av ANTHONY J. LAPPIN
Reformatorerna på 1500-talet prövade olika grepp för att hantera den uppenbara nymodigheten i sina teologiska positioner och praktiker. Ett sätt – fortfarande använt – var att hävda att de idéer man i hög grad delade med renässanshumanismen återerövrade och återvände till den tidiga (det vill säga: väldigt tidiga) kyrkans autentiska erfarenhet av att vara kristen kyrka; ett retoriskt grepp som hade anstått en Petrarca och de ny-ciceronianer vilkas stoicism och stilimitationer strävade tillbaka mot ett ursprungligare, renare och sannare klassiskt ögonblick, där man hade gjort rent hus med medeltidens, ”mellantidens”, alla lagrade missuppfattningar. Ett annat grepp – som man dock snart övergav – var att hävda att man kunde se sig som ättlingar till kyrkofäderna i rätt nedstigande led, med ett stamträd som uppenbart inkluderade Augustinus, men vars förgreningar till nöds kunde utsträckas till 1100-talet och räkna in vem som helst som befann sig på tillräckligt avstånd från deras samtida, korrupta meningsmotståndare. Ett tredje grepp – av mer direkt intresse för oss – var att räkna sina anor tillbaka till tidigare heretiska grupperingar, som kunde framställas som föraningar och legitimerande föregångare till de nya teologierna.
Då var valdensarna den första långlivade och igenkännbara grupp som uppkommit i en tydligt katolsk omgivning. De fick ställning som favoriter i det oppositionella stamträdet. Delvis på grund av senare utvecklingar av rörelsen, delvis på grund av det radikalt förändrade landskap som nya förtryckarsystem hade frambragt, antog de villigt ställningen som de ”reformerade kyrkornas” äldre bröder. Den process som ledde fram till detta medförde emellertid en omformulering av den egna historien, något som kan ha fördunklat deras djupt kända stråk av medeltida katolicism som i sig inte alls var heretiska eller på minsta sätt hade uppfattats som heretiska när de först dök upp. Deras debut i kättarnas led var i bästa fall slumpens verk, i värsta fall helt obefogad.
Det berättas att Valdo (eller möjligen Baldo) blev vandringspredikant efter att ha tagit till sig orden i evangeliet: ”Gå bort och sälj allt du äger”, och han samlade en krets lärjungar kring sig. Så långt är allt typiskt 1100-tal, när skogarna tycktes vimla av eremiter som levde knapert eller på existensminimum. Men ”De fattiga från Lyon” förlade all sin verksamhet till städerna, och deras organisation var resolut icke-klerikal. Deras förkunnelse väckte misstankar om kätteri. Själva tänkte de att de bekämpade de verkliga kättarna (mer om detta senare). Sent omsider inkallades de till ett formellt kyrkomöte, där gruppens ledare utfrågades av Walter Map, en av de mest populära latinska författarna och det tongivande kvickhuvudet på sin tid. Han tycks ha haft som främsta mål att underhålla sin publik ur det högre prästerskapet, sådana som bäst kunde jämna vägen för hans eget avancemang. Han inledde förhöret med Treenigheten: Tror du på Fadern? Sonen? Den helige Ande? Ja, ja, ja. Tror du på jungfru Maria? Ja. Map triumferade: den stackars bonnläppen fattade inte att man inte kan tro på något annat än på de tre gudomliga Personerna. Publiken brast ut i gapskratt, och Valdos följare tillhölls att inte vidare predika utan hålla tyst och framför allt att inte uppvisa mer av sin oursäktliga ignorans.
De fattiga männen var inte uppkopplade till den begynnande skolastikens förfinade distinktioner. I verkligheten hade deras djupa devotion för Jungfrun blivit utnyttjad till deras egen nackdel: begripligt nog blev de sårade av denna ytliga respektlöshet, och vägen till heresi var oundviklig. Det är svårt att finna något som ursäktar den dryge Map, annat än att han var engelsman. Men lägg märke till att så snart som en förnuftig italienare – Lotario de’ Segni, påven Innocentius III, en betydligt mer känd författare än Map – styrde upp denna fråga, då vanns majoriteten av valdensarna tillbaka och blev ”Fattiga katoliker” under Durandus av Huesca, som i sin tur blev en av huvudaktörerna i kampen mot katharerna i Midi-regionen och längre bort.
Trots försök att retroaktivt klassa valdensarna som en separat kyrka var de para-kyrkliga, med utpräglad kinkighet i frågan om vilka personer som skulle få ge dem sakramenten, nämligen enbart de klerker som kunde uppvisa ett garanterat klanderfritt liv. Den obefläckade offergåvan kunde endast frambäras av en syndfri kyrkans tjänare. Problemet med dem var alltså inte att de avfärdade realpresensen, vilket senare reformatorer skulle göra. De hyste högsta tänkbara aktning för den och var måna om att inget fick befläcka dess helighet. Därför kunde de välja och vraka i kringliggande församlingar för att slippa präster som de misstänkte för omoral. Och detta var inte första gången i historien: i själva hjärtat av deras hemtrakter i norra Italien hade församlingsborna sedan länge, under tidigare kamp för kyrkans frihet, uppmanats att undvika präster som tillsatts genom simoni och vägra att ta emot sakramenten ur deras hand, detta som ett led i påvarnas kampanj att befria kyrkan från lekmannastyre. Valdensarna gick på något sätt bara vidare på fromhetslivets sedan länge upptrampade stigar.
Också på 1400-talet fanns det några valdensiska grupper som fortfarande firade en hemsnickrad eukaristi på påskdagen (formellt i överensstämmelse med Fjärde Laterankonciliets bestämmelse 1215), då en av bröderna använde en kalk och en paten av trä för att konsekrera de heliga elementen, vilka båda kastades på elden efter kommunionen. En säregen rit kan man tycka, om man inte vet att detta var exakt den procedur som enligt kyrkans regelverk gällde om det konsekrerade vinet hade spillts på tyg eller en mygga eller en spindel råkat falla i kalken eller en intet ont anande mus börjat knapra på den reserverade hostian – Petrus de Palude, dominikan på 1300-talet, föreslog till och med en hastig dissekering av djuret för att hämta ut eventuella kvarvarande brottstycken av hostian.
Med andra ord: trots sitt tilltagande främlingskap för kyrkan var valdensernas devotion för realpresensen intakt; åtskilliga valdensare försonades senare varaktigt med kyrkan utan några avsevärda svårigheter. Det stämmer visserligen att några av valdensarna på 1400-talet anammade hussiternas opposition mot realpresensen, men dessa och deras efterföljare på 1500-talet hade inte längre kontakt med sina rötter i detta avseende.
Nå, vilka lärdomar kan vi dra av denna sorgliga historia av missförstånd? Dels, tror jag, är det att en djupt känd devotion måste tas på största allvar, även om den tar sig osofistikerade uttryck, dels, omvänt, hur viktigt det är att inte låta devotionen för eukaristin ta sig alltför vildvuxna former.
Översättning: Anders Piltz
Realpresens: Kristi verkliga och förblivande närvaro i de konsekrerade nattvardselementen, dogmatiserad som katolsk troslära med hjälp av termen transsubstantiation av Fjärde Laterankonciliet 1215. Reformatorerna företrädde olika uppfattningar i saken, alltifrån ren symbolism till sakramental realism (det senare hos Luther, dock endast inom ramen för själva gudstjänstfirandet). Övers. anm.
Anthony J. Lappin är medeltidshistoriker, Uppsala.
Ur Signum nr 5/2020, s. 51–53.