av JOHN SJÖGREN
Att följa sitt samvete är nästan alltid ett gott råd. När samvetet låtit sig formas av urskillning, bön och uppriktig reflektion är det inte fel att kalla samvetet för Guds röst inom oss. För de flesta av oss är priset för att följa vårt samvete inte särskilt högt. Även om begreppet samvetsfrihet i dag är omdiskuterat äger vi ändå i de allra flesta fall friheten att lyssna till samvetets röst utan att det får alltför allvarliga konsekvenser. Men så har det givetvis inte alltid varit. Under andra omständigheter kan priset för att följa sitt samvete vara extremt högt. Det kan rent av kosta en livet. Och det är under sådana omständigheter som ens samvete och ens övertygelser på allvar prövas.
En person som verkligen prövades, och som bestod provet, var Franz Jägerstätter (1907–1943). Han var en österrikisk jordbrukare och djupt troende katolik, engagerad i franciskanernas lekmannaorden, som när Österrike annekterades av Tyskland 1938 direkt ställde sig kritisk till Hitler och nazismen. När han inkallades till krigstjänstgöring 1943 vägrade han att inställa sig. Han greps och avrättades av nazisterna 9 augusti 1943. Hans levnadsöde har i efterhand kommit att uppmärksammas, och han vördas som en förbild i samvete och tro. Han saligförklarades av påven Benedictus XVI 2007.
Nu har den egensinnige amerikanske regissören Terrence Malick gjort en film baserad på Franz Jägerstätters öde. Det är en historia som passar Malick, som alltid haft en dragning åt religiösa grubblerier, de existentiella frågorna och det storslaget dramatiska. Allt detta får vi i A Hidden Life. I ett för Malick typiskt långsamt och meditativt tempo får vi följa den inre och yttre kamp som leder fram till Franz beslut och de tragiska konsekvenser det får.
Stora delar av filmen skildrar det slitsamma men samtidigt snudd på idylliskt framställda vardagslivet som lantbrukare i det bedövande vackra österrikiska alplandskapet. Här lever Franz ett lyckligt liv tillsammans med hustrun Fani och de tre döttrarna. Arbetet, familjen och tron står i livets centrum. När så Anschluss kommer tvingas Franz rannsaka sitt samvete och kommer, bland annat efter ett möte med biskop Fliesser (spelad av svenske Michael Nyqvist i en av hans sista roller), fram till att han inte kan ansluta sig till nazisterna. Ett beslut som inte bara leder till att han fängslas och till slut avrättas, utan också till att den tidigare så sammansvetsade lilla byn vänder sig mot Franz och hans familj. Just relationen till familjen, och i synnerhet hustrun Fani, utgör hjärtat i filmen och är mycket berörande gestaltad.
Malick har en fäbless för voiceover och här är det ofta de autentiska brev som Franz och hustrun Fani skrev till varandra under tiden i fängelset som ackompanjerar det kontemplativa bildflödet. Det är ett lyckat grepp, då breven ger en inblick i såväl makarnas relation som i Franz syn på sitt ställningstagande. Annars är det knappast orden som är styrkan i Malicks film. Även om både August Diehl som Franz och Valerie Pachner som Fani gör starka insatser lämnar Malicks personporträtt en hel del i övrigt att önska. Det gäller kanske inte i första hand huvudpersonerna, utan främst människorna omkring dem. Dialogen, i de fall sådan förekommer, är ganska platt och Malick faller i Hollywood-fällan att framställa snart sagt varje nazist som en argsint gubbe som skriker högt på tyska. Nyanserna är, åtminstone i det som sägs, ganska frånvarande.
Men så är det inte heller i det vi hör, utan i det vi ser, som styrkan i Malicks filmskapande ligger. Det är stundtals en smärtsamt vacker film. Varje bildruta är ett konstverk i sig. Och med bilderna lyckas Malick uttrycka djupet i berättelsen, det djup han inte kommer åt med orden. Med sitt storartade visuella berättande, som bäst beskrivs som bildpoesi, lyckas han ställa och gestalta frågor som går rakt in i och skakar om åskådaren. Det handlar, givetvis, om ondskans problem, om samvetets betydelse och om huruvida de små heroiska handlingarna, godheten och motståndet som historien glömmer bort, spelar någon roll i det stora hela. Filmen, och det faktum att Franz Jägerstätters livsöde fortfarande berör, är i sig ett slags svar på den frågan.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 2/2020, s. 54–55.