Barn i ett andligt vakuum En kristen psykologs syn på barnets integritet

Har barnet några andliga rättigheter? Kan dessa i så fall kränkas eller försvaras? I vår tid har barnet – som mottagare – få eller inga möjligheter att värja sig mot den mängd ofta ostrukturerad information – budskap – som förmedlas av mestadels anonyma avsändare vilka vi ibland något lättfärdigt kallar ”samhället” eller av de mera konkreta medierna i ord eller bild helt eller delvis kommersialiserade.

Sannolikt medför det moderna kommunikationssamhället en stor fara: barnet berövas sin inre frihet, sin integritet och blir ”utifrånstyrt”. Alla som kommer i kontakt med barn har ett stort ansvar att ge barnet en rättmätig chans att få tillgång till sin egen egentliga mänskliga frihet.

Följande artikel berör den personliga okränkbarheten när det gäller den kristna trosundervisningen. Hur kan den bedrivas så att barnet i takt med sin mänskliga mognad får bästa möjliga förutsättningar att ta emot den kristna traditionen med sin andliga integritet okränkt och i full frihet få möjlighet att besvara Guds personliga tilltal.

Författaren Andre Godin är religionspsykolog, utbildad vid det internationella institutet Lumen vitae i Bryssel, numera verksam vid Gregorianauniversitetet och i Lavaluniversitetet i Quebeck. Artikeln har publicerats i Pro mundi vita bulletin 105, 1986 Bryssel.

Under fyrtio års forskning har vetenskaplig religionspsykologi gjort många iakttagelser som det finns skäl att reflektera över. Ett exempel härpå är problem som man funnit när det gäller undervisningen i kristen tro, i dess lärosatser, rituella handlingar och det engagemang som religionen kräver liksom dess förmåga att skapa, vidmakthålla och utveckla ett inre liv förverkligat i den gemenskap som redan inspirerade urkristendomen. Den kris som möter dagens religionslärare förelåg mycket längre tillbaka än andra Vatikankonciliet (1962), vilket sammankallades i en strävan att råda bot på en situation som kunde beskrivas i religionssociologiska kategorier: sjunkande gudstjänstdeltagande, färre religiösa kallelser och mindre iögonfallande men betydligt allvarligare, söndervittrandet av många trossatser (om döden, yttersta domen, himlen, jorden t.ex.) vilka upphört att vara trovärdiga i den form de presenterades i kyrkans undervisning. Trots ett nytt sätt att läsa evangelierna både kritiskt och teologiskt består vissa element av denna kris och nya faktorer har tillkommit såsom likgiltighet eller de (ibland våldsamma, ibland nostalgiska) ”religiösa” strömningarna bland dagens ungdom. Sociologer har påpekat den förbluffande mängden av olikartad information, som unga människor erhåller alltifrån sin tidigaste barndom.

Oavsett vilka iakttagelser det gäller kan man utifrån ett psykologiskt perspektiv ställa frågan: Hur relaterar sig religionen (eller den del av religionen som studerats i en viss undersökning) till människans innersta önskningar? Med denna fråga som infallsvinkel till det andliga området visar det sig, att det finns (minst) två slags religiositet, som alltid kan urskiljas, fast de hela tiden griper in i varandra. Därefter kommer vi att behandla hur lätt i synnerhet barnet har att i fantasin ta till sig underbara berättelser och att detta är både en förutsättning för och ett hot mot den fortsatta andliga utvecklingen, om berättelserna inte omedelbart ledsagas av ord, som placerar in dem i barnets aktuella verklighet. Slutligen kommer vi att ur psykologisk synvinkel betrakta den vaknande kärleken och de villkor som krävs för andlig mognad och kristen urskiljningsförmåga mitt i den mängd olika ”förnyelser”, som äger rum i dag.

Det psykiska gränsområde där andlig utveckling äger rum

När man börjar lyssna på religiösa människor, vilken deras trosbakgrund än må vara, sammanfaller svaret på frågan hur religionen förhåller sig till människans önskningar ofta med det heliga namnet (Gud), men bruket av detta heliga namn går i en av två riktningar beroende på önskningarnas art. Ibland vänder sig människors tro, böner och religiösa handlingar till en person (eller personer), som kan påverka situationer vare sig de är yttre (händelser) eller inre (psykiska attityder) till att motsvara personliga önskningar. Ibland förmedlar det heliga namnet kontakt med ett personligt väsen, vars ord uttrycker avsikter, kontaktsökande, Hans önskningar, som det inte alltid är lätt att integrera i (inre) attityder eller (yttre) verklighet i världen och samhället. I det första fallet föreligger en mångfald exempel på vad som i fortsättningen här kallas en funktionell attityd, där mänskliga önskningar tenderar att tillfredsställas av eller i religionen. I det andra fallet upptäcker vi kanske så småningom en uppenbarelsereligion, som manar de troende till att ingå i ett aktivt samarbetsförhållande i den historiska verkligheten: ett förbund. När gudomliga önskningar vänder sig till mänskliga önskningar utan att tvinga sig på som fallet är i kristendomen (en religion man ansluter sig till och inte föds in i), uppstår ett gränsområde, där skillnaden i önskningar, möjlighet att urskilja, förmåga till kreativitet bibehålls, kort sagt sann andlig aktivitet.

Två slags religiositet – sammanflätade men ändå urskiljbara

Det finns ingen anledning att tro att en funktionell religiositet är en illusion bara för att den strävar efter att tillfredsställa önskningar, som är svåra eller till och med omöjliga genom en gudom i rollen av ett allsmäktigt väsen, som antingen är välvilligt eller strängt. Inte heller kan vi säga, att en gudom som uppenbarar sig (t.ex. i Jesus Kristus) som önskningarnas motpart och erbjuder kärlek i ord och symboliska handlingar, skulle undgå falska förväntningar än mindre vrångbilder i verkligheten. Ingen form av trosundervisning, vare sig i hemmet eller skolan, kan garantera perfekt undervisning, eftersom de som meddelar undervisningen liksom de som tar emot den själva besjälas av längtan till religion, där en gudom mirakulöst ingriper i människornas villkor för att förändra dem. Låt oss ta ett exempel: ”En morgon gick två små flickor i kyrkan. Marta gick till nattvarden men inte Paula. På hemvägen körde en vårdslös motorcyklist upp på trottoaren och slog omkull dem båda. Den ena skadades, den andra blev oskadd…”

Om man berättar den här historien för tio barn mellan sex och tio år, som fått undervisning i kristen tro, visar det sig att mer än hälften av dem genast vet, vem som skadades (Paula) och vem som blev oskadd (Marta). Detta sätt att tillerkänna nattvarden en beskyddande verkan är förvånande, eftersom troligtvis ingen vare sig i hemmet eller i skolan lärt barnen detta. Psykologiskt sett beror det på en spontan önskan om beskydd av det sakramentala mötet med Gud. Detta sistnämnda ord berättigar, ja, tvingar psykologer att tala om en religiös längtan. Men vilken Gud (eller gud) talar vi om?

Här har ett fragment av den kristna religionen assimilerats av barnens spontana religiositet. Den tar fasta på en rit och låter den i fantasin spela en beskyddande roll. Vi kan inte säga, att någon har fel. Allt står öppet för att betydelsen av den eukaristiska gemenskapen bättre skall kunna urskiljas med förnuftet och i de religiösa handlingarna men inte utan att visst motstånd mot att ge upp dess spontant förmodade beskyddande roll. Ger för övrigt den kristne någonsin helt upp detta hopp? Psykologiskt sett tror jag inte det. Ja, jag tror att det verkliga andliga livet utvecklas i denna gränszon mellan religiös längtan (efter allsmäktigt beskydd från en högre fadersgestalt) och Faderns uraktlåtenhet att inskrida som den framställs i liknelserna och i Sonens liv. Liksom i all upplevelse av kärlek är denna gränszon väsentlig om det hos den älskande ska uppstå ett inre område där man kan acceptera den andre med sina olikheter och olika önskningar utan att ändå förneka sitt eget jag. I den mänskliga föreningen mellan älskande (Eros) liksom vid mötet med treenighetens mysterium (agape) hålls det barnsliga hävdandet av ett oemotståndligt begär tillbaka endast genom existensen av en motpart, även om denna motpart är Ordet. Även sammankopplade med ordet Gud kan alla liknelser om uppfyllda önskningar endast förminska det område av frihet och sökande som aktivt inspirerats av kärlek (agape).

Om den funktiofiella attityden och öppenheten mot en uppenbarelsereligion verkligen är drivkrafterna för andlig utveckling, påvisar psykologiska iakttagelser misstag i uppfostran som, i synnerhet i den tidiga barndomen, utgör en fara för en del barns andliga utveckling. Ordet Gud, som de hör så ofta, missförstås: i stället för att framställas som en bundsförvant till barnet associeras det med ängslan, skuldkänslor eller olika förstärkningar av överjaget (hela arsenalen av tvång och förbud från föräldrarna) varmed de teologiskt sett inte har något att göra. Tecken på dessa ödesdigra missförstånd visar sig, om vi lyssnar på barn: föräldrarnas av brist på upplysning funktionella religion har fungerat bara alltför väl tack vare ordet Gud … I förbigående kan påpekas, att det vore mycket svårt att använda de evangeliska beteckningarna (Fader, Ande, Jesus) på detta sätt, fastän otaliga föräldrafantasier är möjliga kring ”det lilla Jesusbarnet”.

Om den tidiga barndomen, ibland mycket länge, påverkas av dessa känslomässiga motsägelser i framställningen av Gud, tenderar skoltiden att i större utsträckning präglas av de förnuftsmässiga motsägelserna. Det kan hända att en överbetoning av gudomliga attribut (av filosofisk natur) som är svåra att föreställa sig (allsmäktighet, kravlös oändlig kärlek, en vag ömhet) tjänar till att förstärka funktionella attityder och förhoppningar i barnets önskningar, som knappast är i behov av en sådan förstärkning. Det kan också hända att Jahve/Elohims storslagna verk inpräntas mycket starkare i den kristnes minne än profeten Jesus nya men mindre iögonfallande verk till skada för den vuxnes urskillningsförmåga.

Barns fantasi

Fantastiska berättelser, vare sig de är religiösa eller inte, spelar olika roller för ett jag i vardande: som verklighetsflykt, som uttryck för verkliga konflikter, som omskapare av verkligheten, som hjälp att hålla kvar en verklighet som flytt (sorg), som en utbrytning från det ensamma jagets verklighet genom att få ta del i ”de andras” liv. Sådana frågeställningar har ibland oroat religionslärare, då de ställts inför barn, som frågat: ”Har det där verkligen hänt?” Uttrycket ”det var en gång” i bibliska berättelser hänvisar till ett historiskt förflutet vars innebörd åtminstone fortfarande är giltigt och relevant i dag, medan man tillämpar en modern vetenskaplig historieuppfattning, när det gäller de berättade händelsernas detaljer. En viss vaghet i det fantastiska hos den lästa eller hörda berättelsen gör det alltså möjligt att sammankoppla dess betydelse med dagens verklighet.

Profana sagor är psykologiskt värdefulla vid vissa tillstånd, som har behandlats i en större psykologisk undersökning. Religiösa berättelser kan också vara värdefulla och då verkar de på samma sätt som sagor och berättaren måste samtidigt kontrollera hur den symboliska betydelsen påverkar barnet: ibland gäller det att förmedla ett budskap (hotande av sjuka, bröden och. Fiskarna), ibland framställs huvudpersonens förmåga att tillfredsställa barnets längtan efter identifikation (Jesus, Sakaios, Maria), ibland framställs en frånvarande person eller ett moraliskt ställningstagande, där identifikationen kan ske med olika rollinnehavare (Fadern, den förlorade sonen eller den äldre sonen, den gode herden, förlorade får eller får som stannat i fållan, den barmhärtige samariten). Det relativa avståndet mellan den eventuellt välgörande psykiska effekten och lärarens religiösa avsikt studeras mer och mer av blivande lärare. Deras medvetande om sitt ansvar och deras sätt att utöva sin undervisningsskicklighet har på senare år blivit föremål för studier.

Bildernas samstämmighet

Den som framställer en religiös berättelse måste givetvis känna till berättelsens betydelse eller åtminstone en av de tolkningar han önskar förmedla. Exegetikens framsteg hindrar numera den välutbildade läraren från att ge ohämmat utlopp för sina personliga preferenser. Även om rena fabler kan vara sanna genom att göra det möjligt att uttrycka djupa sanningar, kan religiösa berättelser, i synnerhet då de behandlar en historisk person, bli förfalskade om man inte är medveten om den symboliska helhet, varav varje episod endast belyser en sida. Om det vore möjligt att fullständigt tolka den religiösa berättelsen (”vad berättelser betyder”), även psykologiskt, skulle en kunskapsförmedling äga rum, men den för andlig assimilering nödvändiga gränszonen skulle återigen förnekas. Berättarens övertydlighet skulle i detta fall inte ha lämnat något utrymme för tankar, längtan, fruktan eller meditation kring historien.

När det gäller bibliskt material är situationen mer komplicerad än när historier berättas muntligt av en präst eller kateket, som respekterar dess andliga betydelse och som är utbildad i konsten att berätta på ett medryckande sätt. I vår kultur har för en oöverskådlig framtid den allt rikare förekomsten av bilder, illustrationer, tecknade eller rörliga serier och videofilmer givit ett överflöd av yttre stimuli, även när det gäller religiöst material. Gamla biblar och religiösa läroböcker innehöll visserligen också illustrationer till en del berättelser, men inte så många. De som i dag har ansvaret för att förmedla kristen tro har inte längre några illusioner om att kunna kontrollera utbudet av bilder och i synnerhet serier på den religiösa marknaden. Man håller på att ta de första stegen mot en inventering och klassificering av denna överproduktion, som skulle kunna hota marknadslagarna.

Två teologer (Andre Knockaert och Chantal van der Plancke, Bandes dessinees bibliques et catecheses, Bruxelles, Lumen Vitae, 1979) har lyckats utforma en metod att mäta de exegetiska, teologiska, konstnärliga, psykologiska och andliga dimensionerna i en biblisk berättelse utformad som tecknad serie. De har utarbetat metoder att upptäcka inkonsekvenserna mellan å ena sidan teckningen, färgerna och ramen och å den andra vad som står att läsa: karaktärernas ord i pratbubblor, sidorepliker, berättande information under bilderna. På annan plats (artikeln ”La bande dessinee saisie par la religion” i Lumiere et vie (Lyoin), 155, 1981, s 35–44) behandlar de en klyfta, som alltmer utvidgas: det finns pedagogiska bibliska serier, som försöker vara en förmedlande länk mellan den bibliska texten och läsarnas utvecklingsnivå (i stor utsträckning endast gissningar eftersom det inte finns några vetenskapliga undersökningar av unga läsare). Resultaten av denna slags pedagogik är ofta motsägelsefulla. Men det finns också på den allmänna marknaden att överflöd av serier, som bara använder sådana fragment av ”religiösa” ämnen, som anses mest säljande till den del av publiken, som betraktar serier mer som en form av lätt underhållning än som invigning i en viss religion. Det är viktigt att ta hänsyn till detta. Utan att slutgiltigt lösa problemet kan man säga, att vi kanske i dag upplever en tid av fragmentering, återbrukbara fragment av ”en sönderfallen kristen tro” (Michel de Certeau).

Följande psykologiska observationer gäller antagligen inte i lika grad för serier och bibliska bilderböcker. Det gäller ännu inte helt systematiserad forskning beträffande vilka religiösa kunskaper som förmedlats av bibliska berättelser till vuxna personer med kristen bakgrund (men utan kateketisk skolning) vare sig de förblivit troende eller förlorat sin tro.

Bildrikedomen i de bibliska framställningarna fängslar snabbt barnen och det barn, som alltid bör finnas kvar i den vuxne. Men den hårdhänta redigeringen av många berättelser i mytologisk form gör det i själva verket svårare (för både judar och kristna) att från det sagolika komma fram till det symboliska. I en del kulturer, som kännetecknas av avkristning och avmytologisering av naturen, utgör ett sådant bildspråk ett hinder för tron. Det fängslar till en tid men gör inte något varaktigt intryck. Medan det i fantasin tillfredsställer människans önskningar (om detta liv eller det tillkommande) frigör det henne inte genom att öppna henne mot ”den andre”.

En möjlig utväg

Det speciellt kristna bildspråket skulle ha större möjlighet att göra intryck på dagens kristna läsare, om det koncentrerades till relationerna mellan personerna och placerades i ett historiskt sammanhang, där det kunde övesättas från den ena kulturen till den andra och samtidigt vara troget mot de ursprungliga texterna. Den kristna framställningen innehåller symboler som chockerar och som i många samtida samhällen anses anstötlig (fattigdom, kärlek till underprivilegierade, ickevåldsattityder, kritiskt ifrågasättande av all makt som inte brukas i mänsklighetens tjänst), denna framställning har ingenting att förlora på att konsekvent tala om gudomen som en ”helig treenighet”, där var och en av de tre personerna på sitt speciella sätt deltar i mänsklighetens, folkens och religionernas historia. Genom att antyda en pånyttfödelse utifrån denna kärlek skulle bildspråket bli diskretare och motståndet som framkallas skulle kanske ledsagas av en strävan mot en bättre förståelse av denna kärlek både praktiskt och andligt. Känslomässigt är det i varje fall endast otillfredsställd längtan (inte en som tillfredsställts i fantasin) som kan bana väg för den sanna verkligheten.

Lyckligt det barn som hört berättas hur Petrus beordrades att sticka svärdet i skidan, och härmed assimilerat drömmen om kärlek och trots ett hemligt motstånd bevarar denna reaktion, som möjligen är ny för honom liksom iden om att det kanske är här sanningen finns. Sig själv ovetande förbereder han sig redan för nästa steg: han är inte endast älskad utan kommer själv i stånd att älska, ibland genom att förlåta. Denna attityd är mänsklig, kanske i kristen bemärkelse.

Puberteten och upplevelsen av en kristen utskillningsförmåga

I många religioner markeras inträdet i puberteten, då män och kvinnor blir giftasvuxna av s.k. initiationsriter. Avsikten är en invigning i trosföreställningar och riter, som de unga vuxit upp med och mer eller mindre tvingats in i genom konkreta traditionella sedvänjor, vilka får en ny mening samtidigt som de initierade blir vuxna. Sålunda framställes i vissa delar av Afrika i många riter döden omedelbart följd av en uppståndelse. Även där dessa invigningsriter endast direkt omfattar gossar, deltar kvinnor och flickor ofta med gråt och klagan över barnen som givit sig ut i bushen och gått förlorade. I en bemärkelse är de förlorade, men när de kommer tillbaka (ibland efter att ha fått nya namn) har de genomgått en psykosocial förvandling och äger en ny kunskap både på det sexuella och det religiösa planet. Tag de maskerade danserna, som de deltog i som barn och där de föreställde sig att förfäderna eller gudarna återvände vissa kvällar för att blanda sig med byns innevånare, hädanefter vet de, att det var deras fäder, bröder och kusiner, som dansade, fastän de genom maskerna blivit liturgiskt förändrade. När de nu blivit vuxna, vill de använda sin nya rättighet att bära maskerna och hädanefter delta i dansen.

Vad som ursprungligen mottogs, uppfattades och utvecklades i barnets fantasi färgat av farhågor och önskningar accepteras nu som den egentliga sanningen på ett symboliskt sätt. I de kulturer där tonåringar sällan går i skolan, och där religiösa texter saknas, blir barnet vuxen genom initiering. Det är värt att observera tankegången i riten: jag vet nu mycket väl, att dessa maskerade män verkligen inte är vad man påstår dem vara (förfäder eller gudar), men icke desto mindre är de senare närvarande, om jag blir en av dem som ger dem liv i dansen. Mellan denna kunskap, detta avslöjande, och bristen på kunskap i agerandet skapas den för religiös symbolik nödvändiga gränszonen, det andliga livets område.

I religioner med en skriftlig tradition, som t.ex. hinduismen, skapar en konstant upprepad läsning denna närvaro-frånvaro. I judendomen är Bar-Mitzva den glada ceremoni, då gossen reser sig upp i synagogan för att tala och ge ordet liv. Kulturellt och religiöst har konfirmationsceremonin avlägsnat sig långt från den biologiska puberteten. Delvis på grund av längre skolgång är kristen ”initiation” idag (med undantag för vuxendop) en flerårig trosundervisning utan samband med vuxenblivandet. I vår kultur där män och kvinnor mer och mer lever i ett tillstånd av konstant inlärning kan den rent av vara hela livet. Att förmedla kristen tro är en initiation: initiation i vad och hur?

Ett oavbrutet missionerande

Psykologin har visat att kristen symbolik i barndomen assimileras genom en symbolvärld grundad på barnsliga önskningar. Men det kommer en tid i tolv- till fjortonårsåldern, då den unge kan ta till sig läran om treenigheten – ett gudomligt objekt för längtan, som kännetecknas av en kärlek (agape) med egna önskningar. Att medvetet acceptera denna symbolik blir sålunda möjligt, men inte utan att delvis avstå från falska förhoppningar. Det som blir möjligt i vänskaps eller kärleksförhållanden blir också möjligt i förhållandet till Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det förbund som erbjuds i den kristna treenighetens tradition skapar, om det accepteras, ett utrymme för dessa ”andra”, som blir välkomna gäster trots svårigheter och motstånd. Det specifikt kristna andliga livet gläder sig, då ”de” visar sig vara realiteter och står i proportion till det motstånd var och en bär inom sig. En god undervisning bör mana oss att idag genomgå samma omvandling av våra innersta önskningar som apostlarna på sin tid upplevde, då de följde Jesus. Kristen undervisning är ständigt missionerande och sålunda en konstant konfrontation mellan människors önskningar – även religiösa sådana – och de önskningar, som inympas genom detta nya förbund. Jag vet mycket väl, att nattvarden inte kan skydda mig mot en trafikolycka … men ändå kommer jag till detta symboliska möte med dess krav att ta del av brödet och vinet och uttala de föreskrivna orden. Jag vet mycket väl, att Jesus från Nasaret verkligen är död och att han inte längre talade, sedan han givit upp andan, och jag sörjer däröver, men ändå förpliktigar mig hans nya liv i uppståndelsen att tillsammans med alla kristna fortsätta hans ord och handlingar i Faderns namn.

Om denna växelverkan i treenighetens mysterium mellan sorgen över Jesu död och Andens närvaro har tjänat som exempel, är det inte endast emedan det är teologiskt centralt och andligt väsentligt. Det är också för att det är påfallande att unga kristna många gånger saknar tro och kunskaper i detta avseende.

Förberedelse för ett kristet vuxenlit

Under de senaste tjugo åren har kristen förnyelse främst utmärkts av två andliga riktningar: karismatikerna, som lagt tonvikten på den Helige Ande och hans verk samt den sociopolitiska riktningen, som koncentrerat sig på en ny läsning av Jesu historia, verk och ord med utgångspunkt från konflikterna i dagens hårda verklighet.

Det är ett gott tecken att dessa riktningar uppmärksammas, vare sig det är på grund av överdrifter eller bristfälligheter. ”En andlig dimension blir till”, skrev Michel de Certeau, ”då man tar avstånd eller blir osäker i förhållande till den förhärskande ordningen”. Men den kan också dö då man genom övertalning eller tvång söker påverka språket och därmed den andliga friheten till en ny likriktning och snabbt söker skapa nya etiska och ideologiska identiteter. Det specifikt kristna som kommer till uttryck då duvan sänker sig ned (Kristi dop) i en ”stilla susning” kan lätt hämmas och överröstas. Den andliga entusiasmen har svårt att finna sig i en språklig begränsning, där vissa ord är utvalda för att definiera en verklighet, som kallas ”andlig”, eftersom den ligger utanför sexuella spänningar, utanför konflikter, utanför tiden. En idealisering av de människor (Jesus, Maria, Petrus) som kan kallas de första traditionsbärarna, skulle allvarligt kunna skada en religion, som till sitt innersta väsen (inkarnationen) är historisk och messiansk.

Gränszonen mellan orden och det outsägliga, klyftan mellan frid och önskningarnas tumult, den tillflyktsort där kärleken kan andas ut och åter söka sin källa, dessa själsliga och känslomässiga områden måste fredas i all religiös undervisning – i synnerhet om den påstår sig vara kristen.

Övers. Ulrika Teape-Fugard