av HEINZ WERNER WESSLER
Efter de nationella parlamentsvalen i april/maj 2019, som gav det regerande Bharatiy Janta Party (BJP) egen majoritet i parlamentet, inleddes den andra mandatperioden under premiärminister Narendra Modi med snabba beslut som förändrar det politiska landskapet i Indien.
I augusti förra året lät den nya inrikesministern, och tills alldeles nyligen partiordföranden, Amit Shah dra tillbaka autonomistatusen inom den indiska unionen för Jammu och Kashmir och även dela provinsen i två så kallade unionsterritorier, som nu styrs direkt från Delhi. I Kashmirdalen pågår sedan decennier ett slags krig mellan den helt övervägande muslimska befolkningen och säkerhetsstyrkor. Stora delar av befolkningen är positiva till att det tidigare furstendömet lösgörs från den indiska federationen. Pakistan, å sin sida, menar att alla indiska områden med muslimsk befolkningsmajoritet egentligen borde anslutas till Pakistan. Den pakistanska delen av Kashmir är å andra sidan uppdelad i de norra territorierna, som styrs direkt från huvudstaden Islamabad och ett så kallat Fria Kashmir (Azad Kashmir).
Gränsen mellan den indiska och den pakistanska delen av det gamla furstendömet utgörs av en stilleståndslinje, som sedan 1949 övervakas av FN-styrkor (UNMOGIP). Bergsområdet i nordost annekterades för flera decennier sedan av Kina, vilket komplicerar läget ytterligare. Pakistan har folkrättsligt erkänt Kinas annektering, men inte Indien. Fem gånger har Indien fört krig i Kashmir. Den senaste gången, 1999, lekte uppenbarligen båda länderna med tanken att sätta in sina då alldeles nyligen införskaffade kärnvapen. Enligt läckt information var det USA:s medling som då fick de båda brödraländerna att ta sitt förnuft tillfånga. Ett självmordsattentat, som Indien anklagade Pakistan för att ha initierat, i februari 2019, då 44 indiska elitpoliser omkom, förde återigen de båda länderna till randen av en ny militär holmgång.
Under flera månader lät Delhi internet och delvis också mobilnätet i Kashmir vara avstängt, för att förhindra organiserandet av motstånd mot de centralstyrda åtgärderna. Hundratals aktivister greps och sattes i husarrest. Krisen kan när som helst blossa upp igen.
Medborgarskapslag
Den andra genomgripande åtgärden, som minoriteterna uppfattar som ett hot, är den nya medborgarskapslagen (Citizenship Amendment Act, CAA), som i december röstades igenom i båda kamrarna med stöd av den styrande koalitionen. Centralregeringen hävdar att denna lag inte har någonting att göra med den pågående, beslutade medborgarregistreringen (National Register of Citizens, NRC), som går tillbaka på en lag från 2018. Motståndet mot CAA från framför allt muslimskt håll uppfattas av många som en del av en muslimsk sammansvärjning, vars mål skulle vara att öka muslimernas befolkningsandel i Indien (nu cirka 14,2 procent) genom illegalt invandrade trossyskon från Afghanistan, Bangladesh och Pakistan.
Lagen ger staten möjligheten att utvisa muslimer som inte kan styrka sin lagliga rätt att vistas i Indien före 1971. Det som för utomstående kan se ut som ett försök till en effektivare hantering av medborgarskap kan visa sig vara en lömsk fälla för muslimer. I delstaten Assam, den första delstat där NRC infördes i början av 2018, kunde inte 1,9 miljoner personer (framför allt muslimer) bevisa att de redan före 1971 och Bangladesh självständighet bodde på indiskt territorium.
Medlemmar av de icke-muslimska religionsgemenskaperna kan räkna med att slippa utvisning. I CAA heter det dessutom: ”varje person som tillhör gemenskapen av hinduer, sikher, buddhister, jainister, parser eller kristna från Afghanistan, Bangladesh eller Pakistan, och som slagit sig ner i Indien före den 31 december 2014 … ska inte enligt denna lagstiftning behandlas som illegala invandrare” (http://egazette.nic.in/WriteReadData/2019/214646.pdf).
Anmärkningsvärt här är att kristna uttryckligen nämns inom gruppen, vars rätt till uppehållstillstånd försvaras. Detta kan utan vidare tolkas som ett skickligt försök att adjungera en till antalet obetydlig minoritet. Endast muslimer är undantagna från denna bestämmelse. Här blir således en hel religiös gemenskap utesluten från rätten till uppehållstillstånd och medborgarskap. Den statliga asylrätten, som artikel 14 i Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i FN:s flyktingkonvention föreskriver, är däremot en individuell rättighet. Av detta följer att varje fall måste betraktas enskilt utan hänsyn till religiös tillhörighet. Regeringsoberoende organisationer uppfattar den nya lagen som ett brott mot internationell rätt, som den indiska regeringen genom fördrag har förbundit sig till att följa.
Inrikesministern Amit Shah har vid upprepade tillfällen betecknat muslimer, som ursprungligen kommit från Bangladesh och som delvis bott i Indien i decennier, som ”termiter” och hotar därmed att spåra upp var och en av dem. Det rör sig här om miljontals människor, som hotas av utvisning. Den regeringsoberoende organisationen Genocide Watch befarar en enorm flyktingkris. Det verkar faktiskt som om byggandet av interneringsläger i Assam är i full gång.
Omvärdering eller värdesättande?
I oktober förra året firade hela landet med stor pompa och ståt Mahatma Gandhis (1869–1948) 150:e födelsedag. Men Gandhis pacifism, hans asketiska religiositet och hans försök att bygga broar mellan religionerna tycks ha tjänat ut. Andra stora personligheter, som den hindunationalistiske visionären Veer Savarkar (1883–1966), vinner terräng i det moderna Indiens hjältegalleri.
Indien är ett stort land med en fortsatt växande befolkning på mer än 1,3 miljarder människor. Nativiteten sjunker visserligen kontinuerligt, men ganska snart kommer det att finnas fler indier än kineser i världen. Redan nu räknas Indiens metropoler till de största stadskonglomeraten över huvud taget. I omgivningarna kring Delhi, Mumbai (Bombay) och Kolkata (Calcutta) bor det redan nu mer än 20 miljoner människor – och allt fler människor ser inte längre någon egen framtid på landsbygden utan trängs i de fullproppade metropolerna.
Ekonomin har visserligen försvagats under senare tid, men den senaste drastiska prishöjningen på lök förorsakade förvånansvärt nog inga massprotester. Undernäring är fortfarande ett problem hos en stor del av befolkningen, men tiderna av stor hungersnöd tycks vara förbi tack vare jordbrukets mekanisering. Utbildningsmarknaden växer rasande snabbt. Många föräldrar är beredda att betala enorma avgifter för engelskspråkig utbildning för sina barn, från privatskolor till universitetsexamina. Även bland de fattiga ökar utbildningen. Allt fler människor har inte bara tak över huvudet utan också varmvatten, klimatanläggning, kylskåp och bilar.
Trots städernas långvariga självförgiftning, som är en följd av den imponerande ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren, tror många människor fortfarande på framsteget. Och Indien håller sakta men säkert på att bli en politisk, militär och kulturell stormakt. På det ekonomiska området, inom forskning, utbildning, hälsovård och infrastruktur ligger Kina steget före. Vi ligger åtminstone långt före när det gäller saker som demokrati och en öppen debattkultur, kommenterar gärna indiska intellektuella. Men många politiska företrädare är kriminella, partiföreträdare ger sig i lag med den lokala maffian och de oppositionella medierna känner av ett ökande tryck.
Högsta domstolens beslut att tillåta bygget av Ramas födelsetempel på den plats där en hinduisk mobb i december 1992 rev Babri-moskén i Ayodhgya väcker dessutom tvivel på den dömande maktens oavhängighet. Hinduismen får igenom sin vilja, bekämpar alla sina fiender som ”antinationalister” och ser sig själv som den egentliga identitetskällan för världsmakten Indien. Minoriteterna trängs alltmer ut i periferin.
Nyligen döptes en av de viktigaste järnvägsknutarna i norra Indien om från Mughal Sarai Junction till Deen Dayal Upadhyay Junction. I stället för det traditionella namnet, som erinrar om mogulväldets tid, ska därmed minnet av en hindunationalistisk visionär få hjälp på traven. De flesta rektorerna vid de ungefär 900 indiska universiteten, många professorer och övriga lärare vid universitet och college tillhör i dag Rashtriy Svayamsevak Sangh (RSS), som gör reklam för sig som världens största frivilligorganisation. Den förfäktar att alla indier tillhör ett hindurike, och man har föresatt sig att ingripa mot utbildningsväsendet.
Denna strategi har blivit alltmera framgångsrik. Det visade sig nyligen symboliskt genom motståndet mot utnämningen av Feroze Khan som assisterande professor i sanskrit vid det ansedda Benares Hindu University (BHU). Under flera veckor protesterade studenter från den hindunationalistiska all-indiska studentunionen (Akhil Bharatiy Vidyarthi Parishad, ABVP) mot utnämningen och hotade till och med med en obegränsad hungerstrejk, tills den utnämnde assisterande professorn gav upp frivilligt. Ännu för några år sedan var indiska lärosäten stolta över att det fanns muslimska lärare i sanskrit och hinduiska lärare i arabiska. Den tiden tycks vara förbi.
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2020, s. 51–54.