Den andre vid Gustaf den tredjes hov

Den Andre har varit ett centralt begrepp i kulturdebatten under det senaste decenniet. Från början härstammar det nog från den litauisk-franske filosofen Emanuel Lévinas, men det har silats genom många sediment. Främst har det i allmänt språkbruk fått innebörden ”främling” och bildat tankemodell för mötet mellan hemvant och avvikande, känt och okänt, infödda och invandrare. I vår tid med dess rörlighet och frivilliga eller påtvingade folkförflyttningar har Den Andre blivit den oundviklige huvudpersonen i våra liv. Främlingen är ett allt vanligare motiv i alla konstarter. Man kan peka på den stora utställning på temat som i höst pågår på Nationalmuseum i Stockholm.

De två romanerna, Ylva Eggehorns En av dessa timmar och Ola Larsmos Maroonberget, båda om morianen Badin vid Gustaf den tredjes hov, som här ska behandlas ingår alltså i en stor och viktig rörelse i samtiden.

Nordisk Familjeboks andra upplaga sviker aldrig vår förväntan på förnumstighet och fördomsfullhet. Om Badin säger den att hans rykte är ”långt större än hans personlighet förtjänar”. Han var något så förkastligt som en ”ordensvurm i hög grad”. Som gammal man skrev han åtskilliga tiggarbrev till sina ordensbröder. Det talas om hans ”barnsliga öppenhet och kuriösa behandling af svenska språket”. Och ”till sitt yttre lär han hafva varit liten och hjulbent, hvarför han gärna gick klädd i frimuraruniform”. En leksak, ett upptåg (Badin var hans smek- eller öknamn, det betyder ungefär rackarunge) får ett förstrött eftermäle utan inlevelse. Ingen bild – även om det existerande porträttet lovprisas.

Något sakligare ser bilden ut så här. Badins riktiga namn var Couschi, och i dopet i Slottskyrkan i Stockholm 1768 fick han förnamnen Adolph Ludvig Gustaf Fredric Albert – alla representerade i den kungliga familjen. Tilltalsnamnet var oftast Adolph. Ibland får han de ofullständiga initialierna A. L. G. A., nästan alltid det felaktiga efternamnet Badin. Bara detta med det vacklande namnskicket gör honom till en sällsam och gåtfull person, en fixeringsbild för den mänskliga identitetens problem. I Ola Larsmos roman Maroonberget (Bonniers 1996) säger Badin om änkedrottningen: ”Hon hade skänkt mig såväl namn som titel; intet överensstämmande med min inre människa.”

Hans öde är intimt knutet till triangelhandeln Europa-Afrika-Amerika-Europa. (I dess moraliska sammanhang iscensätter Sven Delblanc sitt sjödrama Speranza, romanen om idealismens bankrutt och omöjlighet.) Vi skall se hur Ylva Eggehorn i En av dessa timmar (Bonniers 1996) liknar Badin vid kryddor, en av de varor som fraktades till Europa från hans hemort. Ola Larsmo koncentrerar sig på sockret som gick samma väg, och sockret ingår hos honom i det invecklade spelet mellan vitt och svart som konstituerar hans roman. Men Badin och hans förfäder var också själva en vara – slavar.

Han var född som slav på ön S:t Croix i Västindien, en dansk besittning, och kom via Köpenhamn till Stockholm som ”gåva” till drottningen. Han blev hovets morian. Han utsattes för ett rousseauanskt uppfostringsexperiment som avbröts då hans tilltag blev alltför ”fria”. Efter änkedrottningens död 1782 blev han ägare till ett par hemman i Stockholmstrakten och gifte sig med en hovdam, men äktenskapet förblev barnlöst. Skvallerkrönikan vet dock berätta att han var far till prinsessan Sophia Albertinas utomäktenskaplige son. Han avled 1822. På Carolina Rediviva i Uppsala finns en kuriös anteckningsbok som han förde under senare delen av sitt liv. Gustaf Lundbergs porträtt väcker ens nyfikenhet på denne svarte man i en helt vit omgivning.

Just detta porträtt pryder omslaget till Ylva Eggehorns roman. Det spelar också en mycket stor roll i Ola Larsmos bok. Två svenska författare har alltså samtidigt men oberoende av varandra tagit sig an Badin. Han är dock ingen nykomling i svensk romankonst. En av Crusenstolpes bästsäljare från 1800-talet, Morianen, utnyttjar hans öde. Och i Niklas Rådströms Vänd ditt timglas från 1991 förekommer en pojke som sägs vara Badins oäkta son.

Gustavianskt och exotiskt

De två nya romanerna ingår också i ett just nu ganska starkt flödande intresse för den gustavianska epoken både i litteratur och forskning. Ylva Eggehorn sammanfattar en av utgångspunkterna för detta intresse som att försöka ”förena lidelse med förnuft i ett nytt ansvar, inte bara för vårt eget folk utan för hela världen.” Denna dröm hålls levande i alla kloka epoker och måste hållas vid liv också i vår egen som hotar kantra över i blott lidelse.

Ylva Eggehorns 1700-tal är ”en värld som inte skaver”. Hennes bild av den gustavianska tiden är ganska ljus, och hon tar fasta på dess framstegstro. Hon betonar också sensualismen i epoken. Romanen är upptagen av ögonblickets fullhet. ”Världen står och vibrerar i ett dånande ATT”. Hon kontrasterar Västindien mot Sverige, ”landet som halva året lever i köld och mörker, som säljer sill och järn till Västindien och tar hem kryddor och sidentyger för att uthärda vintern och lysa upp sin korta sommar.” Badin är själv en sådan glädjens importvara. Han doftar kardemumma enligt hovdamerna, och hans hud är chokladfärgad. Han ser sig själv som en present, och gåvans uppgift är att glittra. Men det finns inget av glittrig ytlighet hos honom. Vad han mest saknar i Sverige är människor med en stark dödslängtan. Sorg och glädje slår följe hos honom, och dem han igenkänner som sina andliga fränder har samma dubbelhet. Detta gäller till exempel skalden Bellman och den märklige juden Jakob Rosenberg, en av de första i landet. Det gäller också några kvinnor vid hovet. Badins livskänsla är djupt erotisk. ”De älskande förstorar världen tills den når sina rätta proportioner mellan yttre och inre.”

I grunden erotisk är också hans – och författarinnans – religiositet. Ylva Eggehorn har som poet och offentlig person gestaltat en känslosam kristendom av närmast pietistiskt slag som har sina rötter i Badins 1700-tal. Man kan till exempel peka på Kristusbilden i romanen. När Badin förstått att han aldrig får se sin mor igen säger han: ”Och jag såg mitt liv. Jag hörde det i den odöpta koltrastens sång. Jag såg att min mamma var död. Och jag såg Kristus. Han hade den hemlige vännens ansikte. Och två händer som öppnades mot mig. De doftade kardemumma.” Det finns alltså en direkt identifikation mellan Badin och Kristus via kryddoften. Båda ingår de kanske i den ”glädjens Akademi” som bildas mot romanens slut men som alltid kommer att vara hemlös i världen.

Tidsfärgen är god men bara fläckvis anlagd. Man slås ofta av hur den planterar in alldeles moderna tänkesätt i sitt 1700-tal. Språket är vackert och starkt i enskildheterna, men romanen har svårt att foga sig samman till ett helt. Detta är Ylva Eggehorns andra roman; hon övar sig fortfarande i romanskrivandets konst.

Svart och vitt

Några brister i romanbyggnadskonst kan man alls inte beslå Ola Larsmo med. Maroonberget är nästan bara alltför välgjord. Inte en detalj lämnas åt slumpen; symbolväven är oerhört tät och mångförgrenad. Han är något av en romankonstens konstruktivist utan att förfalla till abstraktioner eller teoretiserande. Där Ylva Eggehorn koncentrerar sig på ett enda år i Badins liv ger Ola Larsmo en helhetsbild av honom samt därtill en parallellhandling i modern tid som till sist på ett överraskande sätt knyts direkt till Badins öde. Badins roll som ensam svart man i en vit värld spelar egentligen ganska liten roll i Ylva Eggehorns bok medan den i Ola Larsmos utgör själva huvudmotivet. Men båda arbetar med strukturer lånade från den religiösa traditionen vilket jag ska försöka lämna några prov på här.

”Dens färg som Skrifwer är icke Licka med det hwar uppå Skrifwer; Men wäll lik hwar med det blifvit Skrifwit.” Badins språkbehandling är förvisso kuriös – däri har Nordisk Familjebok faktiskt rätt – men i detta citat ur hans anteckningsbok som Ola Larsmo citerar framstår han som en mycket modern, skrivande människa som upprättar konkreta förbindelser mellan sig själv och det han skriver. Han är inte vit som papperet men väl svart som bläcket. Han har nyss talat om de hinder för uppriktighet och sanning den kan möta som försöker berätta om sig själv: högfärd, egennytta, fruktan, blygsel och utlämnande av vänner. Men han hoppas att han kan undgå dem alla och att läsaren inte skall bli bedragen av hans berättelse.

Ungefär så skulle nog också Ola Larsmo vilja att vi såg på hans egen text – även om han använder sig av fiktionens alla bedrägliga knep för att uppnå sanningen. Och han tar Badin på orden vad gäller skrift och bläck. Svart och vitt är de övergripande symbolerna i Maroonberget. Den finns redan i det ovan nämnda porträttet av Badin där han håller en vit schackspringare i handen.

Två observatörer

Jimmy är strax under trettio och arbetar som fotograf. Han är son till en svart Vietnamveteran och en svensk kvinna. Hans hudfärg avslöjas först så småningom; fördröjningseffekten är mycket väl beräknad. Han är ett maskrosbarn; hans mor var missbrukare och har nyss dött i strupcancer. Han lever tillsammans med Liz och sonen Theo. I romanens nu är han förhoppningsvis tillfälligt skild från sin familj. Ola Larsmo är försiktig med tankereferat och förklaringar till sina personers handlingar. Den kris Jimmy hamnat i blir tydlig blott mellan raderna. Dess första tecken är att han slår ner en skinnskalle på tunnelbanan med sin kamera. Denne unge man spökar sedan i hans medvetande romanen igenom och får nästan rollen av den uppdragsgivare som beordrar honom att söka efter Badins spår.

Badin delar observatörsrollen med fotografen Jimmy. Hos bägge finns en osäkerhet om hur mycket de egentligen styr händelserna omkring sig. Jimmy är den ”objektive” fotografen – även om hans kamera kan förvandlas till ett vapen mot skinnskallen. Badin har tillåtelse att se allt och öppna alla dörrar vid hovet, men hur mycket deltar han i intrigerna bara genom att vara närvarande? Läst i detta perspektiv blir avsnittet om mordet på Gustaf den tredje en ren deckare.

Jimmys första möte med Badin sker i Ulriksdals slottspark där han av en slump finner en grotesk gjutjärnsstaty av en svart man. Den föreställer troligen Badin. Han fotograferar den men låter rullen stå oframkallad. När han slagit ner skinnskallen – också honom har han tagit bilder av – förväxlar han rullarna och framkallar istället bilderna av Badin. Detta förväxlingstema går igen på flera ställen i romanen. Vid ett rasistiskt bråk i Kungsträdgården använder Jimmys tidning bilderna av skinnskallen istället för dem han tagit på platsen som pressfotograf. Svart speglar sig i vitt, Badin i Jimmy, 1700-tal i 1900-tal. Spegelbilderna hamnar ofta upp och ner.

Parallellerna, rättvända eller spegelvända, blir allt tätare mellan berättelserna om Jimmy och Badin. De är först diskreta som att en rad tallar uppe på en ås noteras på båda tidsplanen. När Badin under sin rousseauanska ickeuppfostran kliver upp på middagsbordet och går fram mot drottningen ger han öknamn åt alla de bordsgäster han passerar. Theo, Jimmys son, förirrar sig vid ett tillfälle in på en kräftskiva i ett sommarstugeområde där gästerna är lika groteska karikatyrer som vid hovet tvåhundra år tidigare.

Men också verkligheterna närmar sig som sagt varandra. Jimmy finner att Badins ättlingar via Sophia Albertinas son har levt i norra Uppland. Han söker upp den sista i släkten som ironiskt nog visar sig vara en rättshaverist, en pretendent på den svenska kronan.

De svarta har alltid funnits i Sverige. Badin söker själv upp en flicka som tagits från S:t Barthélemy, en västindisk ö då i svensk ägo. Jimmys mor utropar ”Finns det två av er?” första gången hon träffar hans far den svarte vietnamveteranen. Han liknar en smed, en svart man hon sett på ett foto hemma på bruksorten i norra Uppland. Men minnet av dessa svarta har suddats ut. Jimmy söker upp en plats i Kårsta socken där ett av Badins hemman låg men finner – ytterligare en av bokens underfundiga ironier – en kommunal soptipp på platsen. Men han finner också att hans hustru Liz trots sitt blonda hår kanske är en ättling till Badin. Sonen Theo förenar därför i sig två svarta traditioner. Kanske återförenar denna insikt familjen; det står och väger i berättelsens slut.

Jimmy – Josef

I Badins anteckningsbok – den citeras flitigt i romanen – tycker sig Ola Larsmo se ett sökande efter identitet och ursprung. Badin läser de bibliska texterna och historiska verk och noterar sådant som tycks angå honom själv. Han försöker rekonstruera sin söndertrasade identitet, och han finner många notiser om svarta människor och sålda slavar. Jag tror mig ha funnit en av hans identifikationspunkter i Första Moseboks berättelse om hur Josefs bröder säljer honom som slav till Egypten och hur han sedan ger sig tillkänna för dem. Badin har noterat det fyrtiofemte kapitlets femte vers: ”Och nu låter thet icke bekymra eder, och täncker icke at jagh therföre är wredh, att I hafwen såldt migh hijt: ty för edra välfärdh skul hafver Gudh sändt migh hijt före eder.” Det som ser ut som slavtjänst är i verkligheten ett Guds uppdrag. Gud har ”sändt” honom, han är ett sändebud.

Skulle man då kunna tänka sig att även Jimmy har något av denna Josefsroll i sig? Frigiven slav är han inte, men hans liv som färgad i dagens Sverige binder honom hårt vid sin egen kluvna etnicitet. Men kanske är också han ett sändebud, någon med uppdraget att medvetandegöra sin omgivning. Det hade varit omöjligt att i romanen ge honom namnet Joe (Josef) eftersom det vore en ”svart kliché av värsta slag” som författaren själv sagt mig. Nu får han heta Jimmy istället (Jim/James/Jakob – Josefs far). Men hans efternamn är från början Sandt – även om Jimmy försvenskar det till Sandh och fadern byter namn. Annat vore inte att vänta i denna de osäkra identiteternas roman.

I en dunklare passage hos en fransk historiker återfinner till och med Badin det enda namn han kunnat kalla sitt eget – Couschi. Det verkar som om historikern menar att denne Couschi vore etiopier, och att han på något sätt via Babylon påverkade Abraham, lärde honom något. Det finns alltså en svart man någonstans i patriarkernas bakgrund. Badin söker ett mytiskt sammanhang för att motivera sitt liv, för att få veta vem han är. Samma process pågår inom Jimmy medan han söker efter Badin i den svenska verkligheten. Badin uppenbarar ett mytiskt upprättelsens sammanhang medan Jimmy avtäcker ett glömt eller medvetet förtiget stycke historia.

Badin och Jimmy är ”deltagande observatörer” men också den sortens ”osynliga man” som hos Tranströmer ”kanske är utsänd av ett stort Minne för att leva just här”. Deras närvaro är Den Andres närvaro. Deras blick är främlingens, och den riktas oavvänt mot oss samtidigt som vi betraktar dem. Ola Larsmos Maroonberget är en av de bästa genomlysningarna i dagens litteratur av det spel som uppstår i Den Andres närvaro.