Liberalismen bär på sitt eget misslyckande

När muren föll och kommunismen kollapsade 1989 tolkades detta av många som den liberala demokratins slutgiltiga seger. Något som Francis Fukuyama fångade i uttrycket ”historiens slut”. När även den kommunistiska, efter såväl den fascistiska som nationalsocialistiska politiken visat sig vara system som inte bara resulterade i högar med lik utan också i sin egen oundvikliga undergång, stod liberalismen som ensam segrare på ideologiernas slagfält. Liberalismen hade vunnit, historien var slut.

Denna föreställning har, så här i backspegeln, visat sig vara närmast pinsamt naiv. I dag, trettio år senare, är det svårt att se något slut på historien. Och ur dagens alltmer polariserade politiska klimat är det lika svårt att utläsa någon entydig seger för liberalismen.

I USA kom häromåret en bok som blivit hett omdiskuterad – hyllad, sågad, därtill varmt rekommenderad av självaste Barack Obama. I Why Liberalism Failed gör Patrick J. Deneen en lika enkel som snygg poäng: liberalismen har misslyckats därför att den har lyckats. Just därför att den har realiserat sina ideal har den visat sin djupa otillräcklighet. Denna politiska filosofi vars syfte varit att frambringa mer rättvisa, försvara det pluralistiska samhället, värna den mänskliga värdigheten och skapa större frihet har, skriver Deneen, ”i praktiken skapat enorm ojämlikhet, tvingat fram ett likriktat samhälle, främjat materiellt och andligt förfall och undergrävt verklig frihet”.

Deneen, som är professor i statsvetenskap vid University of Notre Dame och som besökte Sverige i september i år, menar rent av att demokrati inte kan fungera inom ramen för en liberal ideologi, eftersom demokrati kräver den typ av tätare gemenskaper som liberalismen underminerar. Demokrati består inte av ett antal isolerade individer, helt utan relation till varandra, som vart fjärde år gör sin plikt i en vallokal. Verklig demokrati kräver robustare relationer. Här anar man det som är hjärtat och det mest grundläggande i Deneens kritik av liberalismen: den vilar på en falsk människosyn.

För Deneen är människan i grunden en relationell varelse, skapad för relation med andra människor och till platsen hon lever på. Människan är ämnad att i gemenskap med andra sträva efter det goda. Liberalismen har närmast ett omvänt synsätt. Här är människan i första hand individ, inte en relationsvarelse. Liberalismen talar ogärna om det gemensamma goda, utan fokuserar hellre den enskilda individens rättigheter. Alltför starka band till gemenskaper som familj, nation, religion och så vidare ses på med skepsis, i värsta fall som förtryckande. Valfriheten är det högsta goda. Som Deneen slagkraftigt uttrycker det: ”Liberalismen uppmuntrar lösa förbindelser.”

I botten av detta finns ett generellt ifrågasättande av gränser. Frihet är ju, enligt den liberala logiken, att vara så obunden som möjligt. Den upplösning av sociala band och gemenskaper som denna logik genererar är källan till liberalismens instabilitet och i förlängningen dess (lyckade) misslyckande. I och med den liberala filosofins framväxt sker ett skifte i själva definitionen av begreppet frihet. Om frihet i det antika och klassiskt kristna tänkandet var synonymt med att inte förslavas under drifterna, att odla dygder och acceptera och leva inom de ramar och gränser som naturen ger oss, så har det liberala tänkandet snarare sett frihet som synonymt med frigörelse från alla former av auktoritet, tradition och kultur. Och, inte minst, ett överskridande av naturens gränser, eller i alla fall en vilja att tämja och härska över dess krafter. Här kan vi se hur det liberala tänkandet är en källa till såväl den rådande klimatkrisen som transhumanismens vilja att överskrida gränsen för det mänskliga.

Gränslösheten märks inom nästan alla områden. Inte minst det ekonomiska, där en sund marknadsekonomi, som Deneen poängterar, är tänkt att vara kopplad till en konkret plats, det heter ju marknadsplats, fått ge vika för en otämjd, alltmer abstrakt och global kapitalism. Denna gränslöshet har också resulterat i en nedvärdering av det unikt lokala, vilket i sig gett upphov till det som Deneen i ett av bokens intressantaste kapitel kallar för liberalismens antikultur.

Liberalismen har, menar Deneen, inneburit att två motsägelsefulla utvecklingsrörelser gått sida vid sida: en skenande individualism och en expansion av staten. Båda dessa är beroende av att de partikulära, lokala, kulturerna försvagas. Vad som ersatt de lokala kulturerna är dock inte en enhetlig liberal kultur, utan snarare ett slags antikultur. Ty genuin kultur, skriver Deneen, är alltid en ackumulering av en specifik plats, samt ett begränsat antal människors erfarenheter och minnen. I liberalismens utsmetade och globala värld tenderar det lokala att urvattnas. Genuin kultur ersätts med en falsk ”multikulturalism”, som i realiteten innebär en reducering av verklig kulturell variation. I stället får vi likriktning, dåligt förklädd till pluralism. Inte minst marknadskrafterna verkar effektivt kunna stå för denna urvattning. Mexikansk kultur förvandlas till ett Taco Bell, italiensk dito blir ett Vapiano i varje gathörn. Allt i multikulturalismens namn. Men, som Deneen skriver, ”det homogena hyllandet av varje kultur betyder i själva verket ingen kultur alls”.

Ja, Deneens kritik av liberalismen är nedgörande, grundlig och rent av utan nåd. Men när han kort, i bokens avslutande kapitel, antyder vägen framåt ger han ändå liberalismen det erkännande den förtjänar. Liberalismen har frigjort människor ur orättvisor och förtryck. Och, menar Deneen, när vi nu bör gå vidare ska vi bygga på det goda som liberalismen åstadkommit, men lämna bakom oss de grunder som gjort att den ändå misslyckats. Vi ska inte gå tillbaka, vi ska framåt. Varken högern eller vänstern, varken de konservativa eller de progressiva, har kartan som kan leda oss dit. De är båda födda ur liberalismen och hur mycket de än ogillar att höra det är de samma andas barn. Föga förvånande menar Deneen att vägen framåt ligger i en återupptäckt av de små, lokala, gemenskaperna. Demokrati måste byggas nerifrån och upp. Trots bokens stränga ton landar Deneen ändå i någonting hoppfullt. Han skriver: ”Liberalismen var både en välsignelse och en katastrof för västvärlden, kanske ett nödvändigt steg på vägen, vars misslyckanden, falska löften och ouppfyllda längtan kommer leda oss till någonting bättre.”

Det är svårt att inte stämma in i den förhoppningen.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.