Etisk brobyggarkonst

I DEN KATOLSKA KYRKANS sociallära och etiska ungdervisning förekommer ofta uttrycket den naturliga lagen som varje människa skall bygga sina etiska överväganden och sitt moraliska handlande på. Den något dolda meningen bakom den abstrakta termen är att människan genom egen mänsklig (naturlig) insikt kan veta vad som är rätt och fel. Det är inte först genom en gudomlig uppenbarelse som människan får veta vad hon skall göra och hur hon skall förhålla sig till sina medmänniskor och till den övriga skapelsen. Denna kyrkans ståndpunkt – som avser människans moraliska ansvar och inte naturens fysikaliska lagar – får full relevans först i dagens öppna demokratiska samhälle som inte längre erkänner någon given moralisk auktoritet.

Man skulle kanske vänta sig att kyrkan snarare skulle vara misstänksam mot människans egen förmåga till etisk insikt och att hon därför söker kunskap om gott och ont, rätt och fel i sina urgamla heliga skrifter. Var annars hittar man en bärkraftig människosyn som utgör grunden för all etik? Och visst har kyrkan i sin förkunnelse och katekes förmedlat en morallära som har sina rötter i Tio Guds bud och Jesu förkunnelse. De kristna urkundernas undervisande delar är ju inte så svåra att förstå. Vi skall inte dräpa, inte stjäla, och vi skall tala sanning, vara hederliga och leva i fred med varandra. Vi skall handla i enlighet med den Gyllene regelns krav. Hela lagen är sammanfattad i kärleken som innebär att varje människa, även fienden, skall bejakas och respekteras. Kyrkans koncilier och ämbetsbärare, hennes andliga mästare och teologiska lärare – och inte minst otaliga föräldrar och kateketer världen över – har tolkat och förmedlat detta gemensamma etiska arv till nya generationer och nya tider.

Att förmedla etiska insikter

Det är tydligen både mänsklig förmåga att inhämta etisk kunskap och att ta emot gudomlig upplysning om vem människan är och hur hon skall handla, som tillsammans har utformat kyrkans morallära. Det är också därför som det är en oumbärlig uppgift att göra boskillnad mellan de båda etiska kunskapskällorna. Meningen kan emellertid inte gärna vara att skilja dem åt utan i stället att föra dem samman när man förstått deras specifika roll. Frågorna dyker upp, och hopar sig,

så snart vissa regler skall tillämpas inom en helt annan kultur än den bibliska. En av kyrkans och teologins förnämsta uppgifter består i att överbrygga denna klyfta med en brobyggarkonst som kräver kunskap om den bibliska miljön och insikt i tidens nöd och behov. Det gäller då att spåra upp den biblisk-etiska undervisningens kärna och att förmedla den till vår egen tid och situation med argument som övertygar. Det är minst sagt en utmaning att tolka de bibliska buden om att slaven skall lyda sin herre (Ef 6:5; Kol 3:22), att kvinnan skall vara underordnad mannen (Kol 3:18) och att inte göra motstånd mot (den statliga) överheten (Rom 13:2). Hur skall man översätta dessa bud till en annan, i synnerhet senare kultur?

Hur vet man alltså vilka bibliska bud som är förpliktande under alla tider, och vilka som är tidsbegränsade? Hur kan man urskilja de tidlösa från de tidsbestämda kraven? Uppenbarligen inte genom bibeln själv som inte gör denna distinktion. Dessutom måste man fråga sig om man i de heliga skrifterna och kyrkans traditioner får de handlingsregler som man behöver för att fatta välgrundade beslut i den politiskt och religiöst mångfaldiga demokratins, de begränsade mark- och energiresursernas, marknadskrafternas, de globala orättvisornas och bioteknologins tidevarv. Var hittar man instrumenten, tekniken” för att bygga broar från bibelns etiska synsätt till tidens krav idag?

Faktum är att man i Nya testamentet självt finner tydliga hänvisningar till den här efterlysta brobyggarkonsten. Paulus hade förmågan att förmedla det judisk-kristna budskapet till den grekiska miljön sedan han berikat det kristna budskapet med element från den grekiska kulturen. Han var hemma i båda kultursfärerna. Som exempel kan tjäna hans tal på Areopagen i Athen (Apg 17) eller de många ställen där han använder sig av samvetsbegreppet. Detta etiska nyckelbegrepp lärde han känna inom stoicismen, en rörelse som dominerade den filosofiska scenen i Athen och Rom mellan år 300 f. Kr. och 200 e. Kr. Den påverkade grundligt Paulus etiska synsätt. Till romarna skrev han att hedningarna visserligen inte har fått en lag av Gud som judarna (förmedlad genom Mose på berget Sinai), ”men om de (hedningarna) av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag, fast de saknar lagen.

Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om detta vittnar också deras samvete…” (Rom 2:14 f.). Den inre oskrivna lag som varje människa bär i sig speglar samma gudomliga vilja som den skrivna lagen som Mose bar med sig på sina stentavlor från berget Sinai.

Den naturliga lagen

Därmed har kyrkan i sin förkunnelse och teologi fått ett instrument eller en metod att utöva sin brobyggarkonst. Det är den naturliga lagen som finns inskriven i varje människas liv och som sätter henne i stånd att skilja mellan gott och ont, rätt och fel. Den hjälper henne att skilja mellan tidlösa etiska riktmärken (exempelvis människovärdesprincipen) och deras tidsbestämda tillämpning (exempelvis synen på religionsfrihet eller på dödsstraff). Denna förmåga till etisk insikt möjliggör och befrämjar ett fruktbart resonemang människor emellan om gemensamma värden och ett utbyte kring ett förpliktande regelsystem bland människor med skilda livsåskådningar och politiska preferenser. Den naturliga lagen är summan av de värderingar om gott och ont, och de normer om rätt och fel, som människan i kraft av sitt förnuft kan komma till insikt om. Denna lag är lika gammal som människans självkännedom som moraliskt subjekt. Den hör hemma i vad man kallar skapelseordningen men har alltså sanktionerats av Nya testamentet.

Enligt en av historiens främsta etiska brobyggare, Thomas av Aquino, är den naturliga lagen (lex naturalis) förankrad i människans eget förnuft (ratio, eng. reason) och inte i en gudomlig uppenbarelse. Givetvis är även människans rätta förnuft upplyst av Guds Helige Ande. Det är därför som det inte finns – eller åtminstone inte behöver finnas – någon motsättning mellan uppenbarelsen och förnuftet. Thomas förtydligar: ”Den naturliga lagen bygger på människans förnuft” (lex naturalis est aliquid per rationem constitutum). Enligt skapelseordningen är det människans naturliga förnuft som är rättesnöret för hennes handlande (Summa theologiae 1-11, 94, 1 och 108, 2 ad 1). De reformatoriska traditionerna, i synnerhet den lutherska, har (åtminstone till en början) inte ändrat den uppfattningen.

Människans förnuft får emellertid inte isoleras från hennes handlingar, hennes sätt att leva. För att få etisk insikt behövs en moralisk grundhållning präglad av ansvar och inre beredskap att pröva och möjligtvis ompröva en viss ståndpunkt. Människan kan nämligen i sitt konkreta liv ”hålla sanningen fången i orättfärdighet” (Rom 1:18) vilket grumlar den naturliga lagen och fördunklar dess tolkning. När lidelserna skenar iväg och människor våldför sig på varandra kan det vara svårt att finna en gemensam väg till ett samförstånd vilket inte minst de pågående konflikterna världen över visar. Modern kulturantropologi säger också att förnuftets diktat eller imperativ trots gemensamma etiska grunddrag yttrar sig olika i olika kulturer.

Dialog på lika villkor

Diskussionen om den etiska kunskapens källor var nödvändig för att kunna gå vidare till den konkreta frågan hur kristna skall bära sig åt när de förfäktar varje människas människovärde, rätt till liv och en människovärdig tillvaro. Det är förmodligen för många en överraskning, och kanske en befriande upptäckt, att finna en biblisk förankring av en allmän lag – som vi alltså kan kalla den naturliga lagen – som är nedlagd i ”hedningarnas hjärtan”, och därför i varje människa. Det tillåter och rentav uppmuntrar kyrkan att bygga broar till dem som inte delar hennes tro. Det betyder att kyrkan skall använda sig av en metod som vi kan kalla argumentation.

Oppenheten och förtroendet för den naturliga lagen och det mänskliga förnuftets möjligheter att aktivt medverka i en fruktbar dialog innebär också en hälsosam sårbarhet. Argumenterar man med förnuftsskäl får man stå ut med, och rentav välkomna, motargument av samma sort. Om man inte tål detta brister man i intellektuell redlighet. Om en dialog med profana humanister är bristfällig eller slår slint behöver detta inte innebära att den ståndpunkt som argumenten söker försvara har slagits ut. Dialogen är ett medel att med hjälp av argument förklara och förmedla etiska insikter som man kanske till en början har fattat rent intuitivt, möjligtvis på grundval av en andlig lyhördhet och känslighet. Men dessa intuitivt uppfattade insikter måste kläs i rationella argument om man skall kunna kommunicera med dem som endast har tillgång till den naturliga lagen och inte till uppenbarelsen. En sådan dialog kan leda till djupare kunskap och ömsesidig respekt.

En dialog som är baserad på den gemensamma naturliga lagen och förnuftets förmåga måste följdriktigt nog vara sparsam med att citera auktoriteter. Det är inte till stor hjälp för dagens konkreta dialogpartner att påstå att ett visst bud är Guds ord.

Det tjänar inte något till att hävda kyrkans lära mot någon som inte erkänner hennes auktoritet. Att påstå att abort är fel därför att något av kyrkans koncilier har fördömt aborten är ett slag i luften. Man måste kunna omfatta och förmedla satsens eller ståndpunktens inre giltighetsgrund, exempelvis genom att framhålla att varje människa har en inneboende rätt till liv.

Om då någon profan humanist påstår att ett tio dagar eller åtta veckor gammalt ofött barn inte är mänskligt liv – eller åtminstone inte någon person – då måste vederbörande tillåta sig frågan från vilken tidpunkt människan är person och därför får göra anspråk på sitt oförytterliga människovärde. Att presumera status som person och rättssubjekt från början av konceptionen är en rationell och kommunikabel uppfattning – som dessutom inte kan falsifieras av biologin. Att påstå motsatsen innebär att ta på sig en bevisbörda som hittills ingen har gått i land med. Exemplet visar den naturliga lagens aktualitet och styrka.

Det specifikt kristna i moralen

Här och var träffar man engagerade kristna som erfar att de går miste om något väsentligt om de skall begränsa sig till att redovisa argument som hör hemma i ett rent profant meningsutbyte, i en rent argumentativ dialog. En profan humanist säger exempelvis att vi måste ta hand om gamla och handikappade och flyktingar därför att vi skall förhålla oss solidariska och därför att vi måste respektera människovärdet som är lika för alla. De kristna hänvisar till att varje människa är Guds avbild och att man får och skall känna igen Kristus i henne, framför allt i den nödlidande, svaga och kanske genom en cancersjukdom vanställda medmänniskan. Ett specifikt kristet språk talar mer till människans hjärta och kan väcka hennes vilja och förmåga till handling. Den handlar snarare om motivation än om argumentation.

Det är också med avseende på motivationen som den kristna tron är av största betydelse, nämligen att handla i enlighet med vad man har insett. Den kristna tron hjälper – eller är avsedd att hjälpa – en person på vägen från insikt till insats, från etik till moral. Etiken förblir i det offentliga samtalet i samhället ofta tom retorik som hör hemma i högtidliga tal där politiker, vetenskapsmän och förhoppningsfulla fallskärmskandidater vill visa sin moraliska medvetenhet. Men när det kommer till kritan, dvs när de fina etiska principerna skall omsättas i den glanslösa vardagens moral, kan insikten ofta inte mobilisera den slagkraft som leder till handling. Det som saknas är motivationen att handla rätt. Man kan förmoda att den moraliska brobyggarkonsten (att handla rätt) är svårare att träna upp än den etiska (att tänka riktigt).

För att omformulera den engelske religionsfilosofen och kardinalen John Henry Newman leder den naturliga lagen till en teoretisk insikt och ett formellt samtycke (fornval assent). Det som leder till ett reellt samtycke (real assent) och till konkret handling är en levande förebild. Mötet med Jesus Kristus eller en kristuspräglad person kan väcka starka inre drivkrafter som leder till ansvarstagande och handling. En oklanderlig bevisföring på den naturliga lagens grund är viktig men inte mer än början i strävan efter en bättre värld.

EB