Babels torn

Richard Pleijel disputerade 2018 på en avhandling om Bibelkommissionens arbete med att översätta Gamla testamentet (GT), det som blev Bibel 2000 (recenserad i Signum nr 1/2019). Nu har han kommit ut med en bok om en av denna översättnings argaste kritiker, författaren och essayisten Viveka Heyman (1919–2013).

Viveka Heyman är nu mest känd som bibel­översättare, men hon var mycket mera än det. Efter studier i Uppsala var hon under en följd av år knuten till den syndikalistiska tidningen Arbetarens kultursida. Sent i livet debuterade hon även som deckarförfattare med Taximordet i Jerusalem (1999). Hon var mycket bestämd i sina åsikter och hade enligt en kollega svårt att skilja mellan en skrivmaskin och en kulspruta.

Pleijels intresse är bibelöversättaren Heyman. Under ett enda år (1976) var hon referent i Bibelkommissionen, sedan insåg hon att fortsatt samverkan var omöjlig och övergick till att översätta GT på egen hand. Det hade hon börjat med redan 1960 (Höga Visan) och vid sin död hade hon hunnit med de flesta av de kanoniska bibelböckerna. Hennes översättning av profeterna i två volymer är anmäld i Signum nr 2/1997.

Heyman kallade sig själv ateist, men upplevde tydligen en stark judisk identitet. I yngre år hade hon varit på en kibbutz i Israel och lärt sig modern hebreiska. Det var alltså inte primärt religiösa utan kulturella motiv som drev till det stora översättningsarbetet. Men vad hade hon då emot det som kom att bli Bibel 2000?

Om vi börjar med den hebreiska grundtexten, så menade hon att översättaren i allt har att rätta sig efter den medeltida standardtexten, den masoretiska texten. Att denna måste behandlas efter samma textkritiska principer som alla antika texter, föll henne inte in. Här måste den judiska bakgrunden ha spelat in. Tvärsäkert dekreterade hon att det och det stället måste betyda det och det. Olika antika översättningar får inte användas för att komma fram till en mera ursprunglig text, inte heller Dödahavsrullarna. Men det finns ingen människa i världen som kan översätta den masoretiska texten i dess helhet. Och detta inte därför att hebreiskan skulle vara ett särskilt svårt språk (vilket det inte är), utan därför att texterna befinner sig i det tillstånd som de gör.

Så kommer vi till den svenska stilen. Pleijel visar övertygande att Heyman utgår från en romantisk översättningsteori (Herder). Man kan tala om en semantisk monism: form och innehåll sammanfaller. Det leder till att en bibelöversättning måste innehålla hebraismer och arkaismer. Vidare innebär det att trohet mot källtexten paradoxalt nog kan leda till en fri översättning, att avvika från det ordagranna.

Det som Heyman har blivit mest känd för är alla fornnordiska ord och uttryck. Ibland upplever sig läsaren vara inne i en isländsk saga eller en medeltida landskapslag. Också detta menar Heyman kan motiveras. Den fornnordiska och den fornhebreiska litteraturen är nämligen samma typ av litteratur från liknande kulturer och skall därför ge samma slags associationer.

Det finns många olika översättningsteorier, och Bibelkommissionen hade inte försvurit sig till en enda (inte heller Nidas teori om dynamisk ekvivalens, vilket ofta hävdas). Men man menade att det måste gå att argumentera och inte endast dekretera: så här skall det vara! Ordet betyder detta och inget annat! Särskilt forskare som livet igenom har sysslat med subtila avvägningar måste slå bakut inför denna tvärsäkerhet.

Under ett par decennier angrep Heyman Bibelkommissionen i skrift och på olika sätt (även med plakatdemonstration) och ville att regeringen skulle låta henne ersätta kommissionen. Så blev det inte, men man måste beundra hennes envishet och uthållighet. Det skall inte heller förtigas, att även om hennes översättningar fick mycket kritik (Sven Stolpe kallade dem pekoral), så fanns det även de som var positiva.

Richard Pleijels andra bok är lika läsvärd som den första. Den är dessutom nöjsam att läsa, vilket man kanske inte tror att en bok om bibelöversättning kan vara.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.