En uppseendeväckande orimlighet

Om man, vilket Gud förbjude, i SIFO:s regi skulle anställa ett katekesförhör i kristendomens huvudstycken med det svenska folket, då är det inte troligt att avsnittet om inkarnationen skulle få höga träffpoäng. Inkarnation? Är det samma sak som reinkarnation? Och vilken katekes skulle man hänvisa till för övrigt? Dr. Martin Luthers förträffliga Lilla katekes är ytterst knapphändig på den här punkten: ”Jag tror att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och även sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre.” I den stora katekesen tillägger han efter ordet Maria: ”utan all synd och smitta”, men tillfogar också: ”att särskilt behandla dessa stycken tillhör icke denna korta barnalära, utan sådant bör ske i utförliga predikningar”. Inget tvivel kan dock råda om att han omfattade hela den klassiska läran om inkarnationen. Detta framgår inte minst av hans julpsalmer: ”Den aller Weltkreis nie beschloss, der lieget in Marien Schoss” är hans egen sammanfattning av paradoxen; ”Maria i sitt sköte bar Guds Son, som före världen var” lyder den nu gällande svenska tolkningen.

Om man mediterar närmare över dessa korta satser och deras anspråk, så framstår inkarnationen i all sin anstötlighet. Människoblivandets stötesten uttrycks på olika sätt i Bibeln och den kyrkliga traditionen. I allra kortaste form i Johannesprologens tre ord: Ordet, Logos blev kött. Satsen är från början utformad för att vara en uppseendeväckande orimlighet. Logos, som på grekiska betyder en mängd saker, däribland ”tal, talförmåga, ord, uttryck, budskap, tanke, tankeförmåga, väsen, förnuft, plan”, var inte valt på måfå av evangelisten. Det skulle bära ett helt komplex av föreställningar samtidigt. Guds ord är oemotståndligt effektivt. Hos Gud sammanfaller sagt och gjort. Han säger sitt Varde, och det får existens. ”Han talade, och allt blev till” (Ps 33:9). Det absolut verksamma ord, som Gud uttalar i skapelseakten, blev i urkristen tanke identiskt med Visheten som var närvarande när himlen bereddes, innan något annat blivit till (Ords 8) och som utgick ur den Högstes mun (Syr 24). Visheten är en svårbestämbar entitet med personliga drag som också uppenbarar Guds avsikter (ib.). Uppenbarelsen kulminerar för de kristna i Jesus, den personifierade Visheten (jfr Bar 3:38: ”Sedan visade hon sig på jorden och levde där bland människorna”). Ordet slår enligt Johannesevangeliet upp sitt tält bland människorna, liksom Visheten enligt Syraks bok (24:8) fick en tältplats utsedd åt sig av Skaparen. Detta Ord eller denna Vishet är något evigt och orubbligt och är själva motsatsen till de förgängliga människorna och djuren, som är lika blomman och gräset, som blommar snabbt och vissnar snart (Jes 40:6 ff) och som går under beteckningen ”kött”. Köttet är människan i hennes bestämmelse att dö, att vara utsatt, sårbar, obeständig, motsatsen till evig. Ordet, Logos, är evigt hos Gud. Att Guds eviga Ord har blivit kött, och utsätter sig för begränsningar, svaghet, lidande och död, det är en hädelse för judiskt tänkande. Jesus, snickaren från Nasaret, var för urkyrkan identisk med det allsmäktiga ord som frambringat allt, främst människan (Vish 9:1 f), och som fortfarande håller hela skapelsen uppe (Heb 1:2 f). Tanken svindlar.

De första kristna verkade i en miljö där man ställde bestämda krav på en gud, och dödlighet var förvisso inte ett av dem. Grekernas gudar, ”de odödliga”, levde obekymrade om de dödligas öden och utan att avundas någon, allra minst människorna. För filosoferna var just oberördheten, opåverkbarheten det gudomligas väsen. Inkarnation, att det odödliga blivit caro, kött, var för grekerna en självmotsägelse. För dem var begreppet logos den beundransvärda ordning som styr världen och som människan genom sitt förnuft har del av. Den frälsning som man i den grekiska världen hoppades på var en eventuell befrielse från köttets villkor genom att lyftas upp ovanför köttets villkor genom att befrias från kroppen.

Apuleius roman Den gyllene åsnan (från 100-talet e.Kr.) beskriver livskänslan vid denna tid. En ung man förvandlas av misstag till åsna, fast med bevarat mänskligt medvetande, utsätts för hugg och slag och upplever otaliga surrealistiska äventyr. Åsnan flyr tillsammans med en vacker flicka men blir fångad, och de båda straffas tillsammans: åsnan skall dödas och flickan sys in i buken på den; maskarna skall äta upp henne, gamar och hundar slita henne i stycken. Gudinnan Isis befriar ynglingen från åsnegestalten, han initieras i hennes kult under tolv nattimmar och förs genom elementen upp genom en vanvettig värld upp till ett fullkomligt medvetande. Själen förlossas ur den stinkande åsnekroppen.

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att förstå vad saken handlar om. Kroppen var problemet. Kroppen var åsnan som med sina olyckliga istadiga böjelser och sitt förutsägbara öde tvingar människan, sin ryttare, dit hon själv inte vill. Att en gud på ett förpliktande och slutligt sätt skulle beblanda sig med köttet genom att anta mänsklig kropp vore ett steg i fel riktning, ett sätt att ytterligare komplicera människans situation och fördröja befrielsen.

Kristendomen förkunnade människans frälsning, inte från utan med kroppen. Inkarnationen och jungfrufödelsen förkunnades parallellt i urkristendomen och väckte samma anstöt. Ignatios av Antiokia (d. ca 117) säger i Brevet till de kristna i Smyrna: ”Ni tror fullt och fast på vår Herre, han som verkligen är av Davids ätt efter köttet och Guds Son enligt Guds vilja och kraft. Han föddes verkligen av en jungfru […] han blev verkligen spikad i sin kropp vid korset för vår skull under Pontius Pilatus och tetrarken Herodes […] för att genom sin uppståndelse för alltid höja sitt standar för sina heliga och trogna, vare sig de är judar eller hedningar, i kyrkans enda kropp”. Ignatios polemiserade mot doketisterna som menade att Jesus skenbart hade fötts och lidit. Om det förhåller sig så, då kommer människorna att vara som spöken utan kroppar på uppståndelsens dag. Inkarnationens fysiska påtaglighet är en förutsättning för människans totala frälsning till kropp och själ. Samma polemik finns i Första Johannesbrevet: ”varje ande som förnekar att Jesus Kristus har kommit i köttet är antikrists ande” (4:2 ff).

Inkarnationen blir en övergripande teologisk princip hos Ireneus av Lyon (d. 202), i polemik mot valentinianer och ebioniter. Människan som är skapad till Guds avbild kunde bara återlösas om Gud blev människa. Jesu födelse av jungfrun har möjliggjort detta: ”Jesus Kristus, vår Herre, har i sin omätliga kärlek blivit det vi var, för att vi fullkomligt skulle bli det han är” (Adversus haereses, 5, prologen). Tertullianus skriver ungefär samtidigt en hel bok med titeln Om Kristi kött mot gnostikerna. Här behandlar han människoblivandets anstötlighet i en klassiskt text, som ofta missförstås (i versionen credo quia absurdum): ”Allt som är ovärdigt Gud, det är mig till gagn. Jag blir räddad, om jag inte skäms för Gud. Den som skäms för mig, för honom skall jag skämmas, säger [Jesus]. Guds Son är född: det var skamligt och därför ingen skam. Guds Son dog: det är en galenskap och därför trovärdigt. Han begravdes och uppstod: det är säkert eftersom det är omöjligt. Men hur skulle detta kunna vara verkligt om han inte var verklig, om han inte hade något som kunde korsfästas, dö, begravas och uppväckas, det vill säga: kött genomströmmat av blod, fäst vid ben, genomlöpt av senor, sammanflätat av ådror, kött som kan födas och dö?” (De carne Christi, 5). Och han myntar talesättet caro cardo salutis: köttet är axeln kring vilket frälsningen svänger. Om Kristus inte är verklig människa, då har vi ingen glädje av hans framträdande. Mariologins utveckling är djupare sett en kommentar till kristologin. Redan konciliet i Efesos 431 definierar att titeln Guds Moder tillkommer Maria, eftersom den människa hon blev havande med från första ögonblicket var sann Gud och sann människa i en enda person (den hypostatiska unionen), den som är Immanuel, Gud med oss.

Detta får väldiga antropologiska konsekvenser. Som det heter i hymnen på Kristi himmelsfärdsdag i den latinska tidegärden: ”Vilket glädjeämne för alla: efter spott, prygel och kors intar han, sonen till jungfrun av vår släkt, platsen på Faderns sida […] han har lyft upp vår kropp till den höga himmelska kungaborgen.”

Vi lever i en tid när ingen längre har några svårigheter att acceptera att Jesus var sann människa. Att lida och dö är ingen konst. Det kan alla. Svårigheten ligger åt andra hållet: var Jesus verkligen Gud, av samma väsen som Fadern? Var underverken verkliga, eller är de bara litterära uttryckssätt för det som händer i den troende? Över talet om jungfrufödelsen gjorde man sig lustig redan från början, och vad skall man då inte säga om uppståndelsen från de döda?

Som i alla andra tider har man försökt komma undan stötestenen genom att måla en mer lättfattlig Jesusbild, en spegelbild av den innevarande epoken, färgad av rådande filosofier. Skulle man göra en undersökning som svar på Jesu fråga: ”Vem säger människorna att jag är?”, då skulle svaret gå i linje med en kort biografi över Jesus som tecknades i radion för några år sedan av en känd dansbandssångare: ”Jesus var en oerhört fin kille, men det fick han bara skit för.” Jesus är för de flesta svenskar den mänskliga respektabiliteten i ren form, den som lärde oss den gyllene regeln om hur man skall umgås med varandra. Som med så många fina människor gick det honom illa, och i detta ligger en tankeställare. Om vi bara höll oss till hans enkla kärlekslära i Bergspredikan (lämna toaletten i samma skick som du önskar finna den) skulle allting här i världen fungera mycket bättre. Sedan kom Paulus med sina trassliga läror om Guds Son och frälsningen, och därefter kom kyrkan och teologerna och målade glorian över timmermannen från Nasaret, och sedan dess är det ingen ände på hårklyverierna.

Denna liberala, välvilliga bild av Jesus har sin egen idéhistoria, och den skall inte tecknas nu. Den bygger inte på någon djupare analys av Jesusorden i evangelierna. Ingen förnekar att Johannesevangeliets Jesus är resultatet av decenniers teologisk reflexion. Det är till Markus vi går när vi vill komma den historiske Jesus så nära som möjligt. Vi kommer troligen Jesu egna formuleringar närmast i de partier där Markus överlappar med den postulerade, nu förlorade, samling Jesusord som kallas Q. Exegeten Benedict Viviano har granskat 31 Jesusord som återfinns i både Q och hos Markus. På grundval av detta material drar han vissa slutsatser, bland annat följande: Jesus uppträdde som Guds legitimerade ombud. Han kallade Gud sin fader i absolut mening. Fadern delar sin himmelska härlighet med Jesus och änglarna. Människans sätt att bemöta Jesus här i tiden kommer att påverka hennes öde i den kommande eonen: man måste bekänna Jesus för att inte äventyra platsen i det kommande riket, som kommer att bryta in hastigt och överraskande. Lojaliteten mot Jesus måste gå före alla familjeband och andra hänsyn. Hans apostlar fick samma myndighet som han själv ansåg sig ha (”The Historical Jesus in the Doubly Attested Sayings: An Experiment”, Revue biblique, 3, 1996, 405 ff).

Säga vad man vill om dessa krav, de frammanar inte bilden av den blide, liberale världsförbättraren. De tvingar till ett ställningstagande. Ingen kan utan faktiska gudomliga anspråk framträda utan att anses sinnesrubbad (vilket även skedde, Mark 3:21). Med andra ord: inte heller hos synoptikerna framträder Jesus som enkel självtänkare. Han åberopar gudomlig auktoritet, som ställer allt på sin spets. Johannesevangeliets läror om Jesu preexistens hos Gud och de nytestamentliga brevens teckning av Guds Sons sittande vid Guds högra sida högt över de himmelska härskarorna är kanske mer explicita men uttrycker samma sak som den Jesus som Markus beskriver, han som uppträder som Guds Son med överväldigande makt och myndighet, han vars ord är oemotsägligt och absolut effektivt, som Guds eget ord i skapelsens gryning, och vars identitet är känd för och bekänd av demonerna, och som med suverän frihet väljer ut sina representanter, och som skall återkomma på himmelens skyar.

Inkarnationens paradox är lika svårfattlig och svår att acceptera nu som då. Det är anstötligt att evighetens Gud skulle gå omkring bland vanligt folk och äta och dricka, bli trött och sova, bli ledsen och irriterad. Även nutiden ställer minimikrav på en gud, och Jesus passar inte in här heller. Dagens gnosis har svårt att acceptera en gud som finns någon annanstans än i ens eget medvetande, den Andre som kommer utifrån in i världens vanmakt och räddar den. Att det gudomliga skulle bli så intrasslat i det mänskliga, det är oacceptabelt – lika anstötligt som att en ung judinna blev Guds Moder, att evangeliernas ord, inte alltid på högsta stilnivå, skulle vara Guds ord på mänsklig dialekt, att oansenligt bröd och vin skulle förvandlas till den Uppståndnes livgivande kött och blod, att den behövande medmänniskan skulle representera den himmelske konungen och domaren, eller att kyrkans ämbetsbärare skulle tala och handla med en auktoritet som inte står i proportion till deras eventuella mänskliga tillgångar. Det kan vara ett outhärdligt tal. Många presumptiva lärjungar har gått sin väg för mindre.

Här gnistrar inkarnationens paradox, som Johannes döparen antyder med orden: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner.”

ANDERS PILTZ