Vatikanens finanser

”Vi behöver öppen redovisning och kompetenta lekmän i ledningen”, säger kardinal Josef Höffner i en artikel (30 Giorni April 86). Utan pengar fungerar inte världen, och det gäller även kyrkan. Tyvärr, kan man tycka, och man kan med rätta fråga sig i vilken utsträckning det behöver vara så. Den helige Franciskus av Assisi försökte att spänna idealitetens båge när det gällde fattigdom, men hans efterföljare har funnit det svårt att omsätta detta i verkligheten. I dagens katolska kyrka har det förekommit en hel del diskussion angående finanser, inte minst sedan Vatikanen ett par gånger råkat i olämpligt sällskap i finansvärlden. Vi tänker närmast på namn som Sindona och Calvi.

Kardinal Josef Höffner i Köln är en av påvens rådgivare i finansiella frågor, och han har skrivit en kort och klargörande artikel, som vi här refererar.

Påven är Petrus efterträdare som biskop i Rom, och därmed stiftschef. Liksom alla andra stift har Rom en budget, men den kan vi lämna åt sidan den här gången. Påven är också överhuvud i Vatikanen, som sedan 1929 är en separat stat. Tidigare fanns det en stor påvestat som omfattade stora delar av centrala Italien. Nu utgör den ett mycket begränsat område kring själva Peterskyrkan och påvepalatset. Vatikanstaten sköter om postverket, museet, polisväsendet, olika tekniska tjänster som el och värme, transport, trädgårdarna osv. Det finns 1 565 personer som arbetar för själva Vatikanstaten, och 560 pensionärer.

Utgifterna för Vatikanstaten belöpte sig under 1984 till cirka 300 miljoner kronor, varav nära två tredjedelar gick till löner. Men eftersom man har inkomster från försäljning av frimärken och mynt, bensin och skattefria varor, museibesökare osv. så går den verksamheten inte bara ihop utan ger ett litet överskott på ett par miljoner kronor.

Påven är emellertid också överhuvud för den världsomfattande katolska kyrkan med cirka 850 miljoner medlemmar, och den organisation som uppbyggts för detta ändamål kallas Den heliga stolen. Här har vi hela den romerska kurian, med statssekretariat, kongregationer, råd, kommissioner, den diplomatiska kåren med nuntier och delegater världen runt, Vatikanbiblioteket och arkivet, media som Osservatore Romano och Vatikanradion. Sammanlagt 1 932 personer, både präster, systrar och lekmän, har anställning inom Den heliga stolens förvaltning, och härtill kommer 1 019 pensionärer.

Budgeten för Den heliga stolens verksamhet belöpte sig 1984 till runt 600 miljoner kronor. Genom egna regelbundna inkomster täcktes cirka hälften av dessa utgifter. Bristen balanserades delvis av den s.k. Peterspengen, en kollekt som upptas för Den heliga stolen varje år i alla katolska kyrkor världen runt samt av andra gåvor som påven fatt, sammanlagt över 200 miljoner kronor. Kvar fanns ett underskott på drygt 60 miljoner kronor, som fick täckas genom fonder. Utgifterna stiger emellertid inte minst genom ökade löner som omfattar 60 procent av utgifterna. Underskottet kommer alltså att öka.

Kardinal Höffner menar att det är nödvändigt att lokalkyrkorna världen runt bidrar till kyrkans centrala förvaltning i större utsträckning än som hittills varit fallet – det borde vara ett självklart tecken på kollegialitet. Man far inte glömma bort att Den heliga stolen inte har några industriella resurser som kan expandera och på så vis finansiera de ökande utgifterna. Hur skall detta då ske? Jo, först och främst genom Peterspengen, men också genom bidrag från enskilda stift eller biskopskonferenser. De tyska biskoparna avsätter för närvarande drygt 15 miljoner kronor per år för detta ändamål. Vidare genom att katoliker vid speciella tillfällen som t.ex. påveaudienser eller påvebesök ger en gåva. Faktiskt kom det in närmare 100 miljoner kronor under 1981 på detta sätt. Kardinal Höffner påpekar att Den heliga stolens utgifter faktiskt är nog så blygsamma med en budget som är mindre än det som ett katolskt stift i Västtyskland har.

Finansförvaltningen i Vatikanen har sin egen historia. När Vatikanstaten tillkom 1929 fick den ett större penningbelopp i lire, statsobligationer och en del utländsk valuta som ersättning för att påvestaten till största delen övertagits av Italien. Dessa pengar användes dels för kyrkan i Italien, dels investerades de och sköts nu om av APSA, förvaltningen för Den heliga stolens tillgångar.

1967 inrättades en särskild byrå som skulle ha överblick över finanserna och årligen framlägga en budget och balansräkning för påven samt utöva en viss kontroll över finanserna. Kardinal Höffner menar att det vore önskvärt att denna budget offentliggjordes så att allmänheten fick en bättre insyn. Erfarenheten från lokalkyrkor visar att förståelsen för kyrkans finansiella behov ökar med insikten om det verkliga tillståndet.

Vatikanbankens officiella namn är I O R, Institutet för religiös verksamhet. Det tillkom 1887 och handhar pengar för katolska ordnar och institutioner som universitet, sjukhus m.m. Detta var särskilt viktigt på 1930-talet, då valutarestriktioner infördes i en rad länder och regeringar ofta omöjliggjorde ordnarnas normala verksamhet, t.ex. missionsarbetet världen runt. Genom att ta en viss avgift för sina tjänster samt förvalta de deponerade pengarna kunde I O R bygga upp olika fonder.

Man samarbetade bl.a. med Banco Ambrosiano, en institution som då hade gott rykte i katolska kretsar i Norditalien. Som bekant ledde detta under senare år till förvecklingar i samband med att Banco Ambrosianos chef dog eller mördades i London, och banken gjorde konkurs.

Kardinal Höffner säger att det visar sig att I O R blivit inblandad i spekulationer och riskfyllda transaktioner på ett orimligt sätt. Utan att direkt påta sig något juridiskt ansvar betalade 1 O R 240 miljoner dollar till konkursförvaltaren. Dessa pengar kom emellertid inte ur Vatikanens normala rörelse utan togs från de fonder I O R byggt upp under åren. Det är nödvändigt att man ser till att I O R inte ger sig in i dylika spekulationer igen, att den far kompetenta lekmän i ledningen och en ordentlig, regelbunden revision som kontrollerar att den fungerar på ett sätt som anstår Den heliga stolen och dess goda rykte.