Intellektuella fragment

Lars Gyllensten har under alla år fört noggranna arbetsanteckningar och vid något tillfälle sagt att han alltid går omkring och småskriver. En del av anteckningarna har publicerats i bokform. Man tänker i första hand på Diarium spirituale och Lapptäcken livstecken. I båda dessa verk varvas filosofiska reflexioner med djärva utkast färgade av språklig iver och lust. Särskilt intressant är den öppna redovisningen av författarskapets intentioner och möjliga färdvägar – något som ofta kommer till uttryck i Diarium spirituale: ”Mina böcker är […] omgivna av osynliga anföringstecken, föregångna av imaginära ’att’. De är vittnesbörd, i första hand, och inte meddelanden om sakförhållanden. Detta är deras pseudonymitet – i Kierkegaards mönster – fast de inte är publicerade under uttryckliga pseudonymer.”

Med andras ord, och egna är av annorlunda slag. Huvudsakligen är detta en citatsamling. Författaren själv har valt rubriceringen ”fragmentarisk, intellektuell självbiografi”. Utdragen daterar sig till olika faser av författarskapet. Exakta tidsuppgifter ges inte, men en komplett källförteckning hjälper läsaren att lokalisera varifrån citaten hämtats. Många av styckena – varav somliga berikas med egna kommentarer – kretsar kring de grundläggande problemställningar och motiv som genomsyrar Gyllenstens romaner. Samtidigt återkommer röster som han av-lyssnat livligt genom åren, inspiratörer som Kierkegaard, Schopenhauer, Dostojevskij och andra.

För att hitta rätt i denna kör kan läsaren orientera sig efter en viss tematisk gruppering. Indelningen är naturlig, även om spörsmålen gärna krokar tag i varandra. Lika uppenbart är att volymen har en tyngdpunkt. Merparten av stoffet faller nämligen, meddelar författaren i sitt förord, inom ”den religiösa sfären”. En sådan inriktning är inte oväntad. Häri speglar sig än en gång Gyllenstens fascination inför den rikedom av mänskliga erfarenheter som han funnit i de religiösa språken. Det är en deklaration som han gjort vid flera tillfällen, ofta med tillägget att han själv inte betecknar sig som religiös – i varje fall inte, skriver han nu, i meningen ”anhängare av den ena eller andra konfessionella trosriktningen”.

En rätt stor skara teologer kommer därmed till tals i skilda avsnitt av boken, i sällskap med en handfull tunga filosofer. Några av dem hör hemma i antiken, andra i medeltid och senare. Liksom tidigare uppsöker Gyllensten med förkärlek mystiker och asketer men även helgon, munkar och kyrkofäder. Flitigt citerad är exempelvis Teresa av Avila, spansk mystiker och klostergrundare – i detta urval överväger hennes anteckningar nära själens skuggsida. Värd att lyssna till är likaså den engelske medeltidsmystikern Richard Rolle. Följande utdrag ingår i Den brinnande kärleken (Artos, 1992): ”Den människa känner Gud till fullo som inser att det är omöjligt att förstå och lära känna honom. […] Fastän Gud är allsmäktig kan han nämligen inte lära dig vad han själv är.”

Inom bokens teologiska avdelningar återfinns också författarens mest intressanta reflexioner. Några av dem tycks formas till ett förlängt eko av röster som hans romaner släppt fram ända sedan debuten för mer än ett halvsekel sedan. Andra nedslag andas jakt efter uppenbarelse, vila, befrielse – en längtan som emellanåt känns brännande. Åter andra drar sig mot tvivel och mörkare nyanser. Naturligt nog formuleras i sammanhanget vissa aspekter av författarintentionen, stundtals med koppling till en ihärdig jakt på ”giltigheter och förpliktelser”. Det gyllenstenska rolltagandet går delvis igen också i dessa textens marginaler.

Relativt stor uppmärksamhet ägnas även vetenskap och fysik, områden som Gyllensten länge intresserat sig för – och ofta knutna till en religiös problematik. Yttranden av Albert Einstein livar upp anrättningen med sin klarhet och pregnans. En del av vad som citeras inom detta block sammanlöper i den danske fysikern Niels Bohrs rader: ”Det är fel att tro att fysikens uppgift är att finna ut hur naturen är. Fysik handlar om vad vi kan säga om naturen.”

I övrigt rymmer samlingen kloka ord om frihet, exil, kärlek, sjukdom, leda, död. En försvarlig plats upptar bildkonst och poesi; även där hörs tänkare från skilda epoker och områden. Bland citerade moderna diktare fångar exempelvis Czeslaw Milosz och Joseph Conrad – och för svenskt vidkommande främst Pär Lagerkvist, med gripande bekännelser ur skilda anteckningar. Läsvärd är förvisso också Joseph Brodsky, som fällt en skarp replik om kunskap och kultur: ”Kultur är definitionsmässigt elitistisk, och att lägga demokratiska principer i kunskapens sfär leder till att likställa vishet med idioti.” Den ryskfödde nobelpristagaren uttrycker här en ståndpunkt som Gyllensten själv formulerat på olika sätt, i skarpa ordalag likaså.

Överlag möter många ryska röster i samlingen – Michail Bachtin, Nikolaj Berdjajev, starets Siluan, Alexander Yelchaninov, Anton Tjechov. Anmärkningsvärt nog är Dostojevskij den mest citerade, näst Kierkegaard. Samtidigt saknas några av Gyllenstens största inspiratörer. Swedenborg – vars drömbok avlockat återkommande kommentarer – representeras bara med ett enda stycke. Å andra sidan utgör detta urval en begränsad del av författarens anteckningar, enligt förordet en fjärdedel av nedtecknade citat (man kunde kanske hoppas på ytterligare volymer efter hand).

Allt är dock inte citat med kommentar – volymen innehåller också luftigare passager. Man tilltalas speciellt av de varma raderna om författaren till Processen: ”Kafka var inte en gammal man – om man räknar rent kronologiskt och inte ser till hans så att säga existentiella ålder. För övrigt, i någon innerlig mening, var han redan som ung en åldrad människa. Han samarbetade med sitt drömliv – ett rikt och kvalificerat drömmande. Han nedtecknar noga sina drömmar i dagboken – med en minnesgod tydlighet som är förbluffande. Kanske diktar han vidare – låter fantasien vid uppvaknandet eller därefter blanda sig i minnets bedrifter. Kanske hade han också uppövat sitt drömmande, så att det har fått denna både kvantitativa och kvalitativa duglighet. Eljest är där mycket anspänning och oro i hans författande – en anspänd ambition att alltid skriva, en butter vilja att värna om sitt skrivandes praktiska förutsättningar och andra villkor. Han vittnar om en blandning av kallelse- och uppdragsmedvetenhet och om osäkerhet på värdet av vad han gör. Han hade också en ömtålig, otålig, vaksam och sårbar relation till andra människor – men också en vitalitet och förmåga till och smak för gemenskap: läsning, högläsning och uppläsning, samtal.”

Gyllensten ställer här en lika lågmäld som inkännande diagnos; kanhända speglar den ett växande släktskap med Kafka. Samlingen rymmer ytterligare ett par säkert utmejslade miniporträtt. Däremot är författarens humoristiska ådra något nedtonad denna gång – även om den kan skönjas en aning mellan varven, genom egna illustrativa teckningar och skämtsamma försåt. Säkerligen speglar sig lusten även indirekt, i vad som lyfts fram. Man tänker på Niels Bohrs inlägg: ”Några ämnen är så allvarliga, att man bara kan skämta om dem.”

Som helhet väcker samlingen en stark nyfikenhet på källorna; i den meningen har författaren nått ett uttalat syfte. Samtidigt bildar nedslagen något av en personlig antologi, möjligen också en nyckel till författarskapet, framburen av Gyllenstens husgudar. Skuggan av ett självporträtt tycks ibland ta gestalt. Allmänt utsäger förstås också en citatbok en del om sammanställaren. För övrigt bör inget avsnitt sträckläsas utan smältas under rimlig tid. Den som ger sig tid finner visdomsord av överväldigande rikedom.