Meditation och mystik

Böcker om meditation och mystik är det till synes ingen brist på. Likväl har det visat sig vara svårt att finna en lämplig inledning till den kristna traditionen på detta område. Det är ur ett konkret behov vid en rad kurser och meditationsövningar som den första av dessa böcker framgått. Den andra boken kan närmast karakteriseras som ett andligt testamente, redan något av en minor classic inom sin typ av litteratur. Det är befogat att behandla dessa båda böcker i samma recension, inte endast därför att de är utgivna ungefär samtidigt och på samma förlag, utan också därför att de är samstämmiga i sin syn på den inre bönen – Bischofberger och Eklöf hänvisar f. ö. uttryckligen till Le Saux.

Redan titeln på den första boken – Guds födelse i människan – innebär något av en avgränsning. Som författarna framhåller i förordet finns det också andra motiv i den kristna mystiken såsom ”korsets mystik” eller ”brudmystiken”. Det förefaller vara riktigt att koncentrera framställningen till en aspekt av mystiken och då göra detta ganska utförligt. Enligt författarna är Guds människoblivande och människans gudomliggörelse centrum i kristendomen – inkarnation och theosis med anda ord.

Uppläggningen är klar och instruktiv. Efter en inledning med bl.a. olika definitioner redogörs för olika försök att tolka verkligheten (positivism, idealism, m.m.). Det säger sig självt att det begränsade utrymmet inte tillåter några längre exposeer, och det är väl inte heller nödvändigt här. Under rubriker som Mystikens verklighetssyn, Gudsbilden i kristen tradition samt Bön och objektsinriktad meditation redogörs för olika sidor av meditationen. Invändningar inför meditationen tas upp (Får jag meditera? Kan jag meditera? Törs jag meditera?) och tre förslag till meditationer avslutar boken. Talrika citat från mystikernas skrifter förekommer – mest kristna, men även en muslim.

Boken fyller i eminent grad sitt syfte att ge en första inblick i kyrkans teologi och mystikens väsen och att tjäna som handledning för nybörjare. Även om många praktiska anvisningar förekommer blir de aldrig huvudsaken, utan placeras hela tiden in i ett större sammanhang. En utförlig litteraturförteckning ger anvisningar till fortsatt läsning.

Om någon liten kritik skall komma fram, far det gälla det avslutande förslaget till meditation, ”Guds namn”. Här sägs det att Guds namn på hebreiska är Jahve, och att ”i den judiska tradition, som ju Jesus själv tillhörde, är det heligaste ord man känner till just detta Guds namn: Jahve, jag är” (s 118). Gentemot detta måste framhållas, att det rätta uttalet av det s.k. tetragrammet (JHWH) är och torde förbli okänt. Uttalet Jahve är endast en bland många gissningar, och just i den judiska traditionen har man med skärpa framhållit, att det gudomliga namnet är okänt och därmed outtalbart. Det förefaller därför något betänkligt att grunda en hel meditation på en obevisad och obevisbar form av gudsnamnet.

Men i övrigt alltså en förträfflig bok, om vilken kan sägas vad Luther en gång sade om Guds moder Maria: Non potest satis laudari (Hon kan inte nog prisas).

Detta gäller även om den andra boken, Den heliga närvaron av Henri Le Saux. Denna skrift är frukten av ett långt liv i meditation och kontemplation. Den har inte samma pedagogiska uppläggning som den förra boken, utan är snarare en inträngande meditation kring mystikens huvudbegrepp.

Henri Le Saux (även under namnet Abhishiktananda – ”Kristi glädje” på sanskrit) var fransk cistersiensmunk och kom till Indien för att grunda ett ashram ”och leva sin kristendom enligt den hinduiska traditionens seder och asketiska livsstil” (Bede Griffiths i förordet). Den som ev. väntar sig en synkretism av kristendom och hinduism i denna bok blir emellertid besviken. Redan de talrika bibelcitaten visar hur förankrad författaren är i den kristna traditionen. 1-len han söker på ett fruktbart sätt att se sambandet mellan kristen mystik och indisk vishet, och också från Upanishaderna hämtas många citat.

Le Saux ger först och främst en utmärkt inledning i bön, meditation och mystik. Därtill är hans skrift även ett nyttigt memento i en tid, då religionsdialogen ibland skulle må väl av en ökad besinning. Den heliga närvaron visar nämligen att en kristen munk inte behövde avsäga sig sin tro för att nå rykte som en sanyasi, en helig man. Med sitt liv, sin fromhet och sitt tänkande visade han hur kristendomen – utan att uppge något av sitt väsentliga innehåll – kan integreras i de mest skilda kulturer och miljöer. Det är därför mycket värdefullt att denna bok nu finns tillgänglig i svensk språkdräkt.