Bakom klostermuren

Skylten ”KLAUSUR” på klosterdörrar har ofta verkat strängt avvisande – och väckt nyfikenhet. Hur har ordenssystrarna det därinne, ser de på TV, bär de peruk, är det bara priorinnan som bestämmer? Systrarna själva har inte avslöjat mycket, inte ätit tillsammans med sina gäster, inte umgåtts ens med varandra på ett förtroligt sätt.

Andra vatikankonciliet har medfört en mycket större öppenhet. Samtidigt har klosterkallelserna minskat och många ordnar tvingats inskränka sin sociala verksamhet och söka sig nya vägar. Den förändringen har varit kännbar i vårt grannland Norge. Där har det länge funnits fler ordenssystrar än i Sverige. Den katolske biskopen ville ha systrar, med sjukhus eller skolor, i varenda församling. På 1940-talet var systrarna över 500 (bland 3 000 katoliker). Därefter har antalet minskat med hälften till 223 stycken 1995.

Det är hög tid att dokumentera den betydande men hittills ganska obeaktade insats som ordenssystrar gjort i samhället, sett ur socialhistoriskt, ekumeniskt och kyrkligt perspektiv. Några som insett detta är dominikansystern, theol. dr Else-Brit Nilsen och hennes lutherska forskarkollega Knut Aukrust, anställd vid Institutet för kulturstudier vid universitetet i Oslo. De har inlett ett samarbete – med ekonomiskt stöd av Norges forskningsråd, den teologiska fakulteten i Oslo och Institutt for kulturstudier – och det första resultatet därav föreligger nu i form av en upplysande bok om kvinnligt ordensliv i Norge i modern tid, Bak klosterets port med undertiteln Nonner i Norge forteller.

Boken handlar inte om den verksamhet systrarna bedrivit eller fortfarande bedriver utan författarnas målsättning har varit att ge en inblick i livet bakom klostrets murar. I det syftet har de intervjuat 35 systrar som berättat om sitt liv och sina tankar, ”mer än jag någonsin talat om för mina medsystrar”, som en av dem uttrycker sig.

Intervjuer

Av de systrar som intervjuats kommer 20 närmare till tals genom att deras svar återges i bokens olika kapitel. Dessa behandlar allt från systrarnas uppväxtförhållanden till den avslutande frågan ”Har klosterlivet en framtid?”

De intervjuade systrarna är av olika nationalitet (alla från Västeuropa) och ålder (den äldsta född 1898, den yngsta 1947) och representerar samtliga de nio kongregationer som var verksamma i Norge 1990. Några av kongregationerna är föga kända i Sverige men även elisabethsystrar, josefsystrar, dominikansystrar och Jesu små systrar uttalar sig. Åtta av systrarna är norskfödda, varav sex konvertiter, vilket proportionellt sett är ett alltför högt antal. Man finner också att många av de återgivna uttalanden gjorts av norska systrar – beroende på dessas större vana och lätthet att uttrycka sig?

Avsikten har inte varit att skriva en historiebok om nunnor. Redogörelserna för systrarnas barndomsmiljöer, konvertionsberättelser och trevande vägar till klostret har emellertid fått stor plats, nästan en tredjedel av boken ägnas åt detta.

Skillnader och omställningar

De intervjuade systrarna har olika bakgrund, kulturellt, nationellt och religiöst. De flesta av de utländska systrarna kommer från genuint katolska familjer ur arbetarklassen eller från landsbygden medan de norska systrarna vuxit upp i borgerliga och ibland religiöst likgiltiga miljöer.

Gemensamt för systrarna är att de när de – ofta efter otålig väntan – trädde in i ett kloster inte visste någonting om livet där. För många blev de första klosteråren svåra. De behandlades som barn och borde hålla inne med sin egen mening. Norskor som utbildades i utlandet hade att anpassa sig inte bara till en ny livsform utan också till ett främmande lands mentalitet. Man sopar på ett annat sätt i Frankrike än i Norge och låter sitt häftiga temperament få fritt utlopp, något en skandinav är uppfostrad att aldrig göra. De reagerade mot att deras land i utländska kloster omtalades som ett missionsland – vi är ju kristna!

De utländska systrarna nyanserade sin syn på Norge efter ankomsten dit. Många av de besvärligheter de mötte var de inte förberedda på. Språket, maten och fördomarna – som utlänning, katolik och just nunna.

Av klosterlöftena är det lydnaden som kostat på mest. Men systrarna betonar att det förhållande att de frivilligt valt klosterlivet som sin livsform väger tyngre än de avkall som valet fört med sig.

Referaten i boken sammanhålls av klargörande och lättfattliga kommentarer. Ett hinder i läsningen är emellertid att citaten sker i syster den och dens (fingerade) namn. Det gör att läsaren för varje citat måste fundera: ”Vem är nu den systern, den 90-åriga elisabethsystern eller den unga norska konvertiten?” Det är inte lätt att komma ihåg presentationen av 20 olika namn samtidigt som ju en viss systers bakgrund präglar och förklarar hennes svar och reaktioner. Själv måste jag göra en uppställning med uppgifter om de olika systrarna att ha bredvid mig vid läsningen för att snabbt kunna identifiera den citerade.

Bönens och trons celler

Det är mest äldre systrar som intervjuats. Bara tre av de 20 har gått i kloster efter Andra vatikankonciliets början. Detta gör att boken ger många inblickar i klosterlivet så som det levdes innan det reformerades på 1960-talet medan glimtar av livet i klostret därefter är få. Hur lever systrarna idag?

Många av de förändringar som Andra vatikankonciliet förde med sig var önskade och nödvändiga, inte bara vad gäller den ofta otympliga klädedräkten. Några systrar bar t ex en trafikfarlig huvudbonad med en styv skärm som hindrade dem att titta åt sidan. I boken finns skrämmande exempel på instängdhet hos en kongregation där systrarna hade ringa kontakt med sin omgivning eller andra systrar. ”Jag hade fritid men satt där bara ensam.”

Nu pratar systrarna i refektoriet, får tala med varandra även om de bara är två, demokratin har blivit större och fördelningen av arbete och fritid är bättre balanserad. En 75-årig syster suckar dock: ”Det blev större öppenhet, mycket blev avskaffat, men vi fick inte något annat i stället.”

– Det har blivit så många olika meningar om så mycket, säger en dominikansyster. Den första reformivern har dock ebbat ut. De unga systrarna håller på dräkten, på det liturgiska livet, på gemenskapslivet. Lättnader som Andra vatikankonciliet förde med sig har tvingat systrarna att bli medvetna om sitt kall för att ej sväva ut. Utvecklingen går mot att vara mer än att göra. ”Det kyrkan kanske mer än något annat är i behov av, är de bönens och trons celler som klostren utgör i ett samhälle”, framhåller denna syster.

Kallelsen

Det som binder ihop alla systrar och som är det väsentliga för dem är nämligen deras kall. De vet att de är kallade av Gud till ett särskilt liv vigt åt Honom. Det är det som fått dem att tåligt bära svårigheter under utbildningen och påfrestande omställningar.

Boken är på 220 sidor och rikt illustrerad. Den inleds med en kort historik om systrakongregationerna i Norge efter reformationen och avslutas med en utförlig litteraturförteckning.

Intervjuerna till Bak klostrets port ingår som material i en planerad, mer omfattande studie om ordenssystrar i Norge. Vi har alltså att se fram emot ännu ett intressant verk om det okända livet i kloster.

BARBRO LINDQVIST

Knut Aukrust och Else-Britt Nilsen, Bak klosterets port.

Solum Forlag, Oslo 1996