Den europeiska kristenheten och de icke-kristna kulturerna

Om kristenhetens förhållanden till de icke-kristna religionerna och kulturerna har både Andra Vatikankonciliet och Kyrkornas Världsråd gjort normgivande uttalanden i enskilda dokument. Dessa utsagor far oss att spetsa öronen, som om vi hörde dem för första gången:

”Katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som är sant och heligt i dessa religioner. Med uppriktigt allvar betraktar hon de sätt att handla och leva, de läror och föreskrifter som visserligen i många avseenden avviker från det som hon själv håller för sant och lär ut, men där man inte så sällan kan känna igen en stråle av den sanning som upplyser alla människor… Därför uppmanar hon sina söner att med klokhet och kärlek, genom samtal och samarbete med andra religioners bekännare samt genom att vittna om kristen tro och kristet liv erkänna, skydda och främja de andliga och etiska tillgångar liksom de sociala och kulturella värden som man finner hos dem.”

”Vår tro på Jesus Kristus, som blev människa för alla människor i alla tider, för oss in i dialogen. Uttrycket för denna tro i kyrkans liv och vittnesbördger oss anledning att uppehålla förbindelser med människor som följer andra religioner och ideologier. Jesus Kristus befriar oss och leder oss ut ur vår isolering och in i en äkta dialog med andra människor. Vi förlitar oss på Jesu Kristi löfte att den helige Ande skall leda oss i sanning.”

Så småningom har vi hunnit vänja oss vid nyckelordet ”dialog”. Det har i många avseenden blivit så slitet att man tvekar att i onödan ta det i sin mun. Beredskapen till en trosdialog har samtidigt också missförståtts, som om det inte längre vore fråga om att betrakta den enda sanningen i Jesus Kristus som norm för de möjliga och historiskt betingade former i vilken den mottagits: dialog som ett till intet förpliktande vädrande av åsiktspluralism. Härifrån är det inte långt till missuppfattningen att redan beredskapen till kontakt räcker som kristet vittnesbörd. I så fall skulle dialogen vara slutet för Jesu Kristi kyrkas bestående missionsuppdrag. För denna missuppfattning framstår detta uppdrag som den störande faktorn i världsåskådningarnas och religionernas fredliga umgänge.

Avsikten med dessa kyrkliga orienteringar för vår tid är den rakt motsatta. De behandlar på ett nytt sätt det inre sammanhanget mellan den uppenbarade gudomliga sanningen och det historiskt betingade sätt på vilket den mottagits. Därmed speglas i vår fråga än en gång själva den kristna uppenbarelsens hemlighet: När det eviga inträder i tiden antar det en historiskt föränderlig form, men det dukar inte under för förändringarna. Det eviga uppgår inte i de historiskt och därmed kulturellt skiftande formerna, utan förblir verksamt i dem som den kraft som styr dem. En grundläggande religionsfenomenologisk insikt lyder: Det är inte kulturerna som ligger till grund för religionen, utan religionen som ligger till grund för kulturen.

I detta avseende ställer oss de ovan nämnda kyrkliga dokumenten inför uppgiften att på nytt göra gällande det specifika i den kristna uppenbarelseuppfattningen-vi skulle också kunna såga ”kristendomens väsen”. Den fortskridande kulturanpassningen har följt kyrkan sedan hon föddes: Steget från Jesu arameiska hembygdsspråk till den tidens grekiska världsspråk, koine, upptagandet av stoiska och gnostiska element hos Paulus, byggstenar från den grekiska filosofin i de urkristna dogmerna, den romerska rättstraditionen i kyrkans författning och rättsväsende och så vidare. Redan från första början har kyrkan fatt kulturanpassningen till uppgift i den trakt som därmed skulle ge henne en europeisk prägel. Det nya i denna uppgift ligger i att den inte begränsar sig till kristenhetens historia i Europa.

Slut på den enkelriktade trafiken

Det gränsöverskridande steg som kristenheten en gång tog från sitt ursprungliga palestinska revir till den grekisk-romerska kulturkretsen (oikoumene) motsvarar i dag de steg över många gränser som den europeiskt präglade kristenheten tar ut i folkreligionernas och folkkulturernas värld. Här finns inga sista reservat. Mänskligheten har kommit varandra närmare i global omfattning, på ett sätt som ännu våra fäder inte hade kunnat föreställa sig. Vi har alla blivit grannar. Tack vare den offervilliga troheten hos många generationer, som inte undflytt uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt. 28:19) finner vi i dag kristna i alla kulturer och nationer.

Har den europeiska kristenheten därmed utfört sitt uppdrag? I vilken utsträckning behöver den fortfarande de längre gående impulser, som de ovan nämnda direktiven från Vatikanen och från ekumeniskt håll vill förmedla? Vad är Europas kristna skyldiga de utomeuropeiska kulturernas värld? Och omvänt: Vad kan de vänta sig från det hållet som hjälp att förnya och fördjupa sitt eget kristna liv? När vi ställer de frågorna tar vi det förändrade världsläget på allvar. De betyder också en ny relation mellan kristna i hela världen. I dag säger vi därför gärna att det bildligt sett är slut på den ”enkelriktade trafiken”. Det är inte längre bara Europas kristenhet som påverkar folken i Tredje Världen. Därifrån kommer det också tillbaka starka trosvittnesbörd och andliga impulser. Man talar om ”kompanjonskap” bland de kristna.

Om denna dubbelriktade trafik skall fördjupas så räcker det inte att vi själva ensidigt låter oss stimuleras och berikas, och kanske till och med fascineras av gods från främmande kulturer. Vi måste också ställa den motsatta frågan: Vad fortsätter Europas kristna att vara skyldiga den utomeuropeiska mänskligheten? Ligger det en vilja bakom detta att kyrkans historiska väg gått genom Europa, har genom detta någonting åstadkommits som skall bevaras och komma också andra till godo? Eller visar sig i en global situation för kristenheten, som den vi upplever i dag, denna avgörande fas i den västerländska kyrkohistorien bara vara en genomgångsstation? I så fall skulle ”puppstadiet” nu vara passerat, och insekten måste lämna sin kokong för att kunna bli sig själv. Det finns hos en del teologiska röster i vår tid en ekumenisk eufori, som ligger nära en lättsinnig historieglömska.

Men de kristna i andra kulturer, och inte bara de, har rätt att förvänta sig att den europeiska kristenheten inte gömmer sin identitet för dem. Att göra det skulle innebära slutet på en dialog, av vilken de senare också kan vänta sig någonting för egen del. Det skulle likna en visserligen tidsenlig men ändå överdrivet positiv kosmetik att inte längre se kyrkan i sin historia, och därmed i den tradition som bär upp henne. Man måste se upp så att inte den önskade och nödvändiga dubbelriktade trafik som hunnit komma i gång åter blir enkelriktad, fast i motsatt riktning. Europa far inte heller ta sig självt på så överdrivet allvar, att vår världsdel anser sig vara tvungen att undanhålla människorna på andra kontinenter sin andel av teologin och kyrkan, av masochistiskt färgade skuldkänslor. Visserligen finns det goda skäl för dessa skuldkänslor – mycket ont har gjorts inte bara för att breda ut europeisk kultur i allmänhet, utan också för att främja kyrkan och missionen; men vi gottgör det inte genom att tro oss kunna avlägsna Europa från historiens kraftspel, inklusive kyrkohistoriens. Det är bara om den europeiska kristenheten är beredd att inte smita undan, som den kan vara och förbli ”troskompanjon” i den betydelse som avsågs ovan.

Trosdialog

Ännu ett missförstånd i fråga om den europeiska kristenhetens förhållande till människorna i andra kulturer måste här nämnas. Här gäller det inte bara att anpassa sig till andra tänkbara uttrycksformer i fråga om seder, tänkande, konstnärlig utformning eller kyrklig organisation. I första hand gäller det inte ens de viktiga frågorna om moral och etik, och absolut inte problemet med ekonomiskt och socialt framåtskridande, som man i dag i vår omgivning ofta koncentrerar sig helt på. Alla dessa områden spelar en viktig roll i samband med den europeiska kristenhetens förhållande till Tredje Världen, men de hör samman med en djupare dialog. I det sammanhanget har de sin grund. Ur det hämtar de sin kreativa kraft och sin nödvändiga orientering.

En nödvändig förutsättning för alla ämnen och uppgifter för den europeisk, kristenhetens ekumeniska kompanjonskap är själva trosdialogen. Det säger jag inte av teologisk självgodhet, utan av en tvingande nödvändighet att än en gång placera saker och ting på sina rätta platser och i sitt enda rätta sammanhang. Den som i dag anser att Europa inte är skyldigt den övriga världen någonting annat än det man presterat i form av materiella framsteg, erbjuder den övriga mänskligheten stenar i stället för bröd – eller i varje fall mindre än den redan har. Den kommer från kulturer med delvis mycket gamla och rika religioner. De har en djup erfarenhetsskatt, som inte tillåter dem att se vår värld och vårt liv endimensionellt. Gentemot ett Europa som bara är berett att skänka dem sina ”produkter”, även om ordet uppfattas i sin vidaste bemärkelse, är de med rätta skeptiska. De har rätt att få den kristna orienteringen, som givit jordmån för sådana materiella utvecklingar, förmedlad och presenterad.

Det europeiska och det kristna är därför en oklyvbar enhet i mötet med människor i andra kulturer. Själva mötet ger oss anledning, ja tvingar oss, att gå in i en djupare dialog. Även om ett Europa som i många avseenden blivit efterkristet anser sig kunna avstå från återkopplingen till kultur och religiös existens, så tillåter människorna från de utomeuropeiska kulturerna inte att Europa gör det i sådana mellankulturella möten. Så länge de är beredda att skydda sin kulturella identitet, så länge hör för dem också frågan om kulturens religiösa grund helt självklart dit. Bland människor från Tredje världen har jag inte träffat någon som förundrat sig över att även denna europeiska människa som kristen ber, ärar Gud och upplever sig som skapad. Däremot upplever vi att dessa människor -oavsett om de är kristna, hinduer eller muslimer – blir desillusionerade, ja besvikna, om detta inte längre gäller för den europé som möter dem, om denne, som det fortfarande förväntas så mycket av, inte längre delar denna mänskliga kvalitet, som i den andres ögon är så avgörande.

Det har begåtts oändligt många fel i den europeiska kristenhetens umgänge med människor från andra kulturer och religioner, men det svåraste felet, och ett fel som inte längre kunde rättas till, skulle vi begå om vi som européer ansåg att vi måste bespara dem vår kristendom, oavsett av vilka skäl. Att den europeiska kristendomen sedan måste omformas i enlighet med andra folks eget inhemska kristna liv, det är den stora uppgift som vi gemensamt kommer att ha framför oss ännu under lång tid.

Man måste därför komma ihåg att formerna för det kristna livet i Europa har sina specifika rötter och sammanhang i just våra fäders historia. Vi vet hur mycket som har spelat in i detta sammanhang, och vilka inflytanden som varit verksamma. Det är inte allt som runnit upp ur evangelium. Men det är inte heller alla dräkter som våra fäders värld iklätt evangelium, som nu vuxit ihop med det och blivit en oskiljaktig beståndsdel av det. Lika mycket som vi har anledning att i en tid av kortlivade modeströmningar – även inom teologin – helighålla den europeiska kristenhetens framvuxna egenart, lika litet har vi rätt att undanhålla de utomeuropeiska kristna samma chans att finna inhemska former genom att tvinga på dem våra egna.

Just därför att det inom religionen inte bara handlar om ett slags kulturutbyte, utan om själva den levande, kreativa, gudomliga sanningen, så är situationen här än en gång annorlunda. Kristendomen vill ju ingripa i själva tillvaron omvandlande, livgivande och nyskapande. Därför måste den kunna tränga in i en annan människas jordmån, i hennes djupaste skikt. Ödmjukhet, beredskap att inte stå i vägen med sin egen utformning av det kristna livet, hängivenhet, öppenhet, tålamod, förmåga att vänta, avstående från det egna – alla dessa kristliga dygder behövs i ett sådant ”troskompanjonskap”, och det är just ett sådant det handlar om i den europeiska kristenhetens möte med människor i andra kulturer. Det handlar i varje fall inte om någonting mindre.

För att säga det tydligare: Djupast sett talar vi om Kristus själv och hans kyrka. Detta gäller än en gång inte i betydelsen av ett teoretiskt tankeutbyte. Det som behövs är mycket mer själva det kristna livets nya verklighet, som inplanterats och fatt växa i kyrkans liv och människor.

Troskompanjonskapet mellan europeiskt och utomeuropeiskt blir därmed till en symbios på jämställd fot – av just detta instiftnings- och därmed existensskäl. Här måste dock bilden av ”kompanjonskap” bytas ut mot den apostoliska symbolen med skilda delar av samma kropp (1 Kor. 12:27 m.fl.). Denna symbol – som en gång användes om gåvornas mångfald i Korints församling – kan också bli giltig för kulturernas roll i den kristna enheten, för kyrkan i hela världen.

Mötets vinst för kyrkan

Därmed har vi kommit fram till kärnan i vår fråga om den europeiska kristenhetens förhållande till andra kulturer, men då måste också svaren på de mångfaldiga frågorna om den ömsesidiga

vinsten av detta möte gälla denna ”kärna”. Naturligtvis kan man föreställa sig många viktiga hänvisningar till fall där enstaka kulturella berikanden skett, eller redan börjat spridas. Den för teologerna allt centralare frågan lyder: Var kan man söka vinsten för kyrkans del av Europas möte med andra kulturer? Detta är redan i sig ett stort område, där teologin bara långsamt trevar sig fram, men det öppnar också andra perspektiv. Man kan urskilja två olika huvudriktningar. För det första: Kan den europeiska kristenheten förvänta sig någonting av mötet med andra kulturer? Och för det andra: Får inte även sådant som är specifikt och varaktigt europeiskt också fortsättningsvis förbindas med denna kristenhet för människor i andra kulturer? Enligt vad vi tidigare sagt är svaret på båda frågorna ja.

I den utomeuropeiska världens kulturer möter vi ännu i stor utsträckning människan i det som vi kan kalla hennes helhet. Hennes tillvaro har ännu inte fragmenterats på det sätt som vi upplever inom oss och omkring oss. Det omedvetna och det medvetna, den upplevda världen och tänkandet, det inre och det yttre, det enskilda och det gemensamma, eller hur vi än vill beteckna de spänningsfyllda dimensionerna av vår tillvaro, som för många européer redan håller på att upplösas – för den afrikanska eller asiatiska människan ligger dessa kategorier tätt intill varandra. De kristna i dessa kulturer får därmed uppleva perspektiv, som för oss ser ut att höra hemma i biblisk tid. Den omgivande naturen som någonting skapat uppleves omedelbart, och kan bli en hjälp att tolka tron. Människan är inte bara det endimensionellt förnuftiga djuret. Därför kan även känslan, troserfarenheten, ja till och med atmosfären hjälpa till att fylla den kristna tillvaron. När aposteln talar om evangelium som en ”Guds kraft”, så möter kristna där en sådan kraft som fyller och förändrar livet överallt. Förmågan att förundras, som Nya Testamentet så ofta talar om, har här inte blivit till undantag utan förblir det normala. Utifrån denna utgångspunkt kan man åter få tillgång till det kristna livets förborgade väsen, och även till kyrkans mysterium. Symboler och riter hänvisar människorna där till det gudomligt fördoldas sammanhang, och just till den egentliga, sanna verkligheten. Därför kan de också göra det i fråga om den nya tillvaron, Kristi hemlighet. Trons förnyelse som fördjupning och koncentration på det väsentliga utlovas här från de kristna i andra kulturer även, och i synnerhet, åt den europeiska kristenheten.

Det finns dock även perspektiv för Europas varaktiga bidrag till kristenheten. Jag ser dessa perspektiv i riktning mot det som är unikt för Europas historia, och som hör till själva kristenhetens sak. Dit hör den enskildes unika ställning inför Gud, befriad av den kristna tron bortom ras, kön och börd. Där har ur orienteringen mot broderlig kärlek (caritas) växt fram en människobild, som formulerat normer för humanitet och medmänsklighet. Med tanke på de konflikter som de kristna i Tredje världens unga stater om och om igen blir inblandade i, är vi skyldiga dem normer för en kristen politisk etik. En orientering i det känsliga demokratiska kraftspelet, som uppkommit som den mognaste frukten av den kristna samhällsutvecklingen på västerländsk mark, förblir här ett aktuellt bidrag från Europas kristenhet. Slutligen insikten i vårt livs historiska natur, som Europas kristenhet gjort till sitt ämne: Inte kosmos’ eviga återkomst, inte den oändliga kedjan av återfödelser, inte det evigt lika naturåret i vilket den asiatiska eller afrikanska världserfarenheten har sina rötter, utan denna enda händelse, Jesus Kristus, som öppnade historien för mänskligheten, som gav den ett förflutet och en framtid, och framför allt: det slutgiltiga målet. I detta perspektiv ligger den europeiska kristenhetens arv, som den måste föra vidare till människorna från andra kulturer.

I efterhand kan det verka förmätet att bara i stora drag ha tagit upp sådana perspektiv i båda riktningarna. De är ingenting mer, men heller ingenting mindre, än hänvisningar till ”kärnan” i frågan om den europeiska kristenhetens förhållande till de andra kulturerna, nämligen frågan om den enda kyrkans utformning, eller annorlunda formulerat om kristendomens allmängiltighet i alla kulturer och om mänsklighetens däri förborgade enhet. Europa är här inte en station längs vägen, utan förblir en fullvärdig medlem.

Övers. Gunnar Gällmo