Föremål och förluster

Tomas Brytting är företagsekonomen och organisationsforskaren med etik som huvudintresse. Efter flera böcker om etik i olika former av organisationer, tar han i Äga, leva, dö sig an våra individuella förhållanden till föremål.

Brytting börjar med att diskutera de inneboende, men inte alltid förverkligade, möjligheterna hos föremål och ger exempel på föremål som på olika sätt har haft en särskild betydelse för sina ägare: Ett askfat, en matta, en vävstol, en trumpet. Sedan börjar en vinglande resa, där tankar hos ett antal vitt skilda europeiska filosofer och vetenskapsmän presenteras, för att undersöka vad de kan ha att säga om människan, om föremål och om relationerna dem emellan.

Författaren introducerar två huvudbegrepp: egodelar och värdedon, och resonerar kring hur föremål dels kan vara identitetsskapande, dels bidra till livsvärden.

För att identifiera ”värdedon”, för Brytting långa resonemang om värden, och hur föremål kan och inte kan hjälpa människan (inte bara sina ägare) att förverkliga värden. För att kunna föra ett värderesonemang behöver han först reflektera över vilka livsvärden som finns. Han landar i etikern Erik Blennbergers fem egenvärden, som han presenterar som kunskap, frihet, livsglädje, kärlek och existentiell identitet – till vilka han enligt egen utsago ”är tvungen” att lägga normalitet. För Blennberger är dessa ”egenvärden” i den meningen att de i sig själva är grunden till ett meningsfullt och gott liv, och bör inte enbart betraktas instrumentellt som medel till att uppnå ett gott liv. Brytting förklarar först kort hur dels Blennberger, dels han själv förstår dessa egenvärden och försöker sedan tillämpa dessa i sina betraktelser av föremål. Hur Brytting resonerar kring Blennbergers värde ”kunskap” är ett exempel på vindlande stigar och ibland rena trivialiteter: Han börjar med att lägga till att det enligt hans mening skall handla om icke-trivial kunskap. Sedan följer en uppräkning av olika slags föremål som, på ett eller annat sätt, förmedlar kunskap: arkeologiska fynd, hårstråns DNA, datorer och mobiltelefoner, en bok, genomskinliga brevlådor på Heathrows flygplats och de synskadades vita käppar. Sedan vandrar texten vidare bort från föremålen till frågan huruvida kunskapen är offentlig eller privat, om den maktposition som hemliga kunskaper kan ge, om kunskapens väsen, om minnen som kunskap. Åter till föremålen handlar det om potentiellt skadlig kunskap, såsom övervakningskameror och drönare. Brytting exemplifierar vidare hur även Blennbergers andra egenvärden kan vara kopplade till föremål på flera olika sätt.

När det gäller ”egodelar”, börjar Brytting med att undersöka vad ett ego, ett jag, kan tänkas vara, och betonar betydelsen av det relationella, där inte bara andra människor utan även föremål kan vara det ”du” som bidrar att göra jaget till ett ”jag”. Föremålen är en del av kroppsligheten och identiteten. Brytting skriver inte så mycket om hur vi uttrycker identiteter genom föremål, utan snarare hur föremålen omkring oss ger oss den stabilitet som krävs för att vi själva och andra bekvämt kan känna igen oss i våra liv. Det som han för fram är den relation som man kan ha till vissa av sina föremål, ofta dem som inte är köpta, och hur denna kan vara betydelsefull för en individs uppfattning av sig själv. Han framhåller också att föremålen gör anspråk, att det finns en mänsklig förpliktelse att vårda de föremål som är kollektiva värdedon och egodelar, till exempel kulturskatter.

Det blir oerhört snårigt med en hel del upprepningar. Om man är intresserad av människans och föremålens relation, blir de allmänna resonemangen om värden och egot långrandiga. Ibland är det intressant att läsa hur Brytting använder Bauman, Bergson, Buber, Frankl, Mounier, Taylor, Thoreau, och Winnicott – för att enbart nämna namn som i viss mån återkommer. Men läsaren kanske inte behöver bekantas med varje filosof/författare/vetenskapsman som Brytting har läst i framtänkandet av boken. Han lägger dessutom ibland friskt till egna åsikter och tillägg till dem som han väljer, utan särskild motivering.

Mot slutet diskuterar Brytting marknadsföring och belyser det i förhållande till de värdediskussioner som mitten av boken består av, med slutsatsen att marknadsföringen säljer livsstilar och identiteter för att kunna prångla ut så många föremål som möjligt, men att få, om några, av dessa kan bli värdedon och egodelar och att fler föremål inte gör människor lyckligare. Han infogar också ett kapitel om motreaktioner på marknadsföring, där han granskar alternativa sätt att förhålla sig till ägande: kollektivt ägande, frivillig enkelhet, askes med mera. Men att inte äga alls presenteras inte som ett alternativ. Egodelar och värdedon kräver ägande, snarare handlar det om att äga mindre men mer medvetet.

Det finns även ett kort kapitel om döden och andra förluster. Brytting konstaterar att det inte finns särskilt mycket forskning om just föremålens betydelse för döende personer. Alltså tar han sociologen Glennys Howarths sammanfattning av allmänna sorgeteorier och omformulerar dem till att gälla föremål – en hypotes som en normalläsare knappast kan ta ställning till. Och medan arvegods och de särskilda värden och förpliktelserna som Brytting menar är förknippade med dem är väl företrädda i första delen av boken, blir plötsligt i detta senare kapitel sakerna som den döende lämnar kvar enbart objekt.

Det allra sista kapitlet innehåller korta intervjuer med personer som är obotligt sjuka eller på ett annat sätt har varit tvungna att skiljas från sina föremål. Bryttings förhoppning är att ”de här berättelserna tillför en känsla av genuint liv, det vi kan ta till oss intuitivt”, men de är korta och Brytting blandar citat från sina intervjupersoner med sina analyser av dem, vilket resulterar i att man betraktar intervjupersonerna på avstånd.

Boken skulle ha mått bra av en ordentlig ansning. Vissa textstycken är mer trivia­la än andra, och utifrån Bryttings bestämda negativitet mot trivialiteter kunde de ha utelämnats. Klara tankegångar och ett tillgängligare språk skulle också gjort boken mer läsvänlig. Ty budskapet i sig är viktigt och borde nå till många: Föremål har betydelse. De är viktiga för vår identitet och behövs för att förverkliga viktiga värden – och det är innehavaren som skall få en du-relation till sina föremål. I dag är det marknadsförarna som med reklam och varumärken invaderar den tid och de möjligheter till förverkligandet av livsvärden genom föremål som vi har.

Som föremål är boken gedigen med tygrygg, ett band som bokmärke, svaga reliefer på framsidan, små illustrationer vid kapitelslut. Att jag inte kunnat förverkliga dess inneboende värde kan kanske förklaras med Bryttings egen uppräkning av fyra villkor – sammanhang, kompetens, tillfälle och fång – för förverkligandet av föremålens olika erbjudanden: Kanske handlar det om att jag inte läste den i rätt sammanhang? (Borde den varit kurslitteratur eller bokcirkelbok?) Kanske var jag inte rätt innehavare med rätt kompetens? (En docent i sociologi har nog rätt formell kompetens, men kanske är det något i den reella kompetensen, i Bryttings termer, som saknas?). Kanske läste jag inte den vid rätt tillfälle? (Spelade min förkylning in?). Kanske berodde det på ett visst fång? (Ett recensionsexemplar som ställde vissa tidsmässiga krav.) Kanske och förhoppningsvis kan boken bli ett värdedon vid helt andra förhållanden.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.