt anknyter till en ritualens upprepningspraktik – och även BDSM har ett tydligt inslag av ritual – så finns också i romanens narrativa konstruktion en ritualens tematik. Stockholm är påtagligt närvarande, och synliggörs genom jagets resor, oftast på buss nummer 4. Bussturerna etableras som ett mönster, en ritual som antingen utförs eller ersätts med cykelturer, promenader och andra färdmedel. Det rituella i resandet sammankopplas med en position av bekännelse, som påminner om bikten: ett jag inneslutet i ett avgränsat utrymme bekänner och riktar sig också till ett adresserat du på några ställen i romanen. Resandet med bussen som stomme blir också ett sätt att dra upp konturerna för jagets liv. Längs 4:ans sträckning återfinns platser, personer, hållpunkter: relationerna med psykoanalytikern, schamanen, älskarna, arbetsplatsen.
Tyngdpunkten i Våld och nära samtal skiftar så småningom, jaget lämnar relationen med ”lovern” och möter i stället en äldre konstnär i samma hus. Deras samvaro utgörs framför allt av samtal, och det är han som får läsa om sig själv i jagets text. Det är som att i frånvaron av BDSM-praktikerna framträder relationen till den kommande konversionen och de praktiker som hör till tron – bönen, bikten och mässan – tydligare. De språkliga referenserna tätnar: ”Han”, ”Honom”, ”Dig, o Gud”. Och ett självmordsförsök, som är mycket nära att leda till döden, slår in som en stark kontrast mot och samtidigt spegling av det både lika påtagliga, men kontrollerade och ritualiserade våldet jagets kropp utsätts för i relationerna med ”lovern”, och vidgar berättelsen om lidandet och smärtan, tillför fler dimensioner och fångar också in en sorts förklaring till psykoanalysen.
Jag erfar en lätt besvikelse över att konversionen inte skildras mer i romanen, även om det kanske är en poäng att denna mest ska skymta fram, glimtvis, som språk, att det inte är det huvudsakliga ärendet. Det är som ett löfte om detta tema i formen, genom omslagsbilden och mottot, i Weil-referenserna, men dess närvaro blir sedan mer antydd i texten, även när de språkliga referenserna tätnar. Boken är kort, bara 130 sidor, vilket främjar koncentration, så att de ändå omfattande berättelselinjerna inte ges så mycket egen textplats, också för att jagets närvaro i Våld och nära samtal ibland blir lite väl påträngande, självupptagenhetens skugga faller över skildringen, läsaren får inte riktigt utrymme att vila i berättelsen. Men så kommer det fantastiskt vackra formuleringar, bilder som verkligen stannar och där texten öppnar sig mot någonting som jaget annars skymmer. Någonting lovande, för författaren att fortsätta att odla – det finns också ett löfte på sista sidan av romanen om en nästa del.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 5/2020, s. 61–63.