av MATTIAS KOPP
Mario Zenari är en lugn människa: sansad, med goda teologiska kunskaper och politiskt ytterst analytisk. Redan för 20 år sedan fick han som nuntie av påven Johannes Paulus II svåra uppdrag: Elfenbenskusten, Burkina Faso, senare ägnade han sig åt Sri Lanka. Den 30 december 2008 utnämnde påven Benedictus XVI Zenari till nuntie i Damaskus. Några månader senare anlände han dit och fann ett land i fred med ett – för arabiska förhållanden i regionen – anspråkslöst välstånd.
Då anade han inte att han skulle stanna i Syrien i mer än ett decennium och på nära håll få uppleva det förfärliga inbördeskriget. Medan de flesta europeiska diplomatiska beskickningarna drogs tillbaka från Damaskus, höll den apostoliska nuntiaturen i den ansedda diplomatstadsdelen al-Malki ständigt öppet. Flyktingar hälsades välkomna dit. Människor fick husrum och erbjöds samtal. Ju mer utsiktslöst kriget i Syrien blev, desto mer drev påven Franciskus på för att genom nuntiaturen i Damaskus erbjuda regeringen och rebellerna möjligheter att samtala om fred på diplomatiskt neutralt område.
Till mångas förvåning både i och utanför Vatikanen utnämnde påven den 19 november 2016 Zenari till kardinal. Detta ovanliga steg, att göra en tjänstgörande nuntie till kardinal och låta honom vara kvar i landet, väckte uppmärksamhet inom Vatikanen – eftersom den romerska Mellanösterndiplomatin genom själva utmärkelsen lyftes fram – och inom internationella nätverk – eftersom kardinal Zenaris status otvetydigt uppvärderades.
Den diskrete norditalienaren verkar diplomatiskt där han kan, öppet och i det fördolda. Det är ganska sällan som han yttrar sig offentligt. Således väckte uppmärksamhet när han i slutet av 2019 skickade ett brev till vänner och välgörare och återigen på ett dramatiskt sätt pekade på den tillspetsade situationen i det inbördeskrigshärjade landet. Och även om vapnen tystnat i några delar av landet och det inte faller fler bomber, så har många människor drabbats av ”fattigdomens bomb”, skrev han. Omkring 83 procent av den syriska befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Kardinal Zenari påminner om att 54 procent av sjukhusen i Syrien, enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen, har stängts eller endast delvis håller öppet. Sedan två år tillbaka understöder Zenari aktionsprogrammet ”Öppna sjukhus”, där sedan 2017 cirka 300 000 medellösa patienter har kunnat bli behandlade. Detta resultat – skriver Zenari i sitt brev – är hoppingivande, eftersom det inte bara handlar om att bota sjuka utan också om ”att återställa den samhälleliga samexistensen” mellan kristna och muslimer. Tacksamheten från nödlidande muslimska familjer, som fått hjälp i de kristna sjukhusen, är också påtaglig.
Militärt våld
Nöden i Syrien är stor. Och krigets drama har under de senaste månaderna av olika skäl förvärrats ytterligare, inte minst genom den turkiska offensiven i norra Syrien, som har drivit tusen och åter tusen människor, även kristna, på flykt. Det som i början av 2011 inledningsvis började som demonstrationer i kölvattnet av den arabiska våren och snabbt och brutalt slogs ned och sedan utvecklade sig till ett folkligt uppror, som sedan under åren som följde utvidgades till ett brutalt inbördeskrig och öppnade portarna för den så kallade Islamiska statens mördande, väntar fortfarande på ett fredsperspektiv, på en samhällelig stabilitet och på en syrisk identitet.
Den aktuella frågan lyder hur en fred alls kan se ut, nu när statschefen Bashar al-Assad känner sig starkare än någonsin och, i kölvattnet av Turkiets offensiv och den massflykt som följde på denna, fortsätter med en konfrontation av aldrig tidigare skådad hårdhet från hans trupper med den sista stora rebelliska högborgen Idlib. Vid alla strider är det alltid civilbefolkningen som blir lidande, i första hand barnen och de gamla, oavsett om de är muslimer eller kristna.
Just därför vädjade påven Franciskus i samband med att den turkiska invasionen inleddes den 9 oktober om en snar lösning på den senaste konflikten. ”Jag uppmanar på nytt alla inblandade aktörer och det internationella samfundet: Engagera er på allvar och öppet för en väg till dialog för att hitta hållbara lösningar” (påven Franciskus den 13 oktober 2019). Även många kristna tvingades då lämna sina hem på grund av de militära insatserna. Detta skulle påven också ofta komma att upprepa fram till jultalet den 25 december 2019: ”Kristus … föreslår regeringarna och det internationella samfundet att hitta lösningar som garanterar säkerheten och den fredliga samexistensen för människorna som bor i denna region och gör slut på deras lidande.” Till grund för alla dessa appeller ligger den starka övertygelsen om att det varken kan eller får finnas ett Syrien utan kristna.
Möjligheter till fred?
När allt kommer omkring finns det nu, såsom det politiska läget har utvecklats under de senaste månaderna, endast en möjlighet till fred. En fredsprocess är inte möjlig utan president Assad. Det har koalitionen mellan Damaskus och Moskva, som funnits sedan Aleppos fall 2016 och som stärkts ytterligare efter Turkiets offensiv, visat. En övergångsregering med Assad skulle kunna vara en lösning, som måste göra klart att familjens utsiktslösa klansystem, som under decennier befunnit sig sönderfall, är berett att träda tillbaka. Om demokrati då skulle bli möjlig i Syrien, så får inte samma fel begås som efter störtandet av Saddam Hussein i Irak, att man tillåter en ny författning som upphäver det sekulära statsskicket till förmån för ett med islam som statsreligion.
Den tidigare antagna alternativa möjligheten till en fred utan Assad, det vill säga ett Syrien styrt av rebellerna, är definitivt avfört från dagordningen, eftersom alla rebellgrupper – med undantag för Idlib – i stor utsträckning är besegrade och Assad tycks gå mot den stora segern under 2020. Under kriget har det visat sig hur splittrade rebell- och terrorgrupperna är, och att de aldrig skulle kunna skulle bilda en regering för nationell enhet.
Alla folkgrupper, religioner och etniska grupper måste medverka till ett nytt Syrien. Endast med en politisk vilja att övervinna konfessionalismen och att försörja civilbefolkningen kommer man att kunna bygga upp landet. Om det sedan ska finnas skyddszoner för kristna är för närvarande ovisst. Syrien behöver politisk och samhällelig integration, inte separation.
Men vad har då gjorts under de senaste månaderna? Framför allt måste blicken riktas mot det (pågående) slutet för IS, vars krossande skett i flera etapper. IS hade ostört kunnat bygga upp sin maktställning i stora delar av Syriens östra och nordöstra delar, delvis ända fram till Aleppos portar. Redan i augusti 2016 ingrep Turkiet med förstärkningar i inbördeskriget i gränsområdena och försvagade IS, vilket även USA-stödda kurdiska soldater i den norra regionen gjorde. Ett år senare, i november 2017, föll IS:s huvudfäste och terrorregimens förmenta huvudstad al-Raqqa. Kurdiska trupper, syriska regeringsstyrkor och övriga miliser drev IS bit för bit tillbaka till den syrisk-irakiska gränsen.
Vissa delar av IS flydde framför allt ut i den syriska öknen, men man lämnade undan för undan landet för att bygga upp nya bastioner i Jemen och Nordafrika. Samtidigt lyckades den irakiska försvarsmakten att fullständigt driva ut IS ur Tvåflodslandet. Det sista centrat i Syrien blev framför allt Dayr az-Zawr vid Eufrat.
IS:s stridsvilja fick tillfälligt ny näring, när USA i december 2018 tillkännagav att man ville dra tillbaka sina trupper från norra Syrien. Turkiet förberedde sig då för att angripa kurdiska stridande enheter. Likväl beseglades slutet för IS under de följande månaderna. Den 23 mars 2019 förlorade IS det sista av sina kontrollerade områden. Därmed stod det klart att ingen del av Syrien villkorslöst hade överlämnats åt IS mörka terror och att landet inte hade splittrats. Skulle det ha inträffat skulle det ha varit liktydigt med en ansvarslös internationell kapitulation och en terrorns seger över förnuftet.
Den som nu faktiskt skulle mena att det är möjligt att återvända till de av den brända jorden präglade städerna i norra och östra Syrien och att återskapandet av infrastruktur och av den nationella identiteten står för dörren, kommer att bli besviken. Framför allt har de kristna i denna prekära situation på goda grunder inte vågat återvända till regionen. I stället fortsätter de att vänta i de stora flyktinglägren eller inleder flykten i riktning mot Europa. Ty slutet för IS gav stormakterna inklusive Turkiet möjligheten att skapa ett nytt läge i Syrien och i gränsområdet mot Turkiet.
Amerikanskt tillbakadragande och ryskt inflytande
USA gjorde allvar av sitt tillkännagivande, som gjordes i december 2018, om att dra tillbaka trupperna från Syrien. Den 7 oktober 2019 meddelade president Donald Trump tillbakadragandet på Twitter, vilket påbörjades direkt därefter – och detta trots att president Recep Tayyip Erdogan två dagar tidigare hade tillkännagett en (förnyad) inmarsch av turkiska trupper i norra Syrien.
De syriska kurderna i den norra delen av landet förlorade över en natt sin skyddsmakt och den partner med vilken de under flera år hade kämpat mot IS. En tilltänkt begränsad autonomi för kurderna, som i synnerhet de kristna minoriteterna skulle ha haft nytta av, hamnade därmed i en avlägsen framtid, då Ryssland utnyttjade situationen till att påminna Assad om att det finns en traditionell närhet mellan Moskva och Damaskus. Redan under kalla kriget var Syrien hänvisat till Moskvas hjälp. Än i dag är den syriska hamnen Lattakia en viktig ankringsplats för den ryska flottan.
Det som regeringen Assad i åratal kontinuerligt lutat sig mot har under hela inbördeskriget fått en ny dimension. Nu vill Vladimir Putin ta tillfället i akt att närmare bestämt i Syrien göra sina anspråk gällande i samband den nya uppdelningen av Mellanöstern. Här handlar det om geopolitiska överväganden, men också om ekonomiska strategier, ty olja och gas är också viktiga naturresurser för Putin. Den ryska regeringen tillkännagav i början av december att man ville investera ytterligare en halv miljard euro i Tartus, den andra viktiga hamnen i Syrien.
Sålunda har Putin lyckats att på ett tidigare aldrig skådat sätt snabbt utöka Rysslands närvaro i Syrien. Medan USA är på reträtt, fyller Ryssland detta vakuum. På många håll talas det redan om Moskva som den nya ordningsmakten. Assad har framför allt under de senaste två åren känt Rysslands beskydd, när det ryska flygvapnet angripit rebellerna och Moskva uppmanat den turkiske presidenten att tala med Damaskus. Detta blev desto tydligare när Ankara i och med USA:s uttåg erövrade delar av det uppkomna maktvakuumet med Rysslands militära beskydd i bakgrunden.
Efter lång tvekan och påtagligt motstånd från den egna omgivningen hade Assad efter påtryckningar från Ryssland redan för flera månader sedan tvingats gå med på förhandlingar med oppositionen i landet och lägga fram ett första förslag till författning. Sedan senhösten 2019 sitter för första gången också regimkritiker med vid bordet i de mer än knackiga fredssamtalen i Genève.
President Erdogan skulle vilja lösa tre problem i regionen: 1) att minska kurdernas inflytande i Syrien och i sydöstra Turkiet, 2) att återföra den stora mängden syriska flyktingar från Turkiet till Syrien (så länge som Erdogans avtal med EU håller, är detta hans enda lösning på problemet att mer än 3,4 miljoner syriska flyktingar för närvarande är placerade i läger i Turkiet) och 3) att spela en viktig roll i dialogen mellan stormakterna i Mellanöstern. Av denna orsak inledde Ankara den 9 oktober 2019 luftangrepp mot norra Syrien, kort därefter marscherade marktrupper in. Med hänsyn till den militära upptrappningen hade Turkiet till och med bett om solidaritet från Natos medlemsländer.
Turkiet mellan att fortsätta eller att dra sig tillbaka
En – hitintills bräcklig – vapenvila utropades den 17 oktober. Det som efter kurdernas seger över IS kopplades till ett långsamt återvändande av flyktingar till sitt ursprungliga hemland slutade i en ny katastrof med flykt och fördrivning. Inom några veckor hade enligt FN-uppgifter 300 000 människor blivit flyktingar. Unicef rapporterade i slutet av oktober att 80 000 barn var på flykt i regionen. Kraven på införandet av humanitära skyddszoner gick inte att genomdriva.
Till de centrala målen med den turkiska offensiven hörde försvagningen av den kurdiska regionalförvaltningen, som framför allt domineras av Demokratiska unionens parti (PYD), liksom att destabilisera den militära grenen av PYD, den så kallade Folkförsvarsenheten (YPG). Nordöstra Syrien domineras av PYD, som av politiska analytiker betraktas som den syriska delen av Abdullah Öcalans Kurdistans arbetarparti (PKK). Det var YPG som tillsammans med USA kämpade mot IS-terrorn i regionen.
Ideologiskt är PYD marxist-leninistiskt orienterat och propagerar för en sekulär, laicistisk stat som stöder religiös pluralism. Auktoritära strukturer, som betraktar kritik eller protester som illojalitet, försvårar demokratiska ansatser i tänkande och praktisk handling inom PYD. Resultatet av den turkiska oktoberinvasionen är fortfarande oklart. Man vet åtminstone att Ankara inte har uppnått sina mål. En del av den turkiska milisen har trängts tillbaka, men den har inte drivits bort helt och hållet. Skapandet av en skyddszon med en bredd på mer än 400 km har inte alls fullföljts. Skyddszonen skulle omfatta större delen av Syrien norr om Eufrat fram till den irakiska gränsen och ha underlättat återförandet av syriska flyktingar från Turkiet. Hittills har Turkiet endast ”erövrat” en fjärdedel av det planerade området med operation Fredskälla. Här rör det sig om området mellan Tall Abyad och Ras al-Ain. Det sträcker sig från den turkiska gränsen cirka 30 km in i Syrien. Därefter tar kurdiska enheter över kontrollen.
Turkiet tvekar nu mellan att fortsätta och att dra sig tillbaka, eftersom den internationella kritiken inte vill avta. Sålunda förblir förhållandet mellan Ankara och Damaskus spänt, men det förvärras inte, eftersom Moskva håller sin skyddande och styrande hand över detta konfliktpar.
Assad mot det egna folket
För närvarande tycks Assad, enligt politiska bedömare, ha utropat den sista akten i det syriska inbördeskrigets tragedi. Med stor brutalitet har han tagit sig an det sista rebellfästet i provinsen Idlib. Sedan slutet av november pågår Assad-regimens flyganfall med understöd av rysk militär mot regionen. Enbart dagen före jul förekom det 400 luftangrepp inom 24 timmar, vilket ledde till att 60 000 människor flydde och 100 dog. På det hela taget har, sedan de nya stridshandlingarna började, en massflykt satt igång, framför allt inom Syrien, men vid det här laget sträcker sig kolonnerna också mot gränsen till Turkiet. Tre miljoner människor bor i provinsen, ofta är det fråga om flyktingar som under de långa inbördeskrigsåren har kommit hit från andra delar av landet. Det humanitära nödläget förvärras av en kall vinter, som gör att många människor knappt har några möjligheter att värma sig. Desto viktigare blir biståndsinsatser via Förenta nationerna och kyrkliga inrättningar. Från Tyskland är här Caritas internationalis, Misereor och Missio aktiva. Bara mellan 2011 och 2019 har de tre organisationerna avsatt mer än 30 miljoner euro för Syrien.
Freden är ytterligare en illusion. Den nya förhandlingsrundan i Genève under ledning av Förenta nationerna kunde i början av november inte ens enas om en dagordning. Sålunda står det klart att kriget i Syrien och ett krigsslut utan Bashar al-Assad inte är att tänka på. Desto mer blir det en uppgift för det internationella samfundet att inte bara eftersträva en snabb fredslösning i Syrien utan att också förbereda sig på tiden efter Assad. Det pokerspel som Assad har ägnat sig åt under kriget tycks – i dagens läge – gå hem för honom, när han tvingar rebellerna i Idlib på knä.
Priset för detta är högt, och det är civilbefolkningen som får betala. Omvärlden tittar på och låter regeringen hållas. Detta blev än en gång dramatiskt påtagligt precis före jul, när Ryssland (med stöd från Kina) med ett veto i FN:s säkerhetsråd blockerade den brådskande humanitära hjälpen till 4,3 miljoner människor i norra Syrien. Tyskland, Belgien och Kuwait hade erbjudit denna när leveranstillståndet löpte ut den 10 januari 2020. Det hade gällt sedan 2014 och löpande förlängts.
De kristnas uttåg under detta inbördeskrig går inte att stoppa. Som vanligt är det svårt att få tag i säkra siffror. Före kriget bodde det cirka 21 miljoner människor i Syrien, minst 90 procent av dessa bekände sig till islam – av dessa var 75 procent sunniter, alawiterna utgjorde ungefär 15 procent. Även under inbördeskriget har man utgått ifrån att andelen kristna varit cirka tio procent (grekiska-ortodoxa, armeniska-apostoliska, grekisk-katolska och latinska).
Hafez al-Assads regim beviljade redan under 1970-talet kyrkorna egendomsrätt och tillät utgivning av publicistiska verk, om dessa inskränkte sig till kyrkliga frågor. Ekonomiskt var kyrkorna hänvisade till bidrag från sina medlemmar, utöver detta engagerade de sig inom utbildnings- och uppfostringsområdet, och i grundläggande medicinsk vård. Mindre sjukhus styrs på samma sätt av kristna, liksom även sociala inrättningar, särskilda boenden för handikappade och vårdhem. Här utför Caritasinrättningarna i dag en absolut nödvändig uppgift. För att säkerställa barnens religiösa undervisning anordnar kyrkorna söndagsskolor. Inbördeskriget har genom nöden och repressalierna drivit konfessionerna närmare varandra. Samtidigt finns det oroväckande utvecklingar enligt vilka det kyrkliga engagemanget i hela regionen är hotat. Den totala befolkningsmängden har vid det här laget på grund av massutvandring sjunkit till under 17 miljoner människor. Enligt uppgifter från UNHCR ska mer än 12 miljoner människor ha fördrivits, varav knappt hälften utomlands. Av tidigare nästan 2 miljoner kristna finns det i dag möjligen en halv miljon kvar i Syrien, men siffrorna är omstridda och svåra att verifiera. En sak klargör de i alla fall: varannan syrier är påverkad av flyktingkrisen. Till detta kommer alla de flyktingar som kom till landet efter Irakkriget 2003. De var 700 000, och av dessa bor cirka 50 000 fortfarande i Syrien.
De kristnas exodus och osäkra siffror
Även under krigets tionde år är en trefaldig dimension aktuell, som driver den kristna minoriteten mellan fronterna och på så sätt utgör ett skäl att överväga att ge sig av: Med inbördeskriget har det skett en destabilisering av det gemensamma goda. De tidigare makt- och klanstrukturernas sammanbrott fördjupar konflikten mellan de islamiska riktningarna. Det gamla systemet, enligt vilket den alawitiska minoriteten dominerar den sunnitiska majoriteten, accepteras inte längre. Följaktligen skulle det kunna bildas farliga ytterligheter, som (likt IS) under flera år skulle kunna prägla landet. Denna inomislamiska konfessionalism definierar staten uteslutande utifrån den religiösa identiteten. Just detta gav det muslimska brödraskapet, som under decennier utsatts för Assads våldsamma förtryck, ett förvånansvärt snabbt uppsving. Det som, trots allt gynnande av islam, fungerade som en sekulär stat har nu förfallit till en brandfarlig konfessionalism. Sunniter och alawiter bekämpar varandra, religiösa och etniska grupper står mot varandra. Till detta kommer USA:s, Rysslands och Turkiets intressen.
På grund av inbördeskriget längd och de flerfaldiga, olösta problemen med flyktingarna i Syrien och i utlandet talar man om ungdomarna som en ”förlorad generation”, som saknar perspektiv och är de mest traumatiserade.
Inbördeskriget har gått från att ha handlat om en kamp om makten och om religiös fanatism till att bli en geopolitisk och ekonomisk konflikt. Rysslands och Turkiets intressen kan lätt hänföras till en ekonomisk kalkyl. Båda länderna har liksom USA betydande intresse av de hittills knappt utnyttjade naturtillgångarna som gas och olja. Samspelet mellan Moskva och Ankara hotar samtidigt Teherans intressen i Syrien. De iranska shiiternas långa arm räcker alawiterna en hjälpande hand över Syrien ner till Hizbollah i södra Libanon. Saudiarabien vill stoppa denna shiitiska frammarsch och stärka sunniterna. Den under årtionden av det internationella samfundet icke diskuterade kurdfrågan är i dag aktuellare än någonsin (vilket framför allt kurdernas relativa autonomi i norra Irak visar).
De geopolitiska verkningarna av hela konflikten, den gamla statsmodellens sönderfall och sökandet efter en nyare – suveränare och mer socialt grundad – identitet är i full gång. Nationen bör hitta en identitet – men efter decennier med Assads regim tror ingen längre på det i Syrien. Detta tjänar å andra sidan politisk islam på, eftersom man ser sig som en identitetsskapande kraft i regionen och därigenom vinner legitimitet inom befolkningen, till nackdel för de kristna medborgarna. Det splittrade samhället och de splittrade religionerna leder till att man söker ”sin” religion. Medan kyrkan i Syrien för det mesta har litat till den starka staten, är de kristna minoriteternas osäkerhet och rädsla desto mer begriplig, framför allt oron för att förlora den av staten garanterade friheten. Det förklarar varför kyrkliga ledare under detta inbördeskrig avgjort har tagit parti för Assad. Men biskoparna måste försöka att hålla balansen mellan närhet till regimen och kritik av densamma, för att upprätthålla största möjliga svängrum för den egna minoriteten oavsett hur den politiska pendeln svänger.
Slutet på detta krig är öppet. Men det finns även goda nyheter, exempelvis läkare, som, trots bättre utbildning och garanterad inkomst utomlands, inte har lämnat sitt land utan tjänstgör på de statliga sjukhusen eller vid de Caritas-finansierade, ambulerande sjukvårdsinrättningarna i Damaskus och andra storstäder. Ofta har de under tiden blivit flyktingar i sitt eget land men byggt upp en ny tillvaro. De är beredda att bidra till uppbyggandet av civilsamhället utifrån kristna värderingar. Dessa människor stannar kvar för att medverka till ett nytt Syrien.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2020 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder-korrespondenz.de.
Matthias Kopp är arkeolog och teolog, presstalesperson för den tyska biskopskonferensen.
Ur Signum nr 2/2020, s. 45–51.