Hjärtats ebb och flod

R. S. Thomas har nominerats till det litterära Nobelpriset 1996 av en entusiastisk kommitte i Wales, med stöd utifrån av bl. a. Kenzaburo Oe. I och med att Seamus Heaney fick priset i fjol lär det dock dröja innan ännu en engelskspråkig poet kommer ifråga, rimligen bortom den 82-årige Thomas levnadsrand.

Den egensinnige gamle poeten fortsätter likväl sitt envetna värv, oberörd av den stora världens bländverk. Som pensionerad präst och änkling lever han än mer än förut ett avsidesliv, sedan en tid tillbaka återbördad till sin barndoms Anglesey längst ut i nordvästra Wales.

Därmed inte sagt att den höga åldern har skänkt Thomas något serent sinne. Det råder ”inget vapenstillestånd med furierna”, för att citera titeln på den diktsamling han utgav i höstas: No Truce with the Furies. Och furierna återfinns framför allt i hans egen spegel, om man får tro titeldikten.

Ändå är Thomas sig omisskännligt lik i den nya boken, något av en vresig profet och ömsint fåraherde på samma gång. Hans vrede drabbar framför allt den moderna s.k. civilisationen med alla dess styggelser – materialismen, maskinen och Mammon – med dess hycklande förgrundsfigur, den västerländska männi skan, som poeten i ett sarkastiskt ögonblick avbildar ”med Bibeln under ena armen och bomben under den andra”.

Naturen står honom desto närmare. Som en gång Martinson tecknar han ett helt lyriskt bestiarium, en rad skarpögda och inlevelserika djurporträtt med symboliska övertoner. Och fågelskådandet utgör alltjämt en daglig syssla, som tillfredsställer både ornitologen och poeten inom honom.

Men någon misantrop har Thomas ändå aldrig varit, därom vittnar de många tidiga dikterna om walesiska fattigbönder, så kärleksfulla i all sin kärva utformning. Även i den nya samlingen blir olika människor, okända eller välbekanta, föremål för poetisk empati. Här finns bl. a. några sorgset innerliga dikter om den bortgångna hustrun, som hör till det mest gripande han har skrivit. Andra dikter hyllar fränder inom samtida konst och litteratur, Paul Klee och Wallace Stevens, som båda förvaltar ”fantasins sakrament”.

Och i dikten ”S. K.” apostroferar han ännu en gång sin själsfrände framför andra, Sören Kierkegaard, som tidigt lärde honom trons villkor, språnget över en hisnande ovisshet. Här handlar det bl. a. om den danske filosofens ironiska förklädnader och gäckande visdom:

Vilka var hans lärare? Han skolades

i anonymitet av Gud själv

och överlät åt sina läsare, som Gud

överlåter åt läsaren av livets

bok, att treva efter meningen

som blir till kvicksilver i handen.

Gud själv är givetvis det största mysteriet, som motstår alla begreppsliga inringningar. Men poeter har alltid känt en särskild dragning till det outsägliga. Och under den ständiga jakobskamp i trons natt som Thomas senare diktning vittnar om tillgriper han alltid bildspråk för att uttrycka sina erfarenheter, antingen metaforerna är bibliskt uråldriga eller sprungna ur den nya fysikens vokabulär.

R. S. Thomas nya diktsamling utgör inget bokslut, försöker inte överbrygga tillvarons sönderslitande motsättningar genom någon subtil dialektik. Tvärtom förblir han trogen sin ursprungliga upplevelse avskapelsens gåtfulla klyvnad, med all dess skönhet och grymhet, liksom av det janusansikte som Skaparen tycks uppvisa för en timlig blick, ömsevis likt en förtärande eld och en hugsvalande vind.

Medan de tvärsäkra naglar fast sin tro eller sin förnekelse i entydiga doktriner säger sig Thomas, som i Llanfairynghornwy ständigt har tidvattnet inom synhåll, vara fri att följa en ”pendlande sanning”. Den klassiska mystiken, som erfarit hur det inre livet kan skifta mellan acedia och hänryckning, bekräftar hans ord. Även hjärtat känner sina växlingar mellan ebb och flod.

R. S. Thomas, No Truce with the Furies. Bloodaxe Books, 1995