Befrielseteologin – ett klargörande

I mångas ögon var det ett olyckligt sammanträffande när katolska kyrkans kongregation för trosläran i början av september offentliggjorde en ”Instruktion om några aspekter på befrielseteologin”, och några dagar senare den brasilianske teologen Leonardo Boff kom till Rom för att inför samma kongregation besvara vissa frågor med anledning av hans bok Karisma och makt – Studier i en militant ecklesiologi.

Scenariot framstod i mångas ögon som århundradets kättarprocess: den för en bredare offentlighet hittills föga kände munken och teologen reste under hård pressbevakning och ledsagad av två kardinaler (Arns och Lorscheider) till Rom, där han skulle förhöras och rannsakas av den mäktiga inkvisitionen med den intellektuellt slipade kardinal Ratzinger i spetsen. Hans och troskongregationens agerande framställdes av vissa som ett utslag av den traditionella romerska globala maktpolitiken gentemot den latinamerikanska lokala kyrkan som kommit i centrum för världens intresse.

Offentlighetens intresse för detta sammanträffande visar i blixtbelysning vida kretsars engagemang för den latinamerikanska kyrkans kamp för rättvisa, som fått sitt tydligaste uttryck i den s.k. befrielseteologin. Denna teologi är ingalunda ett sammanhängande system utan framför allt en praxis, ett engagemang för folkets befrielse från fattigdom, slaveri och beroende.

Befrielseteologi – en process

Sedan andra hälften av 60-talet har ordet befrielse framför allt i Syd- och Latinamerika blivit det samlade uttrycket för en hel kontinents längtan efter ett människovärdigt liv. Ungefär vid samma tidpunkt blev mänga kristna (intellektuella, präster och teologer) medvetna om att hoppet om en snabb ekonomisk, politisk och social utveckling i denna del av världen var en illusion. Den peruanske teologen Gustavo Gutierrez utkom vid den tiden med sin bok Befrielseteologi (1968) som blev det samlande namnet för alla strävanden att medvetandegöra om det sydamerikanska folkets misär och att engagera den katolska kyrkan i kampen för rättvisa.

Befrielseteologin har alltså sin tyngdpunkt inte i en teologisk reflexion i traditionell mening utan befrielseteologin förstår sig själv i första hand som en dynamisk process, som ett engagemang i kampen för folkets befrielse från fattigdom och förtryck.

Beroende – dependencia

Uttrycket ”befrielse” får i den latinamerikanska kontexten sin konkreta innebörd i ett annat nyckelord, en samlande beteckning för en hel kontinents misär och elände: beroende – dependencia.

I korthet säger dependensteorin att den ekonomiska, sociala politiska och kulturella fattigdomen i Latinamerika har sin huvudsakliga förklaring i dessa länders beroende av internationella strukturer, av transnationella företag och politiska och ekonomiska stormakter. Västvärldens tilltagande rikedom och det växande eländet i Latinamerika har ett samband. Kardinal Lorscheider uttryckte saken kort och pregnant vid Katholikentag i München: Fattigdomen är i de sydamerikanska länderna en importerad fattigdom, den är producerad utanför våra länder, eländet i våra länder är ett resultat av den internationella utvecklingen.

Befrielse – på tre plan

Med ordet befrielse menar teologerna i Latinamerika således för det första den konfliktladdade karaktären av en politisk, ekonomisk och social process, i vilken den förtryckta klassen och det förtryckta folket står mot den politiska och ekonomiska förtryckaren och de välbärgade rika länderna.

För det andra: På ett djupare plan är befrielse en historisk process. Genom att människan tar sitt öde i egna händer och genom att hon söker skapa människovärdiga förhållanden inleder hon en permanent kulturrevolution. Hon förverkligar sin frihet och ett människovärdigt liv genom att skapa en ny människa och ett kvalitativt nytt och annorlunda samhälle.

För det tredje: Här sker en sammanlänkning och en förmedling mellan det första och det andra planet. Bibeln visar oss Kristus som är befriaren. Han, frälsaren, befriar människan från synden, den djupaste orsaken till de orättvisa strukturerna. Kristus gör fri, han möjliggör ett liv i gemenskap som är grundvalen till allt broderskap. Det föreligger alltså ett nödvändigt samband mellan friheten i Kristus å ena sidan och friheten från fattigdom och förtryck å andra sidan. – Befrielsen i denna omfattande bemärkelse innefattar också kyrkans och teologins befrielse ur ett socialt, kulturellt och borgerligt mönster vilket tidigare gjorde henne blind för folkets stora nöd.

Befrielse ur passivitet och fatalism

Leonardo Boff berättar hur hån under sitt arbete som ung präst frågade medlemmarna i en baskommunitet: På vilket sätt har Kristus återlöst oss? Många svarade: Genom att lida, eller: Genom sitt kors. Boff undrade nu varför dessa människor nästan genomgående svarade genom att hänvisa till Kristi lidande. Det enda svaret han kunde komma på var följande: Genom att dessa människors liv är präglat av så stort lidande identifierar de sig med den lidande Kristus. Men sedan drog han slutsatsen: En Jesus som är född för att lida – en sådan Jesus befriar inte, tvärtom: denne Jesus främjar en lidandets kult, fatalism och letargi.

Inom befrielseteologin betyder befrielsen således också en befrielse i religiös bemärkelse genom att sätta lidandet, korset, Jesu uppståndelse och den helige Andes verkan i vår värld i ett sammanhang. Också den kyrkliga förkunnelsen och teologin måst omdanas så att den inte håller nere folket i fatalism och passivitet. Den skall utifrån en fullödig förmedling av den frihet som Kristus givit sitt folk förmedla Jesu förlossande, hoppingivande och befriande kraft.

Befrielseteologin – ett ställningstagande för de fattiga

Befrielseteologin ger den latinamerikanska kyrkan idag onekligen ett starkt själv- och sändningsmedvetande. Denna teologi ställer upp som sitt mål att tänka igenom den kristna tron på nytt utifrån den konkreta och brutala erfarenheten av ofrihet, orättvisa, förtryck och beroende. Rent allmänt kan en teologisk reflexion beskrivas ur två perspektiv: utifrån kyrkans tro å ena sidan och utifrån kyrkans pastorala handlande å andra sidan. Befrielseteologin har nu valt den sistnämnda vägen. Det är alltså behovet av nya vägar för kyrkans själavård som har givit avgörande impulser till den teologiska reflexionen över hur kyrkan praktiskt skall gå till väga. Den stora utmaningen för kyrkans arbete är den stora likgiltigheten och okunnigheten, religionspluralism och sekularisering, skriet från folket som lider och som kräver rättvisa och aktning för de grundläggande mänskliga rättigheterna, de stora sociala klyftorna och den permanenta kränkningen av människans värdighet. Inför alla dessa problem måste kyrkan vara lyhörd, den måste leva i folkets närhet om den skall kunna förmedla evangeliets förlossande och befriande kraft. Trots alla skillnader som präglar den latinamerikanska befrielseteologin har den ett starkt centrum i ställningstagandet för de fattiga, som den har förmedlat till kyrkan i Latinamerika. Befrielseteologin är i grunden en teologi som lever bland de fattiga, den vill vara praktisk handling för folkets befrielse, en befrielse som omfattar hela människan. I denna kamp nöjer den sig inte med att beskriva verkligheten. Den vill mycket mera: den vill blottlägga de djupa rötterna till folkets elände, den vill analysera och frilägga de förtryckande mekanismer som håller folket i strupgrepp, och den vill bidra till det gemensamma arbetet för nödvändiga ekonomiska och sociala förändringar. Ur kampen för folkets befrielse hämtar den sin egentliga inspiration.

Vad vill Troskongregationen egentligen?

När Troskongregationen offentliggjorde sin Instruktion om några aspekter på befrielseteologin skedde detta vid en ytterst känslig tidpunkt. Följden blev att befrielseteologernas anhängare å ena sidan uppfattade dokumentet som ett fördömande av befrielseteologin, medan teologiska och politiska högerkretsar tolkade dokumentet så att Rom nu desavouerat många människors osjälviska insatser för ett rättfärdigt samhälle och därmed klassat kampen för rättvisa som kommunistisk propaganda.

Dokumentet ger emellertid vid handen, att de problem som påtalas i Instruktionen ingalunda är nya frågor. De har omnämnts i flera påvliga skrivelser, kanske tydligast i Paulus VI:s apostoliska brev Octogesima adveniens. Instruktionen innehåller ingenting som ifrågasätter den väg som den latinamerikanska kyrkan gått sedan de stora biskopsmötena i Medellin (1968) och Puebla (1979). Den nämner inga riktningar vid namn, den utpekar eller fördömer inte några teologer. Den behandlar vissa tendenser inom befrielseteologierna, och tar upp några för teologin och den kyrkliga förkunnelsen viktiga sakfrågor. Instruktionen säger vidare att befrielseteologin är ett fullt legitimt uttryck, och den ger också ett starkt – mänskligt och bibliskt – stöd åt alla som i evangeliets anda viger sina liv åt de fattiga och förtryckta och som kämpar för rättvisa samhällsförhållanden och människovärdiga levnadsvillkor.

Instruktionen understryker vidare att den katolska kyrkan inte kan stå neutral och indifferent inför tidens stora problem. Kyrkan har plikt”att ständigt rannsaka tidens tecken och att tolka dem i ljuset av evangeliet ”(Kyrkan i världen av idag, 4). Idag måste hon söka förstå folkens starka och oemotståndliga längtan efter befrielse som ett tidens tecken. I denna längtan blir människan – skapad till Guds avbild – medveten om sin värdighet. Denna värdighet missaktas och skändas genom det ekonomiska, sociala och politiska förtryck som folket i sin misär utsätts för.

I starka ordalag brännmärker Instruktionen den ”himmelskriande” orätten och ojämlikheten mellan de rika och de fattiga, bristen på rättvisa och broderlig solidaritet mellan de rika och fattiga länderna. Den nämner i klara ordalag den klyfta som ständigt växer genom de fattiga ländernas exploatering och genom den ekonomiska kolonialism de utsätts för.

Enligt Instruktionen är befrielseteologin i sig ett fullt legitimt uttryck. Genom den har folkens längtan efter befrielse väckt ett starkt och broderligt eko i alla kristnas hjärtan, en längtan som finns som ett grundläggande tema både i Gamla och i Nya testamentet. Instruktionen ger ett starkt stöd åt befrielseteologins djupa engagemang för de fattiga och förtryckta. Utifrån denna situation inspireras den till en teologisk reflexion över det bibliska ämnet befrielse och frihet och dess tvingande praktiska konsekvenser.

Orättvisa strukturer som synd

Det är vanligt att befrielseteologerna talar om nöden i Latinamerika som en situation präglad av den ”strukturella synden”. Enligt dessa teologers sätt att se kan den konkreta verkligheten av fattigdom och förtryck inte ses som något neutralt tillstånd som undandrar sig en moralisk och teologisk bedömning. Befrielseteologerna försöker att utifrån evangeliets ljus medvetandegöra och avslöja fattigdomen och förtrycket som en syndfull situation: det är fråga om orättvisa strukturer som håller människan i sitt järngrepp och skändar människans värdighet. De är i allt den yttersta motsatsen till den ordning av rättvisa och fred som Gud ville att folken skulle leva i.

De syndiga strukturerna skändar alltså enligt befrielseteologerna människans ansikte, de vanställer hennes ansikte som är skapat till Guds avbild i frihet och värdighet.

Men när befrielseteologerna definierar (eller gentemot den ”traditionella” teologin omdefinierar) synden och förstår den först och främst som en social eller strukturell synd, har detta stora konsekvenser: då betyder omvändelse från synden en förändring av den politiska och sociala verkligheten. Befrielseteologin kommer m.a.o. i det närmaste att propagera för ett socialt program som syndernas förlåtelse. Enligt befrielseteologin är den traditionella teologin i allt för hög grad koncentrerad på den individuella synden (gentemot Gud och nästan). Ett sådant tänkesätt kan då enligt befrielseteologerna verka som ett bedövningsmedel som leder intresset bort från det man måste uppfatta som det verkligt och djupa onda: de förtryckande förhållanden och strukturer som skändar människan utan att man kan se en hoppets strimma hur detta helvete någonsin skall sluta.

En första markering

Mot bakgrunden av dessa i befrielseteologin gängse tankegångar anser Troskongregationen att det är nödvändigt med ett klargörande. Troskongregationen är enig med befrielseteologerna i att mitten och centrum för allt tal om frihet och befrielse är Jesus Kristus som har befriat människorna från synden, egoismens och maktbegärets slaveri. Genom den nya friheten som människorna fatt i Jesus Kristus blev de befriade till ett liv i kärlek och generositet och i tjänst för varandra. Men tydligare än befrielseteologerna markerar Troskongregationen att synden först och främst är en verklighet i människans hjärta. Synden och det ondas verklighet förstör i första hand människans förhållande till Gud. Den onda och syndfulla ordningen, de orättvisa sociala strukturerna, som vållar så oändligt mycket lidande, är en konsekvens och en ”förlängning” resp ”utbredning” av människans synd in i den sociala och politiska sfären. Troskongregationen hävdar här att först när man verkligt håller isär dessa två synd-begrepp och när man för det andra klart markerar att den grundläggande synden utgörs av människans brustna gudsförhållande, först då blir den politiska och den sociala synden (de orättvisa sociala strukturerna) verkligen avslöjad i sin onda karaktär. Den strukturella synden är det onda som utgår från människan och tränger in i denna värld och blir där till en social och politisk verklighet, som förstör människan i alla hennes dimensioner.

Kan man använda sig av en marxistisk samhällsanalys?

Den andra kritiken som troskongregationen framför mot vissa tendenser inom befrielseteologin är att den mer eller mindre kritiklöst använder den marxistiska samhällsanalysens verktyg. Befrielseteologerna insåg på ett tidigt stadium att man inte kan åstadkomma en befrielse om man inte kan analysera den rådande situationen och söka förstå förtryckets mekanismer. Till detta behövs ett analysinstrument. Här erbjöd sig för många den marxistiska samhällsanalysen som ett redskap för att analysera den komplexa situationen och för att medvetandegöra folket om de verkliga faktorer som var ansvariga för den bestående misären. Det praktiska handlandet skulle sedan följa den genomförda analysen.

På detta sätt kom en marxistisk eller en marxistiskt inspirerad terminologi att dominera i befrielseteologins språk. Den ville ju dessutom framför allt vara en praxis som skulle kämpa för en befrielse från det rådande förtrycket. Men den viktiga frågan är om man kan överta ett marxistiskt begreppsinstrumentarium som står fritt från marxismens människo- och historiesyn.

Den andra markeringen

Kyrkliga dokument har ändå från Andra Vatikankonciliets konstitution Kyrkan i världen av idag fram till detta senaste dokument upprepat det viktiga behovet av en verklig och djupgående analys av orsakerna till en hel kontinents elände. Också Troskongregationens instruktion slår fast att en noggrann utredning av de komplexa förhållandena i Latinamerika är en första rangens uppgift.

Men sedan framför Troskongregatiönen kritik på två punkter:

1. Den viktiga frågan är om den marxistiska samhällsanalysen ensam verkligen är en analys som gör rättvisa åt hela det komplicerade problemet som Latinamerikas beroende och fattigdom utgör. Och vidare: Tillämpningen av socio-ekonomiska teorier för att analysera Latinamerikas situation är inte en uppgift för teologin. Teologin kan inte ge några kriterier som avgör om ett visst analysinstrument (en ekonomisk eller social teori) ger en sann och verklig beskrivning av det verkliga eländet och de medel som måste till för att förändra situationen.

Tilläggas kan att dependensteorin om orsakerna till ekonomisk underutveckling och dess avhjälpande med mera ”selfreliance” är starkt omstridd, vilket framgår även av den svenska vetenskapliga debatten om u-hjälp och internationell ekonomi.

2. A andra sidan far den marxistiska ideologin inte tränga in i teologin och omtolka trons konkreta innehåll. Denna kritik som troskongregationen framför gäller den marxistiska samhällsanalysens samband med en filosofi, med en människo- och historiesyn.

Redan i december 1980 skrev den dåvarande generalföreståndaren för jesuitorden till sina medbröder i Latinamerika som var hårt engagerade i kampen för rättvisan och människovärdiga förhållanden (varför de av kyrkliga och politiska högerkretsar beskylldes för att vara kommunister) ett brev i vilket han manar till urskillning: ”Även om man inte förskrivit sig åt den strikta historiska materialismen innehåller marxistisk socialanalys som ett väsentligt element en radikal teori om klassmotsättning och klasskamp … Det är ingen överdrift att säga att denna sociala analys står i klasskampens tjänst. Nu måste man ärligt och realistiskt erkänna klassmotsättningarnas och klasskampens faktum – de kristna ser härvid ett visst samband mellan detta onda och synden . . .” Men ”Det har ingenstädes bevisats att all mänsklig historia förr eller nu kan uttummande beskrivas som en klasskamp … Vi måste här också notera det förhållandet att marxistisk analys sällan förblir ren analys utan leder till aktionsprogram och strategier. Erkännandet av klasskampens faktum innebär inte nödvändigt att det rätta medlet att få slut på den också heter kamp. Men det händer ofta att den som anammar analysen också anammar dess strategi. Och denna strategi kan inte rätt förstås frikopplad från proletariatets messianska roll i Marx’ analys … Detta är så mycket mer uppenbart som marxisterna själva, med några få undantag, förkastar varje särskiljande av analysen från marxistisk världsåskådning och handlingsprincip. Kort sagt, om än marxistisk analys inte direkt innebär att man skriver under på hela den marxistiska filosofin i dess normala form, så hyser den likväl en syn på människan och historien som står i motsägelse till en kristen människo- och historiesyn och den leder till strategier som hotar kristna värden och värderingar”.

Troskongregationen konstaterar också att det finns ett logiskt samband mellan den marxistiska samhällsanalysen å ena sidan och den marxistiska ideologin å andra sidan. Marxismens teoretiska analys av klassen, klassmedvetande, klasskamp, övervinnandet av klassmotsättningar, befrielsen, revolution … tenderar till att bli dominerande så till den grad att kyrkans enhet, enheten mellan folket och biskoparna, evangeliets förkunnelse av frid och försoning långsamt ersätts av ett innehåll som passar in i den grundläggande revolutionära processen, som enligt marxisterna pågår hela tiden där klassmotsättningarna finns.

I motsats till dessa försiktigt valda ord ter sig troskongregationens text mera deciderad: ”I marxismen, sådan den konkret lever kan man urskilja olika aspekter och frågor som uppstår för det kristna tänkandet och handlandet. ’Det vore emellertid dåraktigt och farligt att gå så långt att man glömmer det inre band som principiellt förbinder dem med varandra, övertar den marxistiska analysens element utan att inse deras samband med ideologin, deltar i klasskampen och tillägnar sig dess marxistiska tolkning och samtidigt underlåter att ta den typ av totalitärt och våldsamt samhälle, som detta förfaringssätt leder till, på allvar’ (Paulus VI, Octogesima adveniens) ”.

Troskongregationens analys kan här bara återges i sin kärna. Inte heller kan här diskuteras de exempel och tillämpningar som – enligt troskongegrationen – visar hur den marxistiska ideologin tränger in i teologin och den kristna tron och förändrar dess uppgift och dess språk. De latinamerikanska biskoparna anmärkte vid sitt möte i Puebla (1979) ”att en teologisk reflexion utifrån en marxistisk analys löper risken att leda till en total politisering av den kristna existensen, det religiösa språkets upplösning i en social terminologi och till ett utplånande av den kristna frälsningens transcendentala dimensioner”.

Troskongregationen anser alltså att det finns en betydande fara för att den kristna teologin och den kyrkliga förkunnelsen påverkas av kriterier som inte är trons egna kriterier. Den varnar för att teologin överger sina egna källor och förvandlas till en inomvärldlig ideologi.

Världshistoria – frälsningshistoria

Med få undantag har de kristna alltid ansett att den konkreta världen är den plats där de kristna skall leva och bygga upp en människovärdig framtid. Även om de inte är av denna värld, så lever de helt och fullt i denna värld. Av den anledningen kan de inte förhålla sig neutrala eller indifferenta inför ”skriet från folket som lider och som kräver rättvisa, frihet, aktning för de grundläggande mänskliga rättigheterna som tillkommer individer och folk … Kyrkan har i Latinamerika ett ansvar för en befrielse av människan i alla hennes dimensioner. Detta ansvar hör till kyrkans djupaste engagemang, detta ansvar har med evangeliets kärna att göra. De kristna kämpar därför för en befrielse av hela människan: en befrielse från varje slag av slaveri, från personlig och social synd, från allt det som har sin rot i egoism och härsklystnad. Den kristna befrielsen innebär också en stadig tillväxt i varandet, genom förbindelsen med Gud och människan. Den når sin fullständiga förening i himmelen där Gud blir allt i alla och inga tårar skall finnas mer”, skriver biskoparna i Puebla.

Förhållandet mellan budskapet om den eskatologiska frälsningen å ena sidan och byggandet av historiens framtid å andra sidan ses i befrielseteologin som en enhet, men de identifieras inte. Mitt i allt engagemang för denna världens uppbyggnad överstiger Guds rike alla sociala och politiska drömmar om en fulländad värld. Den kristne måste därför tvärs igenom alla sociala och politiska engagemang hålla en klar distans till politikens villkor och mål.

Staden på berget

Omständigheterna kring Instruktionens publicering var olyckliga. Trots Instruktionens starka och oförbehållsamma försvar av alla som engagerar sig i kampen för rättvisa och mänsklig värdighet, såsom det kommer till uttryck både i enskilda kristnas engagemang och i den latinamerikanska kyrkans pastorala praxis och i befrielseteologin, har den träffat den latinamerikanska kyrkans självaktning oväntat hårt.

Ställd i en kamp mellan liv och död, mellan trovärdighet och otrohet uppfattades den begränsade men ända sedan början av 70-talet framförda kritiken mer eller mindre som oförstående. Till detta kom ett hänsynslöst utnyttjande av den romerska Instruktionen av kyrkliga, sociala och politiska högerkretsar, som stämplade den latinamerikanska kyrkans ställningstagande för de fattiga som kommunistisk propaganda.

Dessa antydningar om den spänningsfyllda situationen i Latinamerika avlägsnar alla illusioner om den väg som den latinamerikanska kyrkan måste gå i framtiden. Men den måste få söka och finna sin egen väg som en lokal kyrka i den världsvida katolska kyrkan.

Kyrkans långa historia vittnar om liknande smärtsamma födslovåndor som har sin yttersta grund i att de kristna lever i en värld vars dagliga ansikte är präglat av sorg och smärta av att födas och att dö. De är kallade att bygga en värld ”som är av största betydelse för Guds rike” (Kyrkan i världen av idag, nr 39). Med full rätt ser de trötta västliga kristna länderna till den latinamerikanska kyrkan som en stad som syns på berget. Detta är man medveten om inte minst i Rom.