Det andra Israel

Det andra Israel

Sten Hidal

Finns det något land som i förhållande till sin storlek intar en lika stor plats i nyhetsförmedlingen som Israel? Säkert inte, i varje fall om perspektivet förlänges till år och decennier. Intresset för det lilla landet i Mellanöstern är naturligtvis inte endast politiskt betingat, det är också – och kanske främst – religiöst motiverat. Det var ingen tillfällighet att det i den gamla folkskolans klassrum alltid fanns åtminstone dessa båda kartor: Sverige och Palestina.

Sverige har förmånen att ha en god och balanserad nyhetsförmedling från Israel, något som inte är en självklarhet. Förutom Cordelia Edvardsson skall här nämnas Nathan Shachar, tidigare Mats Ahnlund. Han kom redan som ung till landet, där han nu är Dagens Nyheters korrespondent. Hans intressen är breda; förutom Israel och den judiska traditionen har han sysslat mycket med Latinamerika och forskar för närvarande i Portugals idehistoria.

Den här anmälda boken, Vilsenhetens förklädnader, har ett rikt och varierat innehåll. Ett sammanbindande tema är dock en vilja, att visa upp ”det andra Israel”, de orientaliska judarnas och palestinaarabernas Israel. Det är mycket värdefullt att få denna information, eftersom många svenskar – främst kanske en äldre generation – alltjämt lever i föreställningen att Israel är samma nation som grundades av David Ben Gurion och Golda Meir. Men det har hänt mycket sedan dess, och inte minst den väldiga invandringen av orientaliska judar har i grunden påverkat Israel med stora sociala problem som följd.

I flera av essäerna berättar Shachar om sina möten med representanter för detta andra Israel, möten som ibland har vuxit ut till vänskaper. Den bild som ges är mycket mera övertygande – och ibland skakande – än vad som skulle kunna förmedlas genom aldrig så långa sociologiska utredningar. Författaren är väl medveten om den religiösa dimensionens betydelse – det är ju också svårt att bortse från den i Mellanöstern. Men han är inte bara medveten, han har också goda kunskaper. Det är inte många judar som skulle karakterisera sin egen religion på följande sätt: ”Det var talmudakademierna i Mesopotamien, den andalusiske filosofen Moshe Ben Maimon, Maimonides, och Egyptiern Saadia Gaon som fullbordade judendomens förvandling från Gamla testamentets inåtvända och vilda stamtro till aristoteliskt spetsfundig advokatreligion… Dagens judendom är inte gammaltestamentlig, den är en kulturskapelse som har tagit form utanför Israel.” Frågan är om det inte är en alldeles sann beskrivning. Men boken handlar inte enbart om Israel. Här finns en läsvärd essä om Egypten, som bl.a. behandlar magdansens ställning. Kapitlet ”Santa Katarind’ är däremot något av en besvikelse för den som trodde att det skulle handla om Katarinaklostret.

Det är med en lätt känsla av yrsel man lägger från sig boken efter läsningen: är Mellanöstern så komplex! För den som sysslat med området ur historisk synpunkt borde det inte vara en överraskning, men mångfalden av synpunkter och rikedomen på information i Shachars bok motiverar en sådan slutsats.

Nathan Shachar, Vilsenhetens förklädnader.

Essäer om myter, modernitet och tradition i Mellanöstern. Atlantis 1996. 272 s.