Inte bara mord

Dorothy Leigh Sayers var en påtagligt mångsidig författare, och många av hennes verk går fortfarande utan besvär att hitta i bokhandeln. Litteraturhistoriker har de senaste tio åren visat henne ett påfallande stort intresse, så stort att man kan undra om hennes litterära förtjänster motsvarar antalet utförliga biografier; av Janet Hitchman 1975, också översatt till svenska – obehagligt mästrande i tonen -, av Ralph E. Hone 1979, främst en litterär analys, och av James Brabazon 1981, den i särklass bäst skrivna och dessutom bäst informerade. Därtill kommer flera specialstudier. Den personlighet som träder fram är så vital, klok och medryckande och full av synpunkter på det mesta att sådana invändningar blir betydligt avmattade. Man kan ha stort utbyte av att läsa Sayers egna verk och också stor behållning av att lära känna människan bakom dem bättre. Själv var hon tämligen förtegen om sina erfarenheter trots ett mycket livligt och utåtriktat sätt.

Hon föddes 1893 i en prästfamilj i Oxford och dog 1957. Under ett dussin år, fram till 1937, gav hon ut lika många romaner och en rad noveller, där hon driver konsten att mörda till fulländning. Fortfarande står de sig utmärkt som underhållning och har en inre sammanhållning och intellektuell skärpa som vida överträffar de flesta samtida eller senare detektivhistorier. Hennes privatdetektiv, Lord Peter Wimsey, är förmodligen den mest tilltalande av alla i branschen. Allt eftersom tiden gick kunde hon också utrusta honom med allt fler av de färdigheter som män av kött och blod blott alltför sällan kan uppvisa.

Det var deckarna som gjorde henne berömd och gav henne den ekonomiska friheten i medelåldern att göra vad hon ville med sin tid. I tio år hade hon arbetat på en reklambyrå i London, vilket måste ha känts som ett steg bakåt för en akademiker från Oxford som hade specialiserat sig på fornfranska, kunde sina latinska klassiker och hade gett ut ett par diktsamlingar.

Det är spännande att se vad människor gör, om de verkligen får möjligheten att välja fritt. Dorothy Sayers slog sig i fyrtiofemårsåldern på dramatik och teologi. Den med rätta uppskattade deckarförfattarinnan övergick till kyrkospel upp byggda på kristna problem och värderingar, och som en följd av alla frågor hon mötte om vad kristendomen hade att säga i den ena eller den andra frågan kom hon att ägna allt mer tid åt populära föredrag om kristen teologi. Hon markerade starkt dogmernas betydelse och underströk deras egenskap av att vara sanna beskrivningar av verklighetens struktur. Sällan har en dogmatiker haft en så medryckande förmåga att göra sitt ämne aktuellt. Hon var också vän med en annan uppskattad och flitig kristen apologet, C.S. Lewis.

Hon var högkyrklig anglikan, det som på engelska kallas Anglo-Catholic. Ett urval av hennes artiklar översattes till svenska 1951 under titeln Tro eller kaos. Postumt har artiklar i ämnet samlats under titeln Christian Letters to a Post-Christian World.

En viktig insats gjorde hon också med kristna hörspel för barn. Först kom julspelet He that Should Come, 1938. Hennes stora insats blev The Man borr to be King. Det är en serie på tolv delar om Jesu hela liv, som framfördes från slutet av 1941 och framåt. Den blev angripen av språkligt puritanska kretsar på ett sätt som gav den en helt oväntat extra reklam. Det nya i serien var något som dagens läsare kanske inte alls lägger märke till, nämligen det naturliga språket.

Ända fram till dess var det tydligen otänkbart att låta Jesus och hans omgivning tala ett normalt språk och uppträda som vardagliga gestalter. En slarvigt formulerad tidningsartikel innan serien började sändas ledde till våldsamma protester från konservativa fromma, vilket naturligtvis fick mängder av sådana människor att lyssna som annars aldrig skulle ha brytt sig om ett barnprogram på radio.

Serien blev en så stor framgång att några delar också har kommit i svensk översättning över fyrtio år senare. Den första delen, Kungars möte, kom 1982 i bearbetning av Ulla Hälleråd och Daniel Kviberg, och de två följande delarna kom 1983, Härolden och Herr Benjamin. De passar utmärkt också för amatörteater.

Mer svårplacerade efter det första uppförandet är hennes kyrkospel, som var beställningsarbeten av nog så hedrande art. I Canterbury hade man börjat med dramatik för katedralen och med motiv i anknytning till dess historia. Som första nummer hade man fatt inget mindre än T.S. Eliots drama The Murder in the Cathedral, 1935, om Thomas av Becket. Året därpå uppfördes ett drama av den i engelska kristna kretsar mycket högt uppskattade Charles Williams. Som tredje i denna imponerande rad kom så Dorothy Sayers med dramat The Zeal of Thy House, som uppfördes 1937. Hennes ämne är den skapande konstnärens övermod och straff, gestaltat genom katedralens arkitekt William av Sens. 1939 tog hon upp motivet Faust – som på engelska har behandlats bl.a. av Shakespeares samtida, Christopher Marlowe – och kallade sitt skådespel för Canterbury The Devil to Pay. Det tycks ha rönt betydligt mindre uppskattning.

Själv satte hon störst värde på dramat för Lichfield Cathedral 1946, The Just Vengeance, ett ganska besynnerligt mirakelspel om tillståndet efter döden. Slutligen skrev hon The Emperor Constantine för Colchester 1951. Där spelar formuleringen av Credo vid kyrkomötet i Nicaea en väsentlig roll, ett ganska svårhanterligt ämne för en teaterscen, kan man tycka. (Just Nicaea-avsnittet kom i svensk översättning i Kyrkligt Forum 1966.)

Även om hon själv satte sin dramatiska verksamhet högt och med liv och lust gick in för alla de praktiska problem som ett uppförande av amatörer alltid innebär, särskilt med en katedral som scen, låg hennes bestående insatser från denna tid på andra plan.

Hennes artiklar om kristen tro och lära är stimulerande och kan behövas den dag som idag är för sina djärva formuleringar, kloka idéer – inte minst om arbetets värde som delaktighet i skapandet – och sitt envisa fasthållande vid dogmerna, utan vilka tron blir farligt urvattnad.

Hon viste hur man uttrycker sig med journalistisk snärtighet. Jesu lidande kallar hon det största justitiemordet i historien. En rad tankar om äkta moral far heta De övriga sex dödssynderna.

Ett originellt bidrag till treenighetens teologi framställs i The Mind of the Maker. Här drar hon paralleller mellan det konstnärliga skapandet och de tre personerna i gudomen. Fadern motsvaras av Idén, Sonen av Energin och Anden av Kraften i författarens verk.

Det är en studie i kristen estetik som på senare tid har blivit föremål för förnyat intresse. Inte minst de litteraturkritiska delarna är givande, men som helhet är behandlingen så subjektiv att den inte kan övertyga, även om den kan vara tankeväckande.

Översättaren

Som den lärdomsälskande person hon var nöjde hon sig inte med egna verk i olika genrer. Hon gjorde också en viktig insats som översättare. Redan ganska tidigt hade hon översatt den anglonormandiske poeten Thomas framställning av Tristan-sagan – ett ämne som medeltidens poeter behandlade med stor frihet och på många språk, inte alls så förenklat och patetiskt som långt senare Richard Wagner skulle göra. Så småningom visade Penguin-seriens redaktör intresse för hennes medverkan. Hon gjorde en förträfflig översättning av den gammalfranska epikens stora verk, Rolandssången (och i motsats till Frans G. Bengtsson hade hon inte fräckheten att operera bort hela den avslutande delen). Men hennes livs stora kärlek kom att bli Dante. Hon började läsa honom i en tvåspråkig upplaga under kriget och blev helt betagen. Naturligtvis hade hon känt till honom förr, men när hon nu läste honom på riktigt, upptäckte hon den enorma vitaliteten och det starkt personliga draget hos honom, sådant som det ofta är svårt att finna hos en till klassiker befordrad författare, som man läser av plikt mer än av intresse.

Hon bestämde sig för att lära sig allt som gick att lära sig i ämnet och kom med tiden att både föreläsa och skriva om Dante på ett medryckande och inspirerande sätt. Dessutom gav hon sig in på företaget att översätta hela Den Gudomliga Komedin, också detta för Penguin-serien.

Det finns många engelska versioner på alla de tänkbara versmått och stilar. Det krävs självförtroende för att utöka deras antal, en egenskap hon hade gott om. Hon behöll originalets rimflätning och rytm och försökte särskilt få fram det livfullt groteska i stilen. Själva arbetet tog längre tid än någon hade beräknat (vilket inte kan ha varit oväntat). Inferno och Purgatorio blev hon färdig med, men hennes plötsliga död avbröt Paradiso i första hälften. Hennes lärda vän Barbara Reynolds avslutade denna översättning efter Dorothy L. Sayers många anvisningar.

Ingen översättning kan få med alla förtjänster hos ett stort och svårt original, men Dorothy L. Sayers gjorde en betydande insats, även om hennes översättning inte tycks räknas bland de i särklass bästa.

Som en ärebevisning för sin rika och omväxlande produktion gjordes hon till hedersdoktor vid universitetet i Durham 1950.

Privatpersonen

Dorothy Sayers lämnade aldrig ut sig själv på tryck och avskydde nyfikna journalister. En antydan om en olycklig skoltid ger det faktum att hon själv insisterade på initialen L. i sitt namn – för moderns flicknamn Leigh – för att inte kallas på samma sätt som i internatskolan.

Man kan tycka att modern litteraturhistoria påminner pinsamt mycket om veckotidningarnas skvallersidor. För att förstå ett litterärt eller annat konstnärligt verk kan det inte vara nödvändigt att känna till konstnärens problem med alkohol, narkotika och/eller erotik (företrädesvis homosexualitet). Ändå förefaller mig Sayers privata problem – som inte var av den arten – värda att diskutera, när nu biografierna har gjort dem kända, därför att de i så hög grad motsvarar våra så att säga normala vardagliga förhållanden, slitningar mellan en kyrkligt förkunnad moral och en sexuellt inriktad – för att inte säga fixerad – tid. Hon uppgav också själv att det enda i den kristna läran som hon hade en personlig och starkt upplevd erfarenhet av var synden.

Hon växte upp i en prästgård i det isolerade träskområde som kallas ”The Fens” och fick en god utbildning hemma, med latin och franska som ledande ämnen, tillbragte några olyckliga terminer i en internatskola för att avsluta undervisningen hemifrån, studerade i Oxford och tog livlig del i studentlivet med musik och amatörteater. Första världskriget bröt ut. De unga männen for till fronten, de mest idealistiska först, och därifrån kom många aldrig åter.

Själv ville hon gärna njuta av kärlekens fröjder men tycks ha varit påtagligt föga attraktiv. Män tog henne gärna till förtrogen men inte till käresta. Hon måste tänka på att försörja sig, var en tid lärare men vantrivdes med skolsystemet och fann så småningom sin plats på en reklambyrå. Åren gick, hon började närma sig de trettio, var förälskad men hade principer. Slutligen inledde hon ett förhållande med en helt ointellektuell man, och eftersom hon bland sina principer hade en stark motvilja mot preventivmedel – som nu började bli mer allmänt tillgängliga – gick det som det brukar gå, hon blev gravid. Mannen ville inte veta av något äktenskap eller någon annan form av ansvarstagande, själv ville hon till varje pris hålla föräldrarna ovetande. Abort var otänkbart för henne. I början av 1924 födde hon en son, som blev omhändertagen av en släkting och vän till henne, där han växte upp utan att få veta något om föräldrarna. Modern betalade underhåll och besökte honom ofta, och när han var i tioårsåldern fingerade hon ett slags adoption (det kunde inte göras legalt, eftersom man då varit tvungen att ange vilka som var de biologiska föräldrarna). Först som vuxen fick han den formella vissheten om sin börd, i samband med att han sökte pass.

Idag är det förhållandevis lätt, – i vårt dessutom ekonomiskt fördelaktigt – att vara ogift mor. Så var det inte på 20-talet, och Dorothy Sayers såg sig ingen möjlighet att själv vårda barnet. Inte ens hennes vänner fick veta något om det förrän efter hennes död.

Något senare mötte hon så en man som var villig att gifta sig med henne, Atherton Fleming. Han var journalist men fick allt färre uppdrag och med tiden inga alls. Han blev också tämligen alkoholiserad. Det var hustrun som stod för inkomsterna under hela äktenskapet.

De gifte sig 1926, i största enkelhet och borgerligt, eftersom han var frånskild och den anglikanska kyrkan inte godtog omgifte i sådana fall. Det måste ha varit hårt för henne som älskade alla formera av pomp och ståt. Någon stor lycka blev det väl inte, men äktenskapet hankade sig fram ända till hans död 1950.

Ett nyckelbegrepp

Om man vill finna en minsta gemensam nämnare för Sayers högst omväxlande produktion blir det frågan om moral, om rätt och orätt handlande. Detektivromanen är den mest moraliska eller moraliserande av alla konstarter, eftersom den alltid låter sanningen segra och brottet straffas. Människans olyckliga benägenhet att försätta sig i situationer där hon handlar orätt är en drivkraft för dramat. Sayers ansåg själv att steget från de senare deckarna till det kristna dramat inte var stort. I båda fallen rörde det sig om moralproblem, om integritet, skaparstolthet, övermod. Till charmen både i deckarna och i de kristna essäerna hör stilen, humoristisk, lärd, medryckande, och därtill en kärlek till ämnet som lätt förs över till läsaren. Det är inte bara hennes deckare som fortfarande säljs alldeles utmärkt, inte bara hennes översättningar som trycks om i pocketutgåvor. Hela hennes rikt skiftande verksamhet (kanske med undantag för poesin, som hon själv satte högt) har i stor utsträckning visat sin förmåga att fortfarande engagera och entusiasmera.

Amerikanska litteraturkritiker och brittiska levnadstecknare bidrar till att berika bilden, och vi kan njuta av både mord och mod i hennes tappning. Dorothy Leigh Sayers är en anslående bekanstskap på flera sätt.