Kommer ljuset alltid från öster?

Kristna missionärer från västerlandet har ofta spelat en dubbelroll som bärare av det kristna budskapet och av västerländsk civilisation. Ofta har man haft svårt att hålla de båda rollerna isär. Först i vårt århundrade har de unga kyrkorna fatt ett sådant självmedvetande och en sådan utbildning, att de har kunnat formulera trons sanningar utifrån sitt eget perspektiv. Helt naturligt har man då också upptäckt hur mycket av missionärernas förkunnelse som har varit kulturbundet, och som det inte finns anledning att föra vidare.

Men intresset för en inkulturation av kristendomen har ofta uppmuntrats också av de västerländska missionärerna, alltsedan jesuiten Matteo Ricci på 1500-talet försökte skapa en kinesisk form av den katolska kyrkan. Ibland leder det i nutiden till paradoxala konflikter. Missionärer, fyllda av västerländsk självkritik och respekt för den främmande kulturen, vill anpassa den unga kyrkans konst, musik och andra uttrycksformer till dess egen kultur, medan det inhemska prästerskapet fascineras av allt det västerländska som missionen har i sitt släptåg. Här finns verkligen inga entydiga linjer.

I sin lilla bok Asiatisk gryning ger Björn Fjärstedt en översikt över nutida asiatisk teologi eller snarare ett urval teologer som har uppmärksammats i västerlandet. Bokens syfte är att visa hur de asiatiska kyrkorna är i stånd att skapa en teologi utifrån sina egna förutsättningar. Tyvärr har Fjärstedt inte kunnat göra den presentationen utan avsevärda förenklingar.

I sin entusiasm inför Asiens kulturer och i blygsamhet inför det egna arvet ger han nämligen en bild som mest hålls i svart och vitt. Ar det ingenting annat som man minns av boken, så är det att det österländska är sympatiskt och det västerländska klandervärt. Det är synd, för som kristen teolog borde Fjärstedt ha förstått att man inte kan föra dialog utan att vara förankrad i sin egen tradition. Hur bristfullt man än finner det egna, måste man ändå förstå det och inse sin egen relation till det. Fjärstedt har nog inte heller haft klart för sig hur uppenbart västerländsk han är i sitt eget sätt att resonera.

Vi glömmer att kristendomen är en asiatisk religion, säger Fjärstedt. Det märkvärdiga är att han själv i så hög grad glömmer det. Bokens båda kartor visar utmärkt vad han menar med Asien: det är i själva verket Indien och Östasien det handlar om. Främre Orientens kristna finns överhuvudtaget inte nämnda i boken, och de traditionella orientaliska kyrkorna kommer bara till tals genom en enda representant, ärkebiskop Paulos Gregorios. Honom placerar Fjärstedt f. ö. i fel fack; han är inte nestorian utan hör till den motsatta monofysitiska (eller syrisk jakobitiska) traditionen.

Genom hela boken gör Fjärstedt en dikotomi mellan österländskt och västerländskt på ett sätt som förvillar läsaren. Dessa båda termer kan nämligen betyda flera olika ting, beroende på hur man använder orden, om det sker i teologisk, kyrklig, kulturell eller geografisk mening. Ar en japansk lutheran en österländsk eller västerländsk kristen? Hur är det med en syrisk-ortodox, som är bosatt i Los Angeles? Genom att alldeles förbise sådana distinktioner kan Fjärstedt omärkligt glida mellan klassisk kristen östteologi och indiska eller kinesiska tankegångar. Det är säkert inte avsiktligt men vittnar om att han själv inte har analyserat de begrepp som han genomgående använder.

Västerländsk teologi sägs utmärkas av exklusivitet, historiskt tänkande, dualism och ”det nästan irriterande spänningsförhållandet mellan transcendent och immanent”. Det mesta är Augustinus’ fel. Men hur är det nu? Dominerar Augustinus (eller Luther eller Barth) verkligen all kristendom väster om Indus? Vart tog t.ex. den grekiska och den stora ryska kyrkan vägen? Är de kyrkorna f ö österländska eller västerländska? Och hur är det med ännu mera utpräglat orientaliska kyrkor som den koptiska? Med sin enkla uppdelning i öst och väst har Fjärstedt lyckats hoppa över en stor del av kristenheten. Och från dunkla premisser kan man bara dra dunkla slutsatser.

Nu är boken som nämnt en presentation av asiatiska teologer och deras syn på teologins roll ur det egna perspektivet. Detta är självklart ett väsentligt område. Åtskilliga av dem har uppenbarligen fatt profilera sig gentemot aningslös västerländsk teologi som de mött genom missionen. Men det vore då angeläget att få dessa asiatiska teologer presenterade på ett sådant sätt att man förstod vilken position de intar och vilka bidrag de kan tänkas göra. Det far man inte veta.

Fjärstedt försummar till och med att tala om vilka samfund de tillhör (utom den felplacerade Paulos Gregorios). Referaten av deras idéer är mycket kortfattade, och det är ofta osäkert om det är respektive teolog eller Fjärstedt som för ordet.

Låt mig nämna den av hans asiatiska teologer som jag känner bäst till, och som jag har haft glädjen att möta några alltför korta stunder, nämligen Raimundo Panikkar. Han är alldeles riktigt son till en hinduisk far och en katolsk mor. Men lika intressant är väl att han är katolsk präst och teolog och sedan många år knuten till Vatikanen som expert. Han visar mycket riktigt stor öppenhet mot de indiska traditionerna (och har själv formulerat ett slags sanskrit-teologi). Samtidigt far man dock inte glömma att han är utomordentligt väl bevandrad både i latinsk skolastik och nutida existentialistisk filosofi, och att han använder bådaderas begreppsapparat. Till skillnad från Fjärstedt vill han slå en brygga mellan öst och väst, inte enbart framhålla det ena på det andras bekostnad.

Fjärstedt nämner en gång ”den egentliga judisk-kristna traditionens” syn på människan som en enhet och gör det med gillande (och ett litet fy-rop till västerlandet). Men detta är ju just ett sådant drag som är svårsmält för många asiater. Det har sina sidor att predika kroppens uppståndelse för buddhister. Till samma urkristna arv hör nu också andra drag, som Fjärstedt vill skjuta åt sidan som västerländska. Det gäller sådant som synen på Kristus som enda vägen till frälsning och på historien om Guds fortgående frälsningsplan. Detta är ju inga västerländska påhitt utan sådant som har förts västerut från Palestina genom den apostoliska missionen. Varför skulle dessa bibliska läror gälla i väst men inte i öst?

Österns människomassor, som lever utanför den kristna kyrkans gemenskap är givetvis ett teologiskt problem, inte minst för den som hävdar en strikt barthiansk exklusivism. Men det finns ju många positioner utöver Barths! I sin bok The Unknown Christ of Hinduism vill Panikkar visa hur Kristi gudomliga natur är verksam också utanför kyrkans gränser. Han grundar det i en klassisk grekisk-kristen logoslära och i en katolsk människosyn. I Fjärstedts perspektiv kanske båda dessa bör fördömas som västerländska. Men det är just dessa teologiska förutsättningar som gör det möjligt för Panikkar att ge ett meningssammanhang mellan kristendomen och den hinduiska livsformen.

Om man i västerlandet nu håller på att besinna sig inför andra kulturer, är det inte nödvändigt att man fördenskull sjunker ned i en självplågande nedvärdering av det egna. Kristendomens kulturella mångfald är nämligen grundad i dess yttersta förutsättningar. Enligt kristen tro har Gud blivit människa i en konkret person, i Jesus från Nazaret. Hans förankring i tid och rum är en ofrånkomlig faktor, när vi talar om kristna i olika väderstreck. Vi västerlänningar är eller bör vara medvetna om att kristendomen har kommit till oss från öster. Men lika ofrånkomligt är att kristendomens uppkomst i östasiatiskt perspektiv ligger västerut. Det är inte nödvändigtvis från öster som ljuset kommer. För ur kristen synpunkt är Jesus det sanna ljuset, som lyser över alla människor, vare sig de bor i öst eller väst.

De problem som asiatiska teologer finner idag, är till en stor del desamma som grekiska och latinska teologer mötte under kyrkans första århundranden, nämligen att förstå en uppenbarelse som har tillkommit i en annan kultur än den egna. Man klagar idag gärna på att den ursprungliga kristendomen har blivit förvanskad i västerlandet genom att tolkas i Platons och andra grekiska filosofers kategorier. Men hur kan det då vara berömvärt att tolka den enligt Sankara eller Lao-dzi? Grundfrågan om hur vi kan uttrycka den kristna uppenbarelsen genom våra egna tankeformer är inte kulturbunden utan gäller mänsklig förståelse som helhet.

Med all respekt för behovet av att forma teologier utanför den västerländska sfären: är det önskvärt att kristendomen i framtiden faller sönder i kulturellt åtskilda regioner, var och en med sin uppfattning om vad som är det väsentliga i den kristna uppenbarelsen? Mot önskemålen bland afrikaner, indier eller japaner att få tolka den kristna tron var och en på sitt sätt, står Jesu egen bön, att de alla skall vara ett. Enheten behöver visst inte ske på västerlandets villkor, och det är nödvändigt att vi i väst klargör för oss själva vad vi anser omistligt och vad som är förgängligt. Men en kristen enhet kan bara vinnas, om vi vill mötas i gemenskap och ömsesidig respekt, även då vi har kulturellt de mest skilda livsmönster och tänkesätt. Hur var det Goethe sade:

”Guds är hela Orienten,

Guds är även Occidenten.

Nordens, Söderns många länder

vilar i hans starka händer.”

Biörn Fjärstedt: Asiatisk gryning. Kristen teologi från öst.

Svenska Kyrkans Kulturinstituts Orienteringsserie 5. Proprius 1984. 70 s.