Barn ljuger aldrig

Barns tillförlitlighet som vittnen har på sistone diskuterats livligt i samband med vissa uppmärksammade incestmål. Gentemot det tvärsäkra påståendet att ”barn ljuger aldrig” har man kunnat visa att många barn är suggestibla och har svårigheter att skilja mellan verklighet och fantasier. Detta är inte något nytt utan är välbekant bl.a. från äldre tiders häxprocesser (något som dr Gustav Henningsen påminner om i Signum 1996:3). Saken tas upp på nytt i Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi (Norstedts 1996). Författaren, som är journalist på Dagens Nyheter, tar upp en rad aktuella rättsfall. Hon ger ett stort antal svenska exempel på hur fäder eller andra närstående har dömts för incest på otillräckliga grunder eller har frikänts först efter uppslitande rättegångar. Också hon drar parallellen till häxprocesserna (och visar sig för övrigt ha haft kontakt med dr Henningsen om detta). Hon visar helt övertygande att det förekommit rättsövergrepp och att oskyldiga utsatts för helt onödigt lidande.

Vad Öhrström diskuterar är inte incestproblem som sådana utan de vittnespsykologiska metoder som brukas. Barnen hamnar alltför lätt i situationer där de utsätts för påtryckningar och ledande frågor från både psykologer och den sociala omgivningen. Särskilt tvivelaktiga är psykologiska terapimetoder för att ”återuppväcka bortträngda minnen”. Enligt en av Freuds tidigare teorier – som han sedermera själv övergav – skulle minnen av sexuella övergrepp vara så traumatiska att den utsatte förträngde dem helt ur minnet, men att de kunde återuppväckas under hypnos. I USA har intresset för metoden fått ett enormt omfång på senare år liksom bruket av hypnos i detta syfte. I dessa fall är bevisvärdet obefintligt, eftersom ”minnena” ofta tycks vara framsuggererade av terapeuten. ”Patienterna” är vanligen inte barn utan vuxna som under terapin får blixtbilder av övergrepp de utsatts för under sin barndom. (Om detta, se min artikel ”När fan är lös”, Signum 1994:6, s. 174.)

Hela frågan om återuppväckta minnen har aktualiserats i vår genom två amerikanska program i svensk TV och en följande paneldiskussion där Lilian Öhrström också deltog. Detta har också förts vidare genom ett fortlöpande debatt i Svenska Dagbladet. Vissa frågor har man dock gått förbi med ganska lätt hand. I terapins ursprungsland USA handlar det inte bara om incest utan ofta om påstådda satanistiska riter och barnamord. Bådadera skymtade i TV-programmet men har inte tagits upp i den följande debatten. Detsamma gäller de påstådda upptäckterna av ”multipla personligheter” som framträder under terapins gång. Bådadera behandlas av Öhrström i bokens kapitel 15. Att denna uppsplittring av personligheten åstadkoms av terapeuten råder det knappast något tvivel om, inte heller att den är skadlig för den som blir utsatt för detta. ITV-programmet fick man följa en ung kvinna som från början tycktes fullt frisk om också inte helt nöjd med sin tillvaro. Slutbilden av henne, efter genomgången terapi, var ett psykiskt vrak som var övertygad om att ha deltagit i satanistiska orgier och som av sin terapeut försetts med 27 delpersonligheter att hålla reda på. Allt detta tycks oss helt absurt, och det har väl också varit främsta skälet till att det tonats ned i den svenska debatten. Genom att utesluta dessa uppenbart bisarra element har terapins förespråkare sökt ge ett intryck av större trovärdighet. Ett undantag är professor Eva Lundgren i Uppsala som tidigare öppet bekänt sig till tron på en utbredd satanism men som inte deltagit i den senaste debatten.

Lilian Öhrström visar hur viktigt det är att ta de insikter till vara som historia och folklivsforskning ger.

Genom tiderna kan vi iaktta hur samma psykologiska mekanismer är i verksamhet då rykten sprids, då föreställningar byggs upp och en allmän panik kommer till, och hur lätt man hamnar i en situation där förnuftet inte längre har någon talan. Just det amerikanska samhället tycks vara särskilt känsligt för den sortens trender så som det t.ex. kom till uttryck under senator McCarthys dagar. Ett välkänt exempel på massmediaunderstödd ryktesspridning är det periodiskt återkommande intresset för UFO och de många rapporterna om hur människor tagits ombord på utomjordiska rymdskepp och blivit undersökta av besynnerliga främlingar. Sådant är dock en mera ofarlig galenskap är terapimetoder som kan ödelägga oskyldiga människors liv.

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har ännu 1995 uttryckt sin tilltro till amerikanska terapier för att återuppväcka minnen. Metodernas kritiker och inte minst Lilian Ohrström kanske kan bidra till en större tillnyktring hos de berörda myndigheterna. Vad det här gäller är inte att ta parti för kvinnor, män eller barn utan att finna ut vad som i varje enskilt fall är sanningen. Och, det kanske behöver sägas i dag, sanningen har ett egenvärde som står över alla partsintressen. – PB

Lilian Öhrström, Sex, lögner och terapi. Norstedts 1996