Tage Lindbom – traditionalist och rebell

Det moderna samhället rusar obevekligt framåt och har snart erövrat de sista resterna av kvardröjande traditionella samhällen och kulturer. Sverige har hållit sig väl framme och tidvis blivit stilbildande för andra länders moderniseringssträvanden. Sextiotalet var det decen­nium då utvecklingsoptimismen var som störst och socialdemokrater och affärsmannahöger kunde tillsammans utplåna de gamla svenska stadskärnorna och införa ”jämlika” gågator och köpcentrum. Socialdemokraterna lät under den här tiden sätta upp jättelika valaffischer med ”Mot nya djärva mål” som slogan. Tilltron till den svenska välfärdsmodellen var så stark att man kände sig mäktig nog att ta sig an hela kosmos. Affischerna var också utformade så att man skulle associera till rymden. Möjligheterna upplevdes som obegränsade och det var en utmaning att sätta sig över naturen och alla gamla föreställningar och ordningssammanhang. Kommunisterna i Sovjetunionen var besatta av en likartad känsla när man inledde sina gigantiska projekt med att vända floder och torrlägga sjöar, för att inte tala om kosmonauternas erövring av rymden. Ingen Gud kunde upptäckas där ovan molnen så man fick så att säga ett carte blanche för sin fortsatta verksamhet.

Ingenjören var den store hjälten och en förebild i sitt praktiska och nyttomässiga förhållningssätt till världen. I Sverige försökte nästan alla titulera sig ingenjör med följd att somliga lite nedlåtande kom att kallas tjugofemöresingenjörer. Att styra samhället betecknades som social ingenjörskonst och det socialdemokratiska partiet benämndes helt prosaiskt ”maktapparaten”. Borgerlighetens kritik rörde sig mest om skattekverulans och försök att överträffa socialdemokratin i rationell effektivitet. Somliga drömde om ett AB Sverige styrt av någon hårdhudad direktör.

Ur de egna leden

Det moderna projektet som sådant hade alltså fåtaliga kritiker och de som fanns hade stora svårigheter att göra sig hörda. Den kanske främste av dessa kritiker befann sig märkligt nog på en central post inom den svenska arbetarrörelsen. Från 1938 till 1965 var Tage Lindbom chef för den svenska arbetarrörelsens arkiv och samtidigt, under femtio- och sextiotalet, den mest djupgående opponenten mot denna rörelses samtida politik och utveckling. Tage Lindbom är född 1909 och har genom sitt liv och sin verksamhet lärt känna det här seklet från insidan. Hans riktiga föräldrabakgrund var länge okänd och han växte upp som fosterbarn. Hans fosterfar blev ruinerad genom misslyckade ekonomiska transaktioner och den unge Lindbom fick en tidig introduktion i den kapitalistiska världens spelregler och villkor. Han blev följaktligen socialist och efter skotten i Ådalen, en tid också kommunist. Som student var han medlem i Clarté och lärde känna den tidens bemärkta radikaler som Karin Boye, Arnold Ljungdahl, Per Nyström, Stellan Arvidson m.fl. I längden kunde han inte förbli kommunist av skäl som han helt kort redogör för i en intervju av Per Landin i Dagens Nyheter 2/8 -96. ”Den marxistiska doktrinen är ju inställd på strid, där den ena segrande parten förgör och utrotar den andra. Denna förintelsetanke var jag inte med på, jag kunde inte hata tillräckligt för att vara kommunist.”

Samhällsingenjörernas kritiker

I slutet av fyrtiotalet inleder Lindbom en försynt kritik av de socialdemokratiska idealen, han påminner om att man inte kan leva av bröd allenast och att partiet inte får försumma den kulturella och andliga aspekten av den mänskliga tillvaron. Han upplevde att rörelsen var på väg att utvecklas till ett enda stort Konsum där den materiella konsumtionen hade övertagit de ursprungliga idealens plats.

Kritiken fördjupas under de följande åren och 1951 kommer boken Efter Atlantis som påpekar grundläggande fel i de socialistiska planritningarna. Det var uppenbart inte så att den materiella behovstillfredsställelsen, med någon inre automatik, skapade politiskt och kulturellt ansvarskännande människor.

Lindbom hade insett att det inte fanns någon enkel progressiv utvecklingslinje i historien och att partiet höll på ”att segra sig till döds” med sin rationalistiska materialism. Samhället och partiapparaten var på väg att bli oöverskådliga, och på vilket sätt skulle man då kunna upprätthålla en demokrati? Idag är det inga ovanliga tankar men det var det då, i det tidiga femtiotalets Sverige.

Boken åstadkom en relativt stor debatt inom den socialdemokratiska pressen och Lindbom fick ett stipendium för att han stimulerat diskussionen inom arbetarrörelsen. I själva verket hade han rört vid livsnerven i den socialistiska tankebyggnaden och hans frågeställningar och kommande upptäckter kunde bara leda honom bort från den.

Jonas De Geer har i en C-uppsats i idéhistoria ägnat sig åt denna Lindboms omprövning. Han skriver: ”Lindboms socialism havererar först när han inte längre lyckas visa på några, i gängse mening, socialistiska utvägar ur vad han upplever som den moderna tidens allvarligaste problem – den moderna tillvarons rotlöshet och kulturella utarmning, demokratins utveckling mot byråkratiskt funktionärsvälde, den ständiga effektiviseringens tyranni, för att nämna några.” Partibröderna fann snart frågeställningarna för obekväma och det blev plötsligt planenligt tyst kring Lindbom.

Antimodernismens ivriga vapendragare

Femtiotalets isolering och tystnad ägnas åt idéhistorisk forskning och 1962 redovisar Lindbom sina studieresultat i boken Sancho Panzas väderkvarnar. Denna bok inleder ett civilisationskritiskt författarskap som är helt unikt för Sverige i kraft av sin uthållighet och konsekvens. Hela femton boktitlar har följt som alla är variationer på ett likartat anti-modernistiskt tema.

Under senare år har det av andra författare utkommit en mängd böcker som kan betecknas som civilisationskritiska. Mest kända är professor G.H. von Wrights ekologiskt inspirerade uppgörelser med framstegstanken och resursslöseriet, men även Göran Palm, Hans Lohmann och andra författare har från olika utgångspunkter formulerat sitt avståndstagande från det moderna projektet. Att också Oswald Spenglers jättelika verk, Västerlandets undergång, nyligen utkommit i översättning är inte heller en tillfällighet. Tage Lindbom behöver inte skämmas i detta sällskap; han har under ett långt och innehållsrikt liv bearbetat modernitetens och nittonhundratalets brutalitet. Hans analys går djupare än den nutida debattens om von Wrights och Spenglers verk.

För att förstå Lindboms kritik av det moderna samhället måste vi schematiskt försöka teckna hans tankemässiga bakgrund och syna vad han kom fram till under sin ”tysta” period under femtiotalet. Jonas De Geer påpekar i tidigare nämnda uppsats några viktiga influenser: ”Lindboms senare författarskap är starkt präglat av den ’skola’ som på franska kallas ’le traditionalisme intégral’ med kända företrädare som fransmannen René Guénon (1886–1951), och engelsk-singhalesen Anannda Coomaraswamy (1877–1949). För Lindbom, liksom för den andre introduktören av detta tänkande i vårt land, Kurt Almqvist, är det emellertid schweizaren Frithjof Schuon (1907–) som varit viktigast. Dessa tänkare använder inte ordet ’tradition’ i en folkloristisk bemärkelse. Traditionen är förvaltandet av den gudomliga visheten på jorden, människans kanal till en högre verklighet, förbindelselänken mellan himmel och jord.”

Att förvalta ett andligt arv

René Guénon var ursprungligen katolik men övergick till islam och upptogs i en sufieorden. (Den svenske konstnären Ivan Aguéli var en av hans ledsagare in i den esoteriska muslimska världen.) Guénon hävdade att det sentida västerländska samhället grundade sig på ett förnekande av de gamla kulturernas traditionella andlighet. Sanningen ryms i de stora religionernas ortodoxa kärna och utan denna traditionalism leds människan vilse. När den moderna mentaliteten betraktar allting i termer av historiska framsteg ser Guénon dem i termer av historisk desintegration och förfall. Tage Lindbom är också esoteriker och invigd i denna traditionalistiska sufism.

Förutom traditionalismens avgörande inverkan nämner De Geer den belgiske socialpsykologen och socialistledaren Hendrik de Man och den amerikanske sociologen Lewis Mumford som viktiga inspiratörer till Lindboms tänkande. Det blir en speciell brygd av dessa tankelinjer som löper samman hos en människa med sin dagliga gärning på arbetarrörelsens arkiv. Lindboms esoteriska grundvalar gör honom inte till en luftande, det sociala ansvarstagandet är lika tydligt i hans senare författarskap som i hans tidiga socialistiska verksamhet. Han blir inte heller borgerlig när de socialistiska kläderna blivit för trånga. I en opublicerad anteckning som gjordes i samband med arbetet med Efter Atlantis skriver han: ”Hat, ressentiment döljer avund och beundran. Man hatar där man egentligen skulle ha föraktat. Följden ser vi idag inom arbetarrörelsen: dess förborgerligande är inte någon urartning, utan en (psyko-) logisk konsekvens av hela utvecklingen. Ty det fanns inte något alternativ till kapitalismen. Hatet dolde en identifikationsönskan vars realiserande förmenats de fattiga och som därför alstrar bitterhet och hat. Alltsammans blev alltså så oändligt futtigt, smått ynkligt, allt detta som fanns bakom entusiasmen, uppoffringarna, drömmarna, Mumford har rätt, arbetarrörelsens målsättning var så oändligt begränsad. Drömmarna, entusiasmen hos pionjärerna får inte förvilla oss att tro att det senare skulle ha skett någon ’urartning’. Hur var det Nietzsche sade: ’Fri kallar du dig? Din härskande tanke vill jag höra och icke att du sluppit undan ett ok.”

Människorikets uppror mot Gud

Enligt den senare Lindbom har både borgerligheten och socialismen en gemensam grundval i upproret mot Gud och hans skapelseordning. Borgerligheten triumferade under franska revolutionen och socialister av allehanda slag har sett den som en ofullbordad revolution som måste drivas vidare i jämlikhetens namn. Den borgerliga ordningen med sitt praktiska och ekonomiska förnuft avsakraliserar världen – natur och medmänniskor blir till kalla bruksföremål. Socialisterna reagerar mot exploateringen av arbetarna men är annars i stort sett med på noterna: att skapa ett oinskränkt människorike där den ekonomiska nyttan är riktningsgivande.

Människoriket är Lindboms beteckning på den samhällsordning som har folksuveräniteten som högsta princip. Ingen Gud, natur eller annat ordningssammanhang får stå över marknaden eller vad folket röstat fram i val. Den främste teoretiske företrädaren för Människoriket är, enligt Lindbom, Rousseau. Att denne kommit att prägla västvärlden och speciellt skolväsendet på senare tid är alltså helt naturligt.

Modernitetsprocessen

I sin bok Modernismen (Norma 1995) spårar Lindbom den moderna tankens utveckling genom idéhistorien. Han finner att den medeltida filosofen William Occam har en viktig roll i modernitetsprocessen. ”[…] ingen öppnar som han stora områden för det profana livet, ty ingen genomför som han den villkorslösa separationen mellan himmel och jord, mellan tro och vetande, mellan filosofi och teologi. De logiska, diskursiva tankeprocesserna, grundade på en konceptualism, en sinnlig varseblivning hos varje enskild individ av en tinglig värld av enskildheter – detta, förkunnar Occam, är den enda grunden för mänskligt vetande. Ratio, det rationella tänkandet hade ditintills varit den jordiska människans bekräftande anslutning till den högre intellectus, kunskapen, den intuitiva medvetenheten om den gudomliga sanningen, liksom filosofin varit en tjänarinna åt teologin, ancilla theologiae. För Occam är den rationellt, logiskt tänkande människan innehavare av ett jordiskt ’revir’, filosofin är en profan angelägenhet, skild från teologin, och den himmelska Allmakten kan vi endast ägna vår tro.”

Modernitetens segertåg sker alltså på bekostnad av religionernas andliga insikter men angriper också i sin förlängning de principer som håller ihop samhället. Helheten går förlorad för de snabba klipp man kan åstadkomma med ett instrumentellt betraktelsesätt. Förvaltarskapstanken uppges för en exploateringssträvan av en värld som inte längre pekar utöver sig själv. Här finns inte längre några korrespondenser eller förpliktande sammanhang; sekulariseringen är fullbordad och världen har blivit horisontell och sluten. Samtidigt föder denna slutenhet en desperat jakt på nya sensationer där alla tänkbara tabun måste krossas.

Under sjuttiotalet skrev Lindbom ett antal essäer om olika tänkare i tidskriften Jakobs Stege. Dessa essäer har i år getts ut i bokform med titeln Konservatism i vår tid (Norma). Ett av de mest inspirerande av dessa porträtt är det om Pierre-Joseph Proudhon. Denne hantverkare, skribent och anarkist kan genom sin extremism klargöra många svårfångade sammanhang. Proudhon var inte ateist, vilket många har utgått ifrån, utan han var istället anti-teist, det vill säga att han erkände Guds existens men luciferiskt vägrade att tjäna honom. Detta Proudhons Non serviam har fått flera efterföljare vilket kan förklara vissa personers fullkomligt besinningslösa kamp mot allt som tidigare generationer uppfattat som naturliga samband och normerande handlingsmönster. Moderniteten är åtminstone i vissa lägen en direkt kamp mot Gud och de öppet satanistiska inslagen saknas inte heller i det nutida samhället.

Tage Lindbom har liksom Friedrich Nietzsche gett ut en bok med titeln Otidsenliga betraktelser, men frågan är om Lindboms författarskap ska betraktas som otidsenligt. Under de senaste åren har flera unga idéhistoriker ägnat sig åt hans verk och den socialdemokratiske debattören Stig-Björn Ljunggren uppmanade i tidskriften Tvärdrag de unga SSU:arna att läsa Lindbom för att bli självkritiska och få en historisk förankring. Vid åttiosju års ålder har han åter fått ta till kalendern för hålla rätt på sina möten och föredrag. Personligen är jag inte okritisk till vissa av Tage Lindboms tankar men i det samhällsklimat som råder är han mer än välbehövlig.