Sverige, framtiden och den religiösa mångfalden

”Betänkligt om framtiden och den religiösa mångfalden” är rubriken på det statliga slutbetänkandet från Invandrarpolitiska kommittén. I direktiven till kommitténs arbete kan man läsa att kommittén skall: ”– överväga om och hur kulturell och etnisk mångfald i samhället kan stödjas och vilken roll och vilket ansvar staten, gruppen, individen och de ideella organisationerna bör ha i detta arbete.

– överväga hur den resurs som föreningslivet utgör bättre kan tas tillvara i flyktingmottagandet och i integrationsarbetet.

– överväga om ytterligare åtgärder, av staten eller av andra, behövs för att förbättra möjligheterna för invandrare att leva i enlighet med sin religiösa uppfattning.”

Punkterna utvecklas under rubriken Utgångspunkter för kommitténs arbete. ”Kommittén skall också överväga om och i så fall hur kulturell och etnisk mångfald i samhället kan stödjas och vilken roll och vilket ansvar staten, gruppen, individen och de ideella organisationerna bör ha i detta arbete. Föreningsliv, kulturella och religiösa aktiviteter samt möjligheter att kunna bibehålla och utveckla det egna språket, inte enbart genom hemspråksundervisning, är områden som bör stå i cent­rum för en sådan prövning.

[…]

Kommittén skall vidare bedöma i vad mån det är möjligt för invandrare att i sitt dagliga liv i Sverige leva i enlighet med sin religiösa uppfattning samt överväga om det kan behövas ytterligare åtgärder, av staten eller av andra, som kan förbättra dessa möjligheter. Kommittén skall också här överväga om det allmänna, på sätt som sker i vissa andra länder, bör ta ett större ansvar för en dialog mellan företrädare för olika religioner.

[…]

Kommittén skall i sitt arbete samråda med invandrare och deras organisationer och samfund.”

Kommittén beklagar i inledningen till slutbetänkandet att man arbetat under stor tidspress. Men det är ändå svårt att förstå hur kommittén så totalt misslyckats med att ens komma i närheten av uppgiften i sitt utredningsdirektiv. Tidspressen kan bara vara en av flera tänkbara orsaker. Kommittén har vid ett flertal tillfällen träffat representanter från såväl invandrarsamfunden som -organisationerna. Ändå har framförda synpunkter inte beaktats.

Detta är oursäktligt. Det vittnar om att man i kommittén inte tillmäter religionen samhällsbetydelse utan förvisar den helt till privatlivets sfär. I den redovisning av insamlat material som ligger till grund för utredningens ställningstagande kan man apropå de religiösa samfunden läsa: ”De sex stora världsreligionerna är alla representerade i det svenska församlingsväsendet. Kyrkor och samfund som etablerats befinner sig i olika skeden, organisatoriskt och trosmässigt, i skapandet av ett religiöst liv och religiös identitet.” Det skulle vara intressant att veta hur kommittén mätt ‘trosmässigheten’.

Religionen intar en central roll i skapandet av identiteten, oavsett om individen själv vill kännas vid det eller inte. För invandraren, oavsett om det rör sig om arbetskraftsinvandrare eller flyktingar, har uppbrottet från hemlandet inneburit att de lämnat kvar mycket av det som de trott vara omistliga värden. Den största packning som de bär med sig vid uppbrottet från hemlandet är trots allt det som inte syns. I mötet med den nya kulturen i ett nytt samhälle går mycket av det som varit invant och självklart förlorat. Svenskt mottagande av flyktingar gör inte heller detta möte lättare. Vi – majoritetssamhället – tar snabbt ifrån dem mycket av det som de tagit med sig. De flesta upplever att den kodex de använt som referensram för att tolka det omgivande samhället saknar värde och relevans i den nya omgivningen. Yrkesutbildningen räcker i de flesta fall inte heller till, har de tur måste de bara komplettera den. Men många gånger reagerar majoritetssamhället som om den vore värdelös.

I en situation som präglas av saknad, söker sig dock många till någon form av religiös utövning. Religionen blir något som ingen kan ta ifrån den enskilde. Hur religionen praktiseras varierar dock beroende på kunskap och erfarenhet från hemlandet. Många invandrare har kommit hit för att de inte har kunnat jämka samman sin egen religiösa övertygelse med hemlandets lagar eller praxis. En del för att de inte vill vara religiösa och andra för att de är medlemmar i en avvikande religiös gruppering. Det vi som utanförstående ser är många gånger en blandning av kulturyttringar och religiösa sedvänjor, men som här ges religionens förtecken. På samma sätt är religion också i Sverige en väv av kultur, religiösa uppfattningar och olika sedvänjor utan att alltid kallas religion.

Samhället bör ta tillvara och stärka det stöd som religionen ger den enskilde. I den religiösa gruppen har man möjlighet att träffa andra människor av andra nationaliteter från samma religion och stödja varandra på den gemensamma vägen in i det nya samhället.

Både i religionsfrihetens namn och för utvecklingen av vårt eget samhälle är det nödvändigt att, för att ta ett exempel, erbjuda utbildning av olika religiösa ledare. Detta bör även gälla utbildning på universitetsnivå. En sådan förståelse av religionsfriheten skulle innebära att invandrarna behöver ta ställning till den påverkan som vårt samhälle har på deras religiösa liv och hur en religion kan inkultureras. Med rätta skulle till exempel muslimer och buddhister då kunna tala om sig själva som ”svenska muslimer” och ”svenska buddhister”. Även katolska kyrkan i Sverige skulle då visa sig som en svensk katolsk kyrka och inte som en invandrarkyrka. Den dialog som en sådan reflektion torde leda fram till kan bara främja och berika samhällsutvecklingen. Under den tid som går åt för att planera relevanta högskole- och universitetskurser borde klara direktiv från regeringen utgå till tillståndsenheten vid Statens invandrarverk om att samhället skall underlätta för invandrarnas samfund att söka och få arbets- och uppehållstillstånd för religiösa ledare med den utbildning som respektive samfund anser vara relevant.

I kyrkornas remissvar har Sveriges Kristna Råd föreslagit att regeringen skall låta detta utredningsuppdrag gå vidare till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden (SST) så att de tillsammans med Svenska kyrkan kan kartlägga befintlig verksamhet och de behov som de religiösa invandrarsamfunden har.