Vi är problemet

Titeln på den amerikanske författaren och journalisten Roy Scrantons bok Learning to Die in the Anthropocene: reflections on the end of a civilization (2015), på svenska Att lära sig dö i Antropocen (2019), kan uppfattas som raljant cynisk eller bara uppgiven. Samma intryck ger titeln på hans senaste essäsamling We’re doomed. Now What? (2018) Vi är dömda till undergång, så vad ska vi göra nu då? Men det är inte så jag läser honom. Varken som cynisk eller uppgiven. I hans texter finns en återhållen vrede och ett omedelbart existentiellt allvar, som kanske formades under hans tjänstgöring som menig soldat i Irakkriget 2003, då han varje morgon beredde sig på att dö, på att just den dagen skulle bli hans sista. Han skriver om dessa dagar som de renaste, mest ljuvliga under hela hans liv.

I de två böckerna blandas essäer med reportage, så att texterna kompletterar varandra. Boken om antropocen är helt fokuserad på klimatet medan den senare volymen ger större utrymme åt civilisationskritik och hans erfarenheter från Irakkriget. Vreden och det existentiella allvaret gör honom saklig, konkret: allt tyder på att den här civilisationen dömd till undergång, och problemet är att det är vi, inte klimatet, som är problemet

Hans budskap är lättfattligt och rakt på sak. Den civilisation vi lever i är strukturerad av och byggd på en global, kapitalistisk konsumtionsekonomi och dess kompromisslösa krav på tillväxt. För att säkra fortsatt tillväxt krävs fortsatt ökande tillgångar på billig energi. Åttio procent av den energi vi förbrukar i dag utgörs av fossila kolföreningar. Användning av fossilt kol som energikälla medför utsläpp av växthusgaser i atmosfären, vilket leder till ett varmare klimat. Om utsläppen fortsätter i samma takt som i dag i ytterligare 20–30 år, är risken överhängande att klimatförändringarna blir så omfattande, så omvälvande att vår civilisation, såsom vi känner den, kollapsar. Men fortsatt tillväxt kräver mer energi.

Han tar upp, diskuterar och förkastar möjliga utvägar:

Det finns ju alternativa energikällor, som kan ersätta fossila kolföreningar? De är inte lönsamma och så länge det finns gott om olja/kol/gas att utvinna kommer den att utvinnas och användas!

Men skulle inte en global koldioxidskatt göra alternativen lönsamma? Globala skatter är bara fantasier! Önsketänkande!

Men att fånga in koldioxiden och binda den? Olönsamt!

Men alla konferenser, där politiker från hela världen samlas för att gemensamt ta itu med klimatproblemet, de borde väl kunna åstadkomma något? Ja, de kan fortsätta att träffas för att underteckna icke-bindande avsiktsförklaringar. Det har de gjort i snart 30 år alltmedan utsläppen har fortsatt att öka, och ”ingen befolkning på planeten i dag kommer att gå med på att byta bort ekonomisk tillväxt mot lägre koldioxidutsläpp, särskilt med tanke på att ekonomisk makt förblir en nyckelfaktor för global status.”

Men den växande proteströrelse som kräver effektiva åtgärder mot klimatförändringarna? Visst, den finns, det är kanske till och med bra att den finns och Scranton deltar också i sådana manifestationer, men han ser dem som enbart symboliska gester, eftersom de som protesterar är konsumenter och saknar makt över det som produceras.

Han inser att riskerna med ett varmare klimat hade krävt ett samordnat, ansvarfullt, kollektivt handlande på global nivå. För det finns inga förutsättningar. Vår civilisation har dömt sig till undergång. Den är suicidal.

Scrantons budskap är enkelt, lättfattligt, rakt på sak och tar därför lång tid att smälta.

Men vad innebär det att lära sig dö i Antropocen? Det betyder enligt Scranton att vi måste återupptäcka det som vår civilisation söker maskera, förneka: att varje enskild människa, var för sig, kommer att möta sin död och att vi alla – var och en av oss – är delaktiga i något som är större än vi själva, i en mänsklighet, i ett liv på planeten jorden, i universum. Och först när jag dör bort från mitt jag, öppnar sig en större tillhörighet i ansvar och medkännande. Genom att lära mig att dö kan jag lära mig att vara hel i det närvarande, att vara helt närvarande i denna tid då vår civilisation faller samman.

Scranton låter förstå att han är influerad av buddhismen, och kallar sig själv (i We’re doomed) en dålig buddhist som tränar för att bli en bättre sådan. Inom buddhismen är insikten om alltings föränderlighet och förgänglighet en självklar utgångspunkt, liksom ett universellt medkännande. Samma tanke är grundläggande också inom den judisk-kristna tradition, som betonar den substantiella skillnaden mellan Skaparen och det skapade; allt kött skall dö, allt skapat är underkastat förgänglighet, men människan kan i anden bli delaktig i Gud.

Men den inhumana och övermodiga tankevärld som formats av vår kapitalistiska civilisation förnekar båda dessa föreställningar: drömmen om gränslös tillväxt ser döden som ett misslyckande, en defekt som skall bemästras med avancerad teknik, och genom subtil marknadsföring kan den enskilde nyttomaximerande konsumenten lockas att känna sig delaktig i marknadens senaste trender.

Många böcker om de pågående klimatförändringarna brukar sluta med att författarna stakar ut en färdväg som skall lösa problemen och få hejd på uppvärmningen. Finns det ett problem så måste det ju åtgärdas! Scranton har inga sådana råd att ge, men i slutet av sin senaste bok reflekterar han över hur han i denna tid skall ta ansvar för sin nyfödda dotter. Han skriver att vi trots allt – var och en – står inför ett val. Det gäller inte hur vi skall kunna rädda oss själva utan om vi är villiga att leva etiskt i en trasig värld, där människan för sin kollektiva överlevnad är beroende av att respektera vår planets ekologiska gränser. Och framför allt måste vi förstå att vi – var och en av oss – inte är isolerade, avskilda föremål utan tillhör ett vibrerande ofattbart universum.

Eller ännu mer koncist: att lära sig dö i Antropocen betyder för Scranton att lära sig ödmjukhet i solidaritet med det förgängliga.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.